Blenheim och Woodstock – Oxford 3

Klockan 10 knackade Petter på min dörr. Jag var hungrig och vi bestämde att tassa bort till Prêt-a-Manger. Jag valde en tonfiskmacka, men det visade sig att det nog inte ens fanns en tesked tonfiskröra i mackan, bara gurka. Nåja, kaffet var bra och jag blev mätt.

Vi hade bestämt att göra en utflykt, med buss, till Blenheim. Vi tog oss bort till busshållplatsen och hade tur, det kom en buss nästan meddetsamma.

Bussresan i sig var också trevlig, vi åkte bland annat förbi den kyrkogård där J.R.R. Tolkien ligger begravd. Vi åkte genom små samhällen med typiskt engelska hus. Det är ungefär 13 km att åka.

När vi klev av i den lantliga miljön blommade mängder av påskliljor. Våren har kommit betydligt längre här än hemma. I alla fall som det var när jag åkte i onsdags.


Vi gick in på området, betalade inträdet och gick upp mot själva slottet.


Blenheim Palace uppfördes mellan 1705 och 1724 på mark som skänkts som gåva från nationen till John Churchill, hertig av Marlborough, efter dennes seger i slaget vid orten Blenheim i Tyskland 1704; därav namnet på slottet. Slottet har sedan dess varit hertigarnas av Marlborough residens.
Det var på Blenheim som Winston Churchill föddes, Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955.

Det fanns enormt mycket att titta på inne i byggnaden. Vi började med att följa med på en guidad tur om slottets historia. Sedan gick vi själva runt och tittade.

Modellen är helt gjord i papper och sevärd just därför.

En modell av Blenheim Palace.

Det fanns mycket att se som handlade om Winston Churchill. Han hade stor betydelse för landet, och kanske för världen, under andra världskriget och tiden efter.

Winston Churchill hette egentligen Winston Spencer Churchill och var en släkting till Diana Spencer, som gifte sig med prins Charles.
Den nuvarande hertigen av Marlborough bor på slottet, men större delen är öppet för besökare. Slottet togs 1987 upp på UNESCO:s världsarvslista.

Trädgåden var också fantastisk, men man blir trött i benen och vi slog oss ner för att jag skulle få en kopp kaffe.


Det var så skönt att sitta i solen och njuta av vårvädret. Vi skulle sedan promenera in till Woodstock.

Vi började ge oss av i riktining mot den lilla staden. På vägen fick vi se ett litet tåg och kunde inte låta bli att kosta på oss det pund det kostade att ta en tur.


Turen slutade nere vid en liten nöjespark där det också fanns ett  fjärilshus.

Det var varmt inne i fjärilshuset, de behöver ju i det närmaste tropisk värme för att klara sig, de små liven. Så det var skönt att komma ut igen. Landskapet var så vackert med spännande träd och utsikt över en sjö.


Det var inte så långt att gå till Woodstock, men jag har fått problem med min vänstra fot, den jag bröd 2015, och har svårt att gå utan att få väldigt ont. Men det fanns många soffor att vila på.

När vi kom fram till Woodstock gick vi in i kyrkan, en liten fin kyrka med tillhörande lantlig kyrkogård.


Men nu var det dags för mat, lupper (lunch-supper), klockan var nog redan nästan fyra på eftermiddagen. Vi gick till The Star inn och åt burgare och drack öl/cider.


Efter maten gick vi runt och tittade, mest i affärernas fönster, och sedan till ännu en pub , The Woodstock Arms, innan vi skulle åka hem.
Petter åt något typiskt engelskt som jag inte minns namnet på, men det är friterade fläsksvålar. Inget för mig, men äppelmoset var gott.

Vi tog bussen hem till Oxford igen och jag var rätt trött. Efter vila på rummet gick vi ut och shoppade lite ostar och vin. Jag är väldigt förtjust i vardagsrummet på Pusey House och en hemmakväll där var precis vad jag behövde efter den dagen.

På vägen kunde vi ännu en gång konstatera att körsbärsträden redan blommat över, eller nära nog i alla fall.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

2 Responses to Blenheim och Woodstock – Oxford 3

  1. Petter says:

    Ja, en väldigt trevlig resa var det 🙂 Jag har nämnt den i ett bloginlägg som går upp imorgon vid niotiden…. Kyrkogården, mens jag kommer ihåg det, heter Wolvercote Cemetery och du kan hitta info här: https://www.oxford.gov.uk/directory_record/623/wolvercote_cemetery

  2. Petter says:

    (just det, det jag åt kallas för ”pork scratchings” eller ”pork cracklings”)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =