Spinn mig lugn, låt mig finna ro med kinden mot din päls

Vi har alldeles för mycket att göra på jobbet och alla är trötta. Ja, inte bara så där trötta lite i största allmänhet, trötta på gränsen till att bli sjuka av utmattning.
I torsdags kväll hade vi alla en lång litania om hur hemskt allt var. Den enda trösten för mig var nog att jag kunde se en förklaring till varför jag inte blir frisk från den förkylning som startade i Buenos Aires i början av december. Min kropp är helt enkelt för sliten för att orka läka av sig själv. Jag behöver i första hand en längre period av total vila och troligen en kur kortison. Jag har varit här förut och känner så väl igen mina symptom. Det var också skönt att höra att mina arbetskamrater också mår dåligt vilket gav mig hopp om att jag inte är sjuk i någon allvarligare lungsjukdom. Jag bor i ett radonhus och kan bli skräckslagen vid tanken på att inte veta hur mycket förhöjda värden det är, bara att de är högre än de ska. Förvaltningen lämnar inte ut resultatet av mätningen de gjorde förra året och styrelsen anser att det inte angår mig eftersom jag ändå inte kan göra något åt det. Ja, det är det svar jag fick när jag frågade.
Jag har nu en ny mätning på gång, en mätning jag betalar ur egen ficka, men resultatet av den får jag först i sommar. Testdosorna ska hänga uppe minst två, helst tre, månader innan de analyseras.

Natten var tuff, en av mina kollegor var nästan gråtfärdig och själv är jag bara uppgiven. När jag stod vid en av sängarna och hjälpte till att hålla en patient vid omvårdnad, en av de där tunga på betydligt med än 100 kilo, fick jag plötsligt ett astmaanfall av ansträngningen. Det började som stickningar i halsen och jag tänkte att det bara var lite vanlig hosta först. Men det utvecklade sig naturligtvis till ett anfall och jag fick ta mig bort och medicinera så snart jag kunde släppa patienten. Det här är ett typiskt tecken på att jag är uttröttad. Jag får inga anfall alls normalt sett, anfall vid stor ansträngning om jag är förkyld och tydligen, vilket är nytt, anfall vid för mycket stress på jobbet. Förra gången, för ett par veckor sedan, satt jag med journalarbete vid skrivbordet och det var massor att göra men jag gjorde inget fysiskt ansträngande just då. Våra patienter är jättesjuka och det kräver maximal fokus. Att ha fler patienter, att samtidigt vara samordnare för hela IVA, att vara med och hjälpa till med vändningar och omvårdnad på flera andra patienter samtidigt är en övermäktig uppgift.
Jag har numera ständiga smärtor i nacken och axlarna, smärtor som inte går över ens om jag är ledig flera pass i rad. Jag är på väg in i väggen, eller i alla fall in i ett personligt litet helvete av andningssvikt och kronisk smärta.

Många undrar varför jag, när jag är så trött och sliten, tar på mig att vara volontär på Kattstallet. Det finns naturligtvis inga entydiga svar på en sådan fråga men en förklaring är att jag får möjlighet att fly en stund från min vanliga vardag. När städuppgifterna är klara får jag sitta med en spinnande kissekatt i knät och borra ner mig i den mjuka pälsen och lyssna på det tacksamma spinnandet. Här finns inga övermäktiga arbetsuppgifter, inga katter väger hundra kilo och det finns inget, absolut inget, som är bråttom eller stressigt. Att vara volontär bland katter är som att befinna sig en stund i Shangri-La.

 

 

 

 

Maksim

 

 

 

 

                                                                                     Karl Berg

 

 

 

 

Agne

This entry was posted in Katter, Livet. Bookmark the permalink.

One Response to Spinn mig lugn, låt mig finna ro med kinden mot din päls

  1. Pingback: Hoppas på friska fläktar | Kraka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + fem =