Utbränd, deprimerad eller bara trött?

Jag har vänt ut och in på mig själv skriver min vän Borthy på sin blogg. Själv kan jag inte bestämma mig för om jag är utbränd, deprimerad eller helt enkelt bara trött.

Den senaste tiden har jag verkligen försökt komma på hur jag ska få struktur på jobbet på boendet. Men hur jag än funderar så blir jag bara trött. Det är så mycket som jag helt enkelt inte rår på, som ligger i själva strukturen. Att ha stort ansvar och små, eller inga, möjligheter att påverka och förändra är en av de mest kända orsakerna till att man blir utbränd.

I måndags började vi på vårt nya schema, det är den fjärde gången jag får nytt schema på de knappa tio månader jag arbetat där. På det här schemat har jag tretton olika slags arbetsturer. Det är med andra ord helt omöjligt att ens försöka lära sig sina arbetstider utantill. Men det kan å andra sidan göra alldeles detsamma för det är inte ofta som arbetstiderna verkligen stämmer med schemat. Den här veckan har alla dagarna sett annorlunda ut i verkligheten än vad schemat sagt. Att jag på den här korta tiden hunnit samla på mig innestående komptid motsvarande eh hel månad säger en hel del.

Jag har en mängd yrkesspecifika arbetsuppgifter som jag är ålagd att sköta. Men eftersom det mer eller mindra alltid fattas folk arbetar jag mestadels som boendestödjare och mina egna arbetsuppgifter får jag se till att hitta annan tid till att utföra. Numera har jag i alla fall lyckats prata mig till att få skriva upp tiden som mertid, i somras skötte jag i stort sett hela sjuksköterskebiten på obetald fritid.

Ja, jag har också vänt ut och in på mig för att få jobbet att fungera. Jag har vänt ut och in på mig för att hitta lösningar, åtgärda saker som inte utförts på rätt sätt och för att få till en arbetssituation som känns bra. Men man kan inte koka soppa på en spik, i alla fall inte utan spik.

Jag är trött, så trött, men kan inte riktigt bli klok på om det är vintermörkret, arbetet eller någon illasinnad basilusk som håller på att förpassa mig rakt in i väggen. Jag vet bara att jag vill dra iväg utan mål, utan krav och utan ansvar för någonting alls.

Det här inlägget postades i Länkat från Krakas halvsekelblogg. Bokmärk permalänken.

7 svar på Utbränd, deprimerad eller bara trött?

  1. Snorkfröken. skriver:

    Ja, det låter ju lite tungrott faktiskt.
    Samtidigt, får jag känslan av att du är ganska cool och flexibel när jag läser?
    Men att åtminstone få veta när man ska jobba och med vilka arbetsuppgifter, borde ju verkligen vara det minsta man kan begära.
    Jag skulle bli galen!

  2. Lena skriver:

    Är det verkligen värt det…?

    Kram Lena

  3. Kraka skriver:

    Det är en kaotisk arbetsplats och var det långt innan jag började. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag valt att inte börja.
    Samtidigt är jag ju en överlevare, en kämpe, och jag har gett mig f-n på att inte gå förrän det i alla fall är ordning på den biten som regleras av HSL. Det andra kan jag inte göra något åt, bara leva med.
    Jag vet inte om det är värt det, men jag tror inte jag skulle känna mig speciellt nöjd med mig själv om jag gav mig av med saker halvgjorda.
    Jag vet precis vilka arbetsuppgifter jag har, att det är reglerat i ett avtal att 16 timmar i veckan ska användas till dem. Men verkligehten ser annorlunda ut. På mitt förra schema fanns det bara 6 timmar i veckan som kunde användas. Men det förutsatte att alla andra var där.Som det är nu har vi folk som ständigt tar semester eller komp så snart vi är tre på schemat, folk är hel- eller halvtidssjukskrivna och så har vi vanliga semestrar och komp. Minimibemanningen är två personer, men då kan vi inte göra något extra. Jag kan t ex inte gå iväg till apoteket, inte skriva journaler eller något sådant.
    Eftersom jag ska vara ledig nästa vecka de tre dagarna jag skulle jobba (har själv fått ordna bemanningen) så måste jag idag eller på måndag göra saker för att det ska fungera. Hade vi varit tre personer på lördag eller söndag hade jag kunnat gå på apoteket i alla fall på arbetstid.
    Ja, jag känner mig galen redan!

  4. vonnaponna skriver:

    Låter inget kul.
    Jag vet hur svårt det är men ibland är det enda som hjälper att säga: NEJ!
    Var rädd om dig.

  5. Lilla Lobelia skriver:

    Instämmer. Hur mycket du än vill ta ansvar för andra så måste du börja med att ta ansvar för dig själv.

  6. Borthy skriver:

    Låter inte bra Kraka! Jag har vilat mig i helgen och är på banan igen. Sitter nu här på jobbet i natten och allt är lugnt.
    Gillar inte att du hetsar upp dig över det där stället. Måste du? Blir orolig för dig! Kan du inte strunta i dem och komma tillbaka till oss. Hoppas du också mår bättre efter helgen. Kram

  7. Pingback: Lika trött nu som då | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − sexton =