Igår morse upplevde jag något märkligt som stannat kvar hos mig. På vägen från jobbet sprang en räv över vägen. Räven var mager, men såg inte skabbig ut. Men något var det som inte stämde. Rävar ska vara rädda för människor.
Räven stannade till vid vägkanten, stod där länge och tittade. Jag stannade och vevade ner rutan och vi såg på varann – länge. Våra ögon möttes och tiden stod still. Samtidigt grävde jag i min väska efter kameran, men den låg naturligtvis i botten och jag fick inte upp den förrän räven gett sig av in i det höga gräset. På min bild syns bara rävens öron.
Jag kunde inte släppa tanken på räven och körde runt ett varv för att försäkra mig om att den inte på nytt givit sig av ut på vägen. Men när jag kom tillbaka syntes den inte till.
Det är mäktigt att möta blicken från ett vilt djur.
När jag tänker på det kan det faktiskt vara ganska mäktigt att möta blicken från en främmande människa också. 🙂
Coolt!
Jag såg en hel rävfamilj en gång när jag var ute och red. Rävungar som lekte i en glänta.
Ett hallelulja moment.