Bokbloggsjerka handlar, som det låter, om böcker. Varje fredag till måndag skriver ett antal bloggare utifrån en given fråga. Veckans fråga: Ewa K skrev för en tid sedan ett inlägg om upprepningar. Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro? Om du klickar på länken hittar du de andra som också svarat på frågan.
Först förstod jag inte ens frågan och var tvungen att kolla vad det var Ewa K skrivit om. Egentligen blir jag väl inte klokare av det heller. Men jag har kommit fram till följande svar:
Om något upprepas gång på gång för att betona någons karaktär och personlighet, som om man skulle skriva om mig att jag gör något med, eller för, mina katter hela tiden är det en viktig upprepning som målar ett personprorträtt. ”När Kraka kom hem rusade de båda katterna fram och hälsade henne med sitt jamande. De var som vanligt hungriga och Kraka öppnade en burk med mat åt den innan hon tog itu med…”
Om man däremot skulle beskriva mitt arbete i detalj varje gång jag går in för att bereda läkemedel skulle det bli hemskt trist. ”Hon tog fram en ampull med Noradrenalin, sträckte sig efter en femmillilitersspruta och bröt därefter förpackningen till en rosa uppdragningskanyl….”
Nu skulle väl ingen komma på idéen att skriva en bok om mig, men ni förstår säker hur jag menar. Långa, detaljerade beskrivningar av ett ofta förekommande händelseförlopp kan få mig att lägga böcker på hög utan att läsa dem klart. Medan personlighetsförstärkande, korta, händelser bara ger en tydligare bild av personporträttet.
Det är svårt det där med upprepningar!
Jag tycker det handlar mycket dels om anledningen till upprepningen och sättet den görs på!