Som på räls – fast utan

Det var meningen att jag skulle ta tåget hem i måndags kväll för att ha min lediga hemmavecka. Tåget skulle gå vid halvåtta och vara framme strax före klockan elva på kvällen.

Eftersom man förväntade sig problem med stormen Simone (som egentligen heter Jude) som var på väg in över landet stängde man av vissa sträckor på järnvägen. Jag läste och begrundade och drog slutsatsen att om man skulle stänga västra stambanan mellan Göteborg och Herrljunga skulle nog mitt tåg inte gå.
Jag ringde till SJ och fick besked om att tåget var inställt. Trots att jag hade en icke ombokningsbar biljett som man heller inte skulle kunna få pengarna tillbaka på, lovade man att avboka mig och sätta in pengarna på mitt konto. (Jag kollade just och de finns där)

Jag kollade tiderna på Swebus och ringde dem för att höra om de skulle köra trots vädret. Jodå, det skulle man göra. Jag bokade en biljett till nattbussen som skulle gå en halvtimme senare än jag skulle varit framme i Stockholm.

När jag packat och tiden kändes lagom tog jag bussen ner till Angered och efter lång väntan i regnet bestämde jag mig för att åka med fel spårvagn till Hammarkullen där man kan vänta inomhus. Det visade sig vara ett dumt, mycket dumt beslut.

När jag klev av i Hammarkullen fick jag veta att det inte skulle gå några fler spårvagnar. Man skulle heller inte köra några bussar in till centrala stan. Det rådde lite hysteristämning och man hävdade å det bestämdaste att alla vägar skulle stängas av och att jag inte skulle kunna åka buss till Stockholm eftersom bussarna skulle blåsa av vägen.
Jag blev lite irriterad eftersom jag nu var fast i Hammarkullen och varken kunde ta mig tillbaka till Angered eller in till stan. Att få tag på en taxi som skulle vilja köra ända dit ut skulle också vara svårt. Men mannen som tjänstgjorde vid hållplatsen ringde efter en taxi åt mig som kanske skulle skickas ut till mig om det nu fanns någon att skicka.

En färgad man, som av okänd anledning, befann sig där började smacka beklagande och sa ”Stackare, har du ingenstans att bo? Känner du ingen här som du kan bo hos? Du får ringa till polisen så kan dom säkert ordna så du kan sova där.”
Jag var tillräckligt irriterad nu för att fräsa ifrån ordentligt att det minsann inte var ett polisärende utan en transportfråga och att jag visst hade någonstans att bo, närmare bestämt två bostäder men att ingen låg precis där på stationen.
Mannen dröp då av ganska raskt.

Jag gick i alla fall ut i regnet och väntade på taxin, som verkade dröja. Plötsligt får jag syn på en taxichaufför som kommer ut ur affären. Jag kliver fram till honom och frågar om han är taxin jag väntar på. men det är han ju inte.
Jag förklarar situationen och han bestämmer sig för att för ett fast pris ändå köra mig in till Centralstationen. Vi kommer överens om att det är bättre för mig att vänta där under natten inne i värmen än ute i regnet. Jag har givit upp att försöka förklara att bussarna visst kommer att gå. Jag har varit inne på Swebus hemsida och läst deras information och vet att man tänker köra. Men ingen tror mig. (Tack för att det finns smarta telefoner! Hade jag inte haft tillgång till vettig information hade jag nog tagit fel beslut och inte åkt till busstationen)

På vägen in mot stan är det helt tomt på vägarna. Inga bilar och inga bussar, det känns lite som apokalypsen. Men inne i stan går det i alla fall både spårvagnar och bussar.

Jag blir avsläppt utanför Nils Eriksson-terminalen och går in. Hela Centralstationen är nerstängd, det är verkligen apokalyptiskt. Det är några människor som väntar vid bussterminalen, men inte så många. Min buss ska gå om en timme.

Jag går till Pressbyrån och köper kaffe, bröd och ost. Sätter mig sedan och väntar. Med tiden kommer fler människor och när bussen rullar ut från Nisseterminalen finns inte en enda ledig plats.
Jag sover av och till på resan upp. Bussen går stadigt på vägen upp mot Stockholm och precis i rätt tid rullar vi in på Cityterminalen. Jag skyndar mig in på Centralen för att dricka kaffe.

 

Morgonkaffe efter lång natts färd mot dag

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

One Response to Som på räls – fast utan

  1. Pingback: Hå hå ja ja vinden drar | Kraka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra + fjorton =