En vit lögn är också en lögn

Jag tycker verkligen inte om att ljuga. Inte i något sammanhang. Men ibland känns det som det bästa alternativet trots allt.

Som många av er säkert vet bor jag inneboende just nu. Jag hyr ett litet rum av en kille som pluggar på universitetet. Han jobbar också, delar ut tidningar varje dag, så han borde kunna försörja sig. Speciellt som den här lägenheten inte kostar många hundralappar mer än jag betalar för mitt rum.
Ska man vara lite analyserande så är det märkligt att han väljer att hyra ut sitt sovrum och själv sover på en madrass på vardagsrumsgolvet. Men det är ju hans val trots allt.

Jag känner inte den här unge mannen, för han är ingen pojke även om han har en framtoning som tonåring, en tonåring som kastar sina kläder på golvet och har en enorm röra i sitt kök, det kök som jag delar med honom. På golvet kan jag se allt från mobiler, kamror, laptopar, bankkort och smutskläder ligga och drälla. Han gör verkligen inte intryck av att vara vuxen. Men som sagt, det är hans lägenhet och hans livsstil. Det angår inte mig, jag hyr bara ett rum.

Det har fungerat bra, jag är borta de flesta nätterna och han på dagarna. Det är sällan vi är hemma samtidigt och då är vi på varsitt rum. Men på julafton bjöd han in mig på te, kex och apelsiner. Det var trevligt och kändes helt okej, det var ju julafton. Dessutom skulle jag iväg och jobba.
På juldagen kommer han med en julklapp, en ganska exklusiv chokladask, och säger dessutom att han vill bjuda ut mig på middag. Jag tackar för julklappen och mumlar lite om att det var snällt av honom och jag har ju inte köpt något åt honom. Säger också som svar på när vi ska äta middag att det får vi prata om senare. Jag hoppas i min enfald att han ska glömma bort det.

Nästa dag frågar han igen och sedan studsar han upp varje gång han ser mig för att fråga hur jag mår och vad jag ska göra. Jag säger igen lite svävande att jag har mycket att göra och att jag inte kan bestämma något. Men jag ska iväg till jobbet och blir därmed ”saved by the bell”.

Igår, när jag var ledig och planerat att åka in till stan, ensam och utan några helt fasta planer, var han på mig igen och jag nästan flydde ut ur lägenheten med en lögn om att jag hade bråttom och skulle träffa vänner på stan. Sedan kände jag ett starkt obehag för att åka hem på eftermiddagen. Men jag lyckades smyga mig in utan att han varken ropade på mig eller kom utanför min stängda dörr och viskade mitt namn.

Jag vill inte ha någon relation med den här killen, inte ens en kompisrelation. Han är min hyresvärd och that´s it! Men jag vet inte hur jag ska hantera hans kontaktförsök för jag vet inte vad de står för. Inbillar han sig att han har chans på mig? Känner han sig ensam? Tror han att jag känner mig ensam och behöver någon som tar hand om mig? Jag har ingen aning om vad han vill mig, men hela jag vill skrika nej, Nej, NEJ!

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

6 svar på En vit lögn är också en lögn

  1. Ingrid skriver:

    Jag hoppas att du kan låsa om dig!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Nej, dessvärre har jag ingen möjlighet att låsa min dörr. Men han har inte kommit in till mig (ännu) fast jag har hört att han varit utanför dörren och lyssnat om jag varit vaken. Jag tror inte han höll på så före julafton, men egentligen vet jag inte för jag brukar antingen sova eller ha hörlurar med bok eller filmljud.

      Kram

  2. Gunnar skriver:

    Låter som en besvärlig situation. Det vore ju på ett sätt bra om han har klart för sig spelreglerna för ditt boende. Problemet kan ju vara för dig att hitta nåt annat ställe att bo på.

    • Kraka skriver:

      Men han har klart för sig spelreglerna. han har tydligen bara bestämt sig för att strunta i dem, Vi känner inte varann, har hat en helt formell kontakt hela hösten och plötsligt…
      Han ser ut som en ledsen hundvalp när jag säger att jag ska ut och träffa vänner och inte har tid att gå ut med honom. Han kommer springande så fort jag visar mig i hallen och är på väg ut eller in. Förstår inte vad det tagit åt honom!

  3. Bosse Lidén skriver:

    Det där låter tufft. Så kan du inte ha det i längden. Undra´ varför han bytt taktik så plötsligt. Du kan inte fixa ett ”förkläde”. Någon kompis som kommer på besök och där ni spelar en ”vit fars”. Kan inte din arbetsgivare ordna övernattningslägenhet. Önskar dig ett gott nytt år. Nyårskram.

    • Kraka skriver:

      Jag vet faktiskt inte vad det tagit åt honom. Jag har varken sagt eller gjort något som skulle kunna tolkas som uppmuntran eller intresse. Men vad som rör sig i huvudet på män från muslimska kulturer har jag ingen aning om, jag känner inte några muslimska män annat än ytligt från mer formella sammanhang. Det här anser jag också vara ett formellt sammanhang, sammanhanget hyresvärd och hyresgäst.
      Just nu ägnar ha nsig åt att vara sur på mig och hälsar knappast ens.

      Min arbetsgivare har inga rum eller lägenheter att erbjuda. Jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och att det blir uthärdligt de fem månader som det är tänkt att jag ska bo kvar. I juni är det dags för Sommarhotellet på Marstrand igen. I september flyttar jag hem till Stockholm, om jag inte får för mig något annat. Men just nu känns det så.

      Jag får egentligen inte ha besök, i alla fall inte utan att föranmäla och få tillåtelse så det gör ju just den biten lite svår. Annars har jag vänner av båda könen och skulle inte ha några problem att fejka varken pojk- eller flickvänner vid behov.

      Önskar dig ett Gott nytt 2014!

      Nyårskram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *