När jag vaknade, alldeles av mig själv och utan att tröttheten höll på att golva mig, insåg jag hur oerhört trött och utmattad jag varit. Och fortfarande är.
Det har tagit lång tid att ens komma till stadiet där jag inte är trött varje minut. Första hade jag 4 veckors semester. En semester som var tänkt att innebära en resa till Tibet. Resan blev inställd och istället valde jag en annan, betydligt kortare, resa.
Eftersom resan bara var 12 dagar hann jag vila både före och efter, men inte tillräckligt. Jag är aldrig utvilad efter mina resor. Om man undantar de få resor där jag just bara vilat. Men resor med tidiga morgnar och relativt sena kvällar och mängder med nya intryck hela tiden tar mer energi än de ger. De nya intrycken behöver helt enkelt bearbetas under längre tid. Lägg där till det ständiga packandet och att vara på resande fot. Det är underbart och trevligt att resa, men det ger inte vila och återhämtning i sig. Det är först när jag sorterat alla intryck och hunnit tänka igenom vad jag upplevt som värdet av resan sätter sig.
När jag haft den resterande semestern efter resan jobbade jag 2 veckor. Veckor då jag dessutom var ordentligt förkyld, en förkylning som började bara ett par dagar efter att jag kom hem. Sedan var det dags för 2½ vecka schemaledigt. Vi har en 15 veckor lång schemaperiod under sommaren. På gott och ont. De här 2½ veckorna ska arbetas in på de resterande 11 veckorna. Eftersom jag ska ha en semesterperiod i september innebär det i praktiken att tiden ska tas igen på 8 veckor. Som sagt, på gott och ont.
Just nu har jag precis 1 vecka kvar innan jag ska börja jobba. Tröttheten börjar lämna kroppen, men den är inte borta. Det är många orsaker till utmattningen, inte bara jobbet. Livet har en förmåga att komma emellan med så många bekymmer och saker som måste tas itu med och ordnas. Ibland känns det som att jag aldrig, verkligen aldrig, är helt ledig. Inte ens när jag ”skolkar” från vardagen och gömmer mig med en bok, film eller liknande.
Oräkneliga är de power naps jag tagit och som mynnat ut i timslånga sömnorgier.
Jag har jobbat hårt hela mitt yrkesliv, är van att jobba mycket. Förr jobbade jag betydligt mer än heltid och många, många extrapass. Men jag har tröttnat. Det är inte roligt längre med den röra som det är i vården. Personalbrist, platsbrist och numera brist på både läkemedel och material. Jag blir trött av att man istället för att reda upp verkliga problem skickar ut en broschyr om att vi ska börja lagra vatten i dunkar i garderoben och bunkra konserver i våra hem. Jag har tröttnat på det politiska käbblet, jag som varit aktiv sedan jag var 14 år vill inte höra talas om valet och allt vad det kommer att innebära av kaos. Jag är så trött. Så trött.
Lycka till med allt jobb och ta hand om dig! <3
Att vara på resa är minsann ingen semester. Jo kanske semester från vardagen, men det är både fysiskt och psykiskt ansträngande, så egentligen behöver man vila upp sig när man kommer hem.
Alla vi som har jobbat sedan vi var tonåringar vet nog vad du talar om och det politiska käbblet känns verkligen meningslöst. Vad är det för vettlöst påhitt de har fått för sig att vi ska ha någon typ av beredskapslager i våra hem. Vad är anledningen och vad är det de INTE talar om. Jag har träffat flera som reagerat precis som jag och känner stor oro. Nog kan man bli trött!!
Kram, Ingrid