Stundtals är jag rätt trött på vardagen och jobbet i vården. Det är tungt, stressigt och emellanåt väldigt irriterande. Men ibland glimmar det till och det är för just de stunderna som det är värt allt slit.
Min patient, som var dålig redan då jag började mitt pass, försämrades hastigt och det blev aktuellt med massiva intensivvårdsinsatser. Naturligtvis är det aldrig roligt när en medmänniska är sjuk, blir sämre och kanske mister livet. Men det som gör att det glimmar till är när samarbetet fungerar och alla vet precis vad de ska göra. När ordinationerna kommer så är saker redan på gång eller redan gjorda och det flyter på hela vägen. Alla är som en kugge i en stor maskin, lika viktiga oavsett stora eller små insatser, lika betydelsefulla för att man efteråt ska känna att man verkligen gjorde allt. Ibland går det bra, ibland inte. Men oavsett vilket så gör det skillnad när man känner att man gjort ett bra arbete tillsammans.
