Hallå där banken, det är inte min byk

I måndags kom jag hem från min resa till Petter i Oxford. Jag bodde i gästrummet där han jobbar och skulle nu betala för mig. En i sammanhanget liten summa, för var i hela friden bor man 5 nätter för under 1500 kronor? Eller 125 pund som det här var fråga om.

Jag tog mig an uppgiften i går förmiddag och tänkte att det tar väl inte många minuter. Men, vad jag inte visste, var att det alls inte är var mans möjlighet att överhuvudtaget få skicka pengar utomlands.

Eftersom jag inte dagligdags skickar pengar utomlands så har jag inte ens funderat på hur det går till. Men jag kunde snabbt konstatera att tjänsten behövde aktiveras av banken. Man skulle ringa dem och få hjälp via telefon, eller gå in på ett bankkontor.

Jag bestämde mig för att ringa, tänkte att det tar väl bara ett par minuter, när man väl kommit fram vill säga. Det var drygt 50 personer i kön före mig, sådant tar sin lilla tid.
Men till sist kom jag fram i alla fall. Till en ilsken dam. Hon ställde några frågor om min inkomst och konstaterade att jag inte hade mitt lönekonto där. Jag förklarade att jag varit bankens kund sedan tonåren och att just det här kontot öppnats som en ersättning för det plusgiro som jag inte fått behålla då man tog bort sina privatkunder. Jag förklarade varför jag använder just det här kontot för betalningar och varför jag har konton på fler banker.

Men döm om min förvåning när jag då får höra att det går ju inte. Banken behöver känna sina kunder och deras levnadsvanor och det går inte om man är kund hos flera banker.
Nu snurrade det i huvudet och jag mindes tillbaka till den tiden då banken var ett ställe där man gick in och fick saker gjorda på plats. Damen på andra sidan disken, för det var oftast en kvinna, visste vem man var, vilka som var ens föräldrar, var man gått i skolan och så vidare. Legitimation behövdes aldrig. Man var igenkänd. Det är inte ens länge sedan det var så, faktiskt fortfarande i slutet av förra seklet. I alla fall på mindre orter och i förorten där jag bodde. Så är det inte nu. Man är en anonym röst som pratar med en annan anonym röst via telefon, eller ibland via bankens chattfunktion.

Jag försökte förklara detta för den argsinta, ja aggressiva skulle jag vilja påstå, damen i andra änden av linjen. Men hon stod på sig allt mer påstridigt att jag fick vända mig till den bank där jag är huvudkund. Jag orkade inte ens förklara att den banken där jag får in min lön anser att den banken jag just pratade med är min huvudbank eftersom jag betalar mina räkningar där. Den bank som nu påstod att jag inte var deras huvudkund eftersom jag inte fick in min lön där och man därför inte hade full kontroll varifrån jag får mina pengar. Moment 22.

Efter en halvtimmes tjafs, eller mer, sa jag helt sonika till henne att det inte var någon idé att hon och jag pratade eftersom hon så uppenbart förmedlade att man inte ville ha mig som kund.

Men jag hade ju en skuld till Pusey House att betala och mina pengar jag tänkt betala med fanns just på den här banken så jag ringde upp igen. Nu var det drygt 70 personer i kö.

Den här gången hade jag bättre tur. Hon jag pratade med uttryckte till och med respekt och beundran då jag sa att jag tjänar mina pengar som specialistsjuksköterska inom intensivvård och narkos, eller anestesi  som det heter. ”Åh”, sa hon, ”är du specialistsjuksköterska”. Troligen hade hon läst om bristen på just sådana. Eller så var det något hon drömt om att bli. Vad vet jag, vi pratade inte mer om den saken. Men det hjälpte faktiskt till att bli behandlad med respekt.

Hon startade sedan förhöret, för ett förhör ska, enligt Finansinspektionen, hållas. Efter förhöret ska man sedan kontrolleras.
Man ställer frågor om inkomster, arbetsgivare och liknande. Kanske inte så konstigt att banken vill veta. Men man frågar sedan om man känner personer som kan utsättas för hot, eller snarare att man kan bli hotad för deras skull. Jag har med åren lärt mig hur man ska svara, eller mest hur man inte ska svara. Så nej, jag är inte aktiv i några föreningar. Nej, jag känner inte någon som är politiskt aktiv. Att berätta att jag är aktiv i Svenska kyrkan höll på att göra att jag inte fick öppna ett nytt konto i en annan av de banker jag redan har konton i vid ett tillfälle för några år sedan. Jag fick lägga in hela min övertalningsförmåga för att få den banktjänstemannen att förstå att knappast någon kommer att utöva utpressning mot en kyrkorådsledamot. Så den här gången undvek jag också att upplysa om detta. (Kan jämföras med när Petrus förnekade Jesus 3 gånger innan hanen gol. Bara för att rädda sitt eget skinn).

Till sist blev vi klara med frågebatteriet och hon sa att jag skulle vänta ett ögonblick medan hon kontrollerade mig och att allt var okej. Det var det och jag fick äntligen skicka mina 125 pund.

Det tog mig drygt 2 timmar att få tillstånd att skicka 125 pund till England och mindre än 2 minuter att genomföra själva betalningsprocessen.

Det kan tyckas lite löjligt, i alla fall för den som är ärlig och tjänar sina pengar på ett ärligt vis, att bli misstänkt för att försöka tvätta pengar. Jag blev lite omskakad och också ledsen för att man slösade bort så mycket av min privata tid. För det enda jag tvättar är mina kläder, katternas filtar och emellanåt, fast inte alltför ofta, några mattor och gardiner. Så nej banken, pengatvätt är inte min byk.

 


*Bild från pixabay

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

One Response to Hallå där banken, det är inte min byk

  1. Ingrid says:

    Hmm, vad skulle mina banker säga om de visste att jag har pengar på tre andra ställen. Det blev nog tvärnej om jag ville skicka pengar utomlands. Nu är det ju några år sedan, men förr skickade jag av olika anledningar pengar till Italien och det var aldrig några problem. Men det kanske är annorlunda när man bor på en lite ort där alla känner alla och banken känner sina kunder.
    Kram, Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × ett =