Den bästa bok jag läst i år – Bokbloggsjerka 2-5 maj

Bokbloggsjerka handlar, som det låter, om böcker. Varje fredag till måndag skriver ett antal bloggare utifrån en given fråga. Veckans fråga: Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år? Om du klickar på länken hittar du de andra som också svarat på frågan.

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och svara Barn-HLR, utgiven av Svenska rådet för hjärt-lungräddning.
Inte för att boken är bra, vilket den i och för sig är, men för att det är den enda bok jag läst i sin helhet i år.

Jag har lyssnat på en mängd deckare och polisromaner under de fyra månader som gått av det här året. Ofta är det så med den sortens litteratur att jag blir uppslukad av den bok jag just läser/lyssnar på och det är svårt att välja ut den bästa. Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson är en stark kandidat som bästa bok hittills i år.
Men jag väljer ändå en bok i en helt annan genre: Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson.

Mannen som slutade ljuga – Berättelsen om Sture bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick.
Den här boken har allt man kan drömma om. Den är spännande och tar oss genom ett, för många okänt, landskap av psykiatrin. Det berättas om en nästan obegränsad tillgång av sedativa, lugnade och ångestdämpande, läkemedel, manipulationer, både från patienter och personal, och ett spel mellan de olika aktörerna i boken som nog de flesta finner fullkomligt osannolika och slår bort som påhittat.

De allra flesta har nog hört talas om Thomas Quick, eller Sture Bergwall som är hans verkliga namn. Han figurerade i pressen under långa perioder och släpades runt till olika platser, både i Sverige och Norge, av polis och åklagare.
Thomas Quick fick under den här tiden stora mängder läkemedel och var ständigt drogad. Under drogrus hittade han på sina historier och kunde till sist inte själv hålla reda på om det han berättade var sant eller inte.

Under senare år har det uppdagats att hela Säters psykiatri styrdes av en och samma teurapeut. Alla som jobbade med Thomas Quick gick i handledning hos Margit Norell, en psykoanalytiker i 80-årsåldern i Stockholm. Det gällde personalen på Säter, men också många av dem inom rättsväsendet.
Margit Norell var på den här tiden en guru inom psykiatrin och de som var samlade runt henne levde i ett sektliknande förhållande, vilket är förklaringen till att många var beredda att ljuga i rätten för att få Thomas Quick fälld. Trots att det inte fanns ett enda konkret bevis mot honom.

Jag började arbeta inom psykiatrin 1975 och gick min utbildning till mentalskötare 1976-1977.
Vi fick en traditionell utbildning med bland annat anatomi, mikrobiologi och praktisk sjukvård. Vi blev med andra ord utbildade till duktiga undrsköterskor. Vi fick också en del utbildning kring den klassiska psykiatrin.
Men på den här tiden var det miljöterapi som var i ropet och vi var ständigt i konflikt med våra lärare för att vi fick en så, i vårt tycke, gammaldags utbildning. Men vi matades ändå med det basala och fick lära oss så mycket av den vård som bedrevs på de allra flesta sjukhus och vårdinrättningar. För miljöterapi och psykoanalys var en exklusiv vård som bara erbjöds en liten skara av alla dem som behövde psykiatrisk vård.
Att som personal gå i egenterapi och att sedan få kontinuerlig handledning var ett måste. För de flesta av oss var köerna till en terapeut dock alldeles för lång och, med vårdens löner, en utopi när en terapitimme kostade mellan 1000 och 1500 kronor och en terapisession skulle vara i minst ett par år med minst en träff varje vecka.

Att vi nu inte fick den utbildning vi drömde om och inte den kurslitteratur vi ville ha betydde inte så mycket. Istället slukade vi den, på sin tid, moderna litteraturen på fritiden och ägnade timmar åt att diskutera med varann under kvällar och helger. På gott och ont, för naturligtvis är kunskap aldrig tung att bära och att få ett brett utbud av input underlättar att senare i livet kunna reflektera.

När jag läste Mannen som slutade ljuga var det som en resa bakåt i tiden. jag känner igen nästan varenda namn som nämns, idéerna som rådde inom den falangen av psykiatrin och minns hur vi beundrade många av dem som hade de ”rätta” metoderna för att hjälpa människor att bli friska.
Trots att det här en djupt allvarlig bok om en av vårt lands största rättsskandaler skrattade jag högt vid många tillfällen. Inte för att det var roligt utan för att jag mindes hur vilseledda vi var, hur vi, likt en religiös grupp, tog till oss allt vad Margit och alla hennes inspiratörer och efterföljare sa och skrev. Det finns ett brett utbud av litteratur både om vården som bedrevs runt Thomas Quick, skrivna av adepter till Margit Norell, och psykiatrisk vård i allmänhet. Den jag vill lyfta är Tokfursten av barbro Sandin, även om hon nog var liute senare än tiden för min utbildning. Men jag lämnade inte psykiatrin förrän 1986 och hennes metoder med att ha sin patient boende hemma med hennes familj hade stor genomslagskraft på den tiden. Man inte bara skulle grotta ner sig i sitt arbete och umgås med sina arbetskamrater på fritiden, man skulle också umgås med patienterna. Inte undra på att världen blev liten och begränsad och att man fick tunnelseende.

 

* Jag jobbade inom psykiatrin 1975-1985. För ett par år sedan gick jag i den egenterapi som aldrig blev av ”då det begav sig”. Dels för att jag tror att det kan vara bra för alla att ge sig själv tillfälle att reflektera över livet, de beslut man tagit och vad som styrt dessa. Men kanske framför allt för att jag alltid tyckt att egenterapi var något som fattades i mitt CV. Jag kommer troligen aldrig att återvända till psykiatrin och ingen frågar efter egenterapi hos en anestesi- och intensivvårdssjuksköterska. Men jag vet att jag har den här erfarenheten och vikten av det är typisk just för den påverkan som 1970-talets psykiatri hade på många av oss som  utbildades och jobbade då.

Det här inlägget postades i Böcker, Bokbloggsjerka 2014. Bokmärk permalänken.

8 svar på Den bästa bok jag läst i år – Bokbloggsjerka 2-5 maj

  1. Znogge skriver:

    Boken är helt okänd för mig även om jag känner till ämnet och personen ifråga. Själv hade jag haft mycket svårt för att välja en bok. Finns så många utifrån genre…

    Kram

    • Kraka skriver:

      Ja, det är svårt att välja bok! Jag läser mest polisromaner/deckare och visst är det kvalitetsskillnad, men inte så mycket att jag kan välja vilken som är bäst. Brukar bli uppslukad av handlingen.

      Kram

  2. Boklysten skriver:

    Jag har ju sett boken men hittills inte varit intresserad. Men nu när jag läser vad du skrivit så känns det som att det nog vore värt att läsa den.

  3. Monika skriver:

    Jag har funderat på om om jag kanske skulle vilja läsa denna, men det får nog gå lite mer tid. Har en känsla av att jag kommer att bli väldigt upprörd…

    • Kraka skriver:

      Rättsskanalen i sig och att det kunde få hända är upprörande. men boken är spännande och har många poänger. Jag har varit på föreläsning och hört Dan Josefsson berätta om sin bok och hur den kom till. Det är verkligen ”such a story”!
      Läs den!

  4. Freja skriver:

    Så spännande att läsa en bok när du har den formen av insikt i det det handlar om, det måste vara väldigt speciellt!

  5. Pingback: Passion för ljudböcker – Bokbloggsjerka 9-12 maj | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 1 =