Platta fat och djupa skålar

Den som står mig allra närmast i livet är min son. Han är inte bara mitt barn, nu vuxen, utan också en mycket nära vän som jag delar många intressen med. Vi ser film, går på konserter, diskuterar politik och frågor om rymden och artificiell intelligens. Bland annat. Ibland reser vi också, som när vi för ett par år sedan var på Aruba.

Men dem som jag delar min vardag med, som jag bor tillsammans med, är mina katter. För mig är det inte bara ett par husdjur, det är mina livskamrater.

Katter blir gamla och dör, en människas livslängd är i allmänhet så mycket längre än en katts. Men de senaste åren har två av mina älskade katter gått bort lite oväntat. Först Ferdinand som fick en njuråkomma och hittades död här hemma. Han hade inte visat några tecken på att vara sjuk dessutom hade han då nyligen blivit hälsoundersökt.
Sedan var det Xanthos som dog av en hjärntumör, en benign tumör. En benign tumör är en tumör som inte är cancer, men om den sitter i hjärnan så dör man av den om den växer sig stor.

När nu Kingston blev sjuk är det inte konstigt alls att jag är orolig. Man vet ännu inte om han blir frisk. Det kan mycket väl visa sig vara cancer, adenocarcinom har man misstänkt. Men man vet inte och att göra en öppen operation för att ta en biopsi, en bit av tarmen, är väldigt riskabelt för en katt. Den finnålsbiopsi man tog visade inga cancerceller.

Efter funderande och diskussion med uppfödaren bestämde jag mig för att det ändå inte skulle vara aktuellt med cytostatika och då kunde man istället sätta in kortison. Har man gjort det kan man inte ge cytostatika senare, inte till katter. Varför vet jag inte, men katter och människor har ju inte helt lika fysiologi.

Nu har han varit hemma i nästan fyra veckor, jag trodde ju aldrig att han skulle komma hem igen. Han var verkligen dödssjuk. Men det går bra. Han äter fortfarande kortison och äter specialkost som avlastar tarmen. Han är pigg och glad.

Under den första tiden var Lucas, min andra katt, hos min son. Men han kom hem här i veckan och det blev minst sagt lite kalabalik. Lucas är glupsk och vill äta allt. Kingston, trots att han är äldre, är mindre i storleken och har respekt för Lucas. Störst äter först gäller vid matskålarna.

Men mina katter är väldigt snälla, båda två, och adaptiva. Nu verkar de båda ha lärt sig den nya regeln: Lucas får sin mat i djupa skålar och Kingston på platta fat. Lucas respekterar den regeln, i alla fall när jag är hemma.

Idag har Kingston fått i sig hela sina portioner två gånger, i lugn och ro. Lucas har lämnat köket medan Kingston har ätit och inte kommit tillbaka förrän han ätit klart. Då har Lucas gått till sina skålar.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

One Response to Platta fat och djupa skålar

  1. Pingback: På gång i elfte timmen | Kraka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + tio =