Ansvarstagande

I morse när jag gick hem från jobbet sken solen. Det var kallt, de kollegor som kom på morgonen sa att det var minus 17 grader ute. Kanske var det så.

När jag kom ut såg jag att man hade sandat, mycket sand och för första gången på länge kunde jag gå utan att vara rädd för att halka.

Tänk om man kunde komma på idén att se till att det är sandat och halkfritt i min bostadsrättsförening också. Men nej då! När jag kom hem gick jag över gården med samma risk för mitt liv som när jag gav mig av igår kväll.

Det är nu lite drygt 3 år sedan jag halkade på min går och bröt både fotleden och underbenet. Bostadrättföreningen vägrade göra en anmälan till sitt försäkringsbolag och polisen avskrev ärendet eftersom jag skulle få ersättning så fort som det var anmält till försäkringsbolaget. Jag får fortfarande ångest när jag minns min totala maktlöshet. Ingen ersättning från försäkringsbolaget, förutom att min egen försäkring ersatte läkarkostnader. Ingen ersättning från Försäkringskassan eftersom de bedömde att jag ramlat och brutit mig med flit för att slippa jobba. ”Det förstår du väl att du inte kan gå och bryta benet för att slippa jobba” var ordagrant vad tjänstemannen (en kvinna) sa på Försäkringskassan. Helt maktlös var jag.

Det var bara mellan 8 och 9 minusgrader när jag kom hem. 17 grader inomhus i köket och uppskattningsvis runt 16 i sovrummet. Det är också galenskap att jag ska behöva ha så här kallt inomhus.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

One Response to Ansvarstagande

  1. Ingrid says:

    Här på samhället är det väldigt bristfälligt sandat, men inom vår bostadsrätt sandar vår vaktmästare både bittida och sent, så här går man tryggt.
    Att ha kallt inomhus är inte trevligt. Jag har lite drygt 19 grader och det tycker jag är för kallt när man sitter stilla, så jag har skaffat ett extra element.
    Vi får hoppas att kung Bore snart släpper sitt grepp över landet!
    Kram, Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 + tre =