Tog mitt förnuft till fånga, som tur var

Jag har svårt att säga nej. Det kan man kanske inte tro, för jag säger ofta nej till saker. Men då beror det på att det redan är en massa saker jag sagt ja till och att det därför inte finns utrymme för fler.

I morse när jag vakade av hade jag ett inbokat, jobbrelaterat, möte med min chef. Jag hade just på mötet pratat om hur svårt jag har för att säga nej till att ta emot patienter då jag är koordinator. Men att jag förstår nödvändigheten och konsekvenserna om jag inte säger nej när belastningen är för stor. Det går inte att vårda hur många som helst med en alltför liten personalstyrka och att resultatet blir en sämre säkerhet och vårdkvalitet. Därför säger jag nej efter att övervägt situationen. Mina våndor och ångest kom vi inte ens in på.

Precis när vi kommer ut från chefens rum kommer bemanningsassistenten och frågar om jag kan jobba inatt. Jag säger att det är Kyrkoråd och att jag omöjligt kan vara där till klockan 21. Trots att jag borde sagt ett kraftfullt nej direkt så överväger jag att säga ja. Trots att det skulle innebära att jag dels skulle hinna sova cirka 4 timmar innan sammanträdet och sedan inte kunna sova alls imorgon eftersom jag har en fullbokad dag då. Jag frågar om jag kan få något mer än fyllnadslön om jag tar passet. Men det kan jag inte och det blir en, för mig, icke lönsam arbetssituation. Men trots det radar jag upp en massa skäl både för och emot. Men till sist säger jag i alla fall nej. Det är ersättningen som gör att jag väljer nej. Det borde vara det minsta problemet att jag inte får mer än timlön. Jag borde ju välja utifrån åtaganden, hemtentamen, sömnbrist och att jag just varit sjuk och inte är helt frisk ännu.

Jag säger att mitt nej ger mig dåligt samvete, att jag känner mig taskig. För det gör jag. Det är därför jag ofta stänger av ljudet på min mobil när jag är ledig för att slippa ta ställning till att prioritera mig själv. Jag fortsätter att ha dåligt samvete, har det väl på sätt och vis fortfarande eftersom jag funderar på vem som tvingades ta passet. För vi är högspecialiserade och måste täcka upp för varann.

Hur som helst var det tur att jag sa nej. Klockan var runt 21:45 innan sammanträdet var slut och med tanke på tidpunkten hade jag knappast varit på jobbet förrän 23:30. Så det hade varit en dålig lösning att täcka upp för mig med en kvällspersonal som stannade kvar.

Men det är ett problem att jag har svårt att säga nej. När det gäller extrapass får jag ofta väldigt dåligt samvete, många skulle nog använda ordet ångest. När det gäller andra saker är jag nog mer som Tiger i Nalle Puh, jag tycker att det är roligt och smickrande och sedan jobbar jag mig nära nog sjuk för att hinna.

Just nu är jag i alla fall väldigt nöjd med att jag tog mitt förnuft till fånga och sa nej till extrapasset inatt. Jag behöver en stund av vila, och ett glas vin, efter kyrkorådssammanträdet och inför morgondagen som ska innehålla en mängd olika saker: Diska, snabbstädning, tentamensläsning, vernissage (en vän som ställer ut), middag med min vän röntgenläkaren och inte minst måste jag se till att få tillräckligt med sömn eftersom min kropp signalerat att den är i urladdningsfas. Jag behöver också förbereda lite inför helgen då ett och annat behöver hända, bland annat ett arbetspass en av nätterna.
Jag behöver också fundera på hur jag ska ladda mina battterier. Vissa av morgondagens aktiviteter är ”gröna”, men de går åt till att balansera de ”röda”. Jag lär inte komma på plus än på länge för jag har en vår som ser väldigt ”roddig” ut.

 

*Bild från pixabay

**Jag har skrivit om röda, gula och gröna aktiviteter i en mängd olika inlägg. Jag har utgått från Ma Oftedals bok Själaväktarna. Ett inlägg om detta kan du läsa här.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

2 Responses to Tog mitt förnuft till fånga, som tur var

  1. Gunnel says:

    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag hade också väldigt svårt att säga nej på mitt jobb…blev som du skriver oftast smickrad att bli tillfrågad. Till sist sa kroppen ifrån, men jag hade en förstående rektor som skickade iväg mig på en stresskurs där jag först och främst skulle få lära mig att säga nej. Det var inte så himla enkelt, men jag tycker jag fick mycket hjälp där, och jobbet blev betydligt enklare efteråt. Jag hade underbara arbetskamrater och en rektor som höll koll på mig. Jag tror jag var mycket lyckligt lottad.

    • Kraka says:

      Jag har en nästan sjuklig pliktkänsla. Sitter i ryggmärgen att göra rätt för mig. Göra rätt för sig var honnörsord under min uppfostran.
      Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv på ”äldre dar”, men jag har hög sjuknärvaro och tummar mycket på min sömn och hälsa för att hinna saker jag antingen tagit på mig eller fått mig pålagt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × tre =