Det är svårt att landa

Nej, det här kommer inte att handla om flygplan eller om nine-eleven. Det handlar om något så banalt som vardagen, det vanliga livet som pågår hela tiden.

Jag har aldrig varit borta från storstaden speciellt länge. När jag bodde i Skåne och i Västergötland var jag ensamstående småbarnsmamma och funderade inte så mycket på det lugnare tempo som fanns – även om jag så här i backspegeln kan se det. När jag bodde i Mariefred pendlade jag in till jobb i Södertälje och Stockholm och blev på så sätt ändå en del i stressen. Den enda fristad jag haft är nog min tid i den lilla staden norr om Stockholm där jag arbetade och vistades under ett år. Visserligen pendlade jag mellan min bostad i Kista och jobbet, men ändå tillbringade jag mycket tid i den lilla stadens lugnare tempo. Jag tog långa promenader, satt på uteserveringar med en bok och hann simma i stadens simhall minst en gång i veckan.

Sommaren i år har jag  tillbringat på västkusten. Först ungefär tre veckor boende i Göteborg och sedan resten av sommaren på paradisön Marstrand med sina fantasiska klippor och utsikt över havet. Jag har pendlat in till kommunens sjukhus ungefär två och en halv mil och jobbat väldigt mycket, inte haft någon semester alls. Men ändå kan jag känna att jag fick vila när jag var ledig. Visst var de lediga dagarna alldeles får få och jobbet mer slitsamt än jag trott. Men jag har trivts. På fritiden har jag Sommarhotellet.

Nu har jag varit hemma i ungefär två veckor och känner mig redan på väg att bli utmattad. Det var lite av en chock att komma in till Stockholms city, att byta T-bana vid Fridhemsplan och knuffas hit och dit. Ljudnivån når höjder som jag aldrig stött på i Göteborg och knappast någon annanstans heller. Människor skriker, springer, knuffas och det finns ingen trivsel eller empati med den som går långsammare. Det är skönt att kunna ta bilen till jobbet och slippa kollektivtrafieken i alla fall ibland. Hemma försöker jag hitta kraften för att ta tag i, och bygga, en fungerande vardag igen. Det är svårt att landa.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

2 svar på Det är svårt att landa

  1. Borthy skriver:

    Jag ser framför mig hur skönt det måste ha varit att få gå bland klipporna och njuta av lugnet.
    Nu är det ju som vanligt igen. Man har ju inte så mycket val…bara ställa in sig i vardagsledet och göra sitt bästa.
    Grattis i alla fall på födelsedagen, hoppas den blir superfin och lugn!Kram

  2. Kraka skriver:

    Tack!
    Födelsedagen rullar på. Det är en sådan där ”vanlig” vardag med tusen och en sak som ska göras. Men i helgen ska det väl kunna bli lite lugnare. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *