Känslomässig utpressning är obehagligt och har inget, absolut inget, med äkta vänskap och kärlek att göra. Det tråkiga är att ju längre den pågått desto svårare är det att sätta ner foten och göra helt om marsch. Det bli en del av det normala att leva med växlingen mellan vänlighet och angrepp. Passiv aggressivitet kallas det de här personerna utsätter en för. Ju längre det pågår desto högre blir tröskeln.
- Verbal misshandel är passiv-aggressiv.
- Verbal misshandel börjar smygande. De första varningstecknen är lätta att förbise, eftersom de är så subtila. Verbal misshandel blir mer intensiv med tiden. Den orsakar mycket lidande för offret.
- Offret anpassar sig till den verbala misshandeln och även om offret mår allt sämre är hen ofta omedveten om vad som pågår. Hen börjar långsamt ta emot misshandlarens negativa bild av henne och göra den till sin egen.
- Verbal misshandel kan ta sig många olika uttryck och förklädnader.
- Verbal misshandel är manipulativ. Misshandlaren trycker ofta på ömma punkter, något hen kan eftersom han känner hen väl. Genom att få hen känslosam på olika sätt, vare sig det är att hen blir sårad, upprörd, arg, osäker eller irriterad, kan hen få henne dit hen vill. Hen kan få hen att känna det hen vill att hen ska känna och göra det hen vill att hon ska göra.
- Offrets upplevelse av misshandeln förkastas alltid. Det går inte att diskutera, reda ut eller få ett avslut på det som händer.
- Offret kan hamna i situationer där hen vill förklara för misshandlaren hur hen upplever hens kommentarer och handlingar. Hen kan tro att om hen bara anstränger sig, så kommer hen förstå hur hen sårar hen. Hen kan förklara sig, försvara sig, försöka förändra sig i all oändlighet i tron om att misshandlaren kommer att sluta med det hen gör och förstå hen. Något som aldrig kommer att hända. Misshandlaren lever i en annan verklighet och kommer inte att vilja förstå offret, eftersom hen vill kontrollera, inte förstå.
Frågan är om man (läs jag) verkligen behöver sådana vänner. Även om en brytning gör ont.
* Punkterna är hämtade, med viss omskrivning, från sajten Varningstecken – Om verbal och psykisk misshandel i nära relationer
Kanske kan man minimera kontakten till enbart det man vill ha ut av relationen?
Exempelvis om man uppskattar personen som biokompis, fortsätta att gå på bio tillsammans någon gång ibland, men bara det.
Även om den psykiska misshandlaren inte förstår hur den sårar så kanske man kan förklara en gång för alla att så här känner jag och det är odiskutabelt. Vi fortsätter gå på bio några gånger per år men inget mer än så. Svårt är det hur som helst, men en relation som gör ont ska man inte stanna i. Om du ska ha vännen kvar så ska det vara för din egen skull, för att du ändå uppskattar en viss kontakt, inte på grund av att du inte vill såra din vän. Kram.