Trodde att jag skulle dö – Bloggutmaning i mars 14

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

Då blev jag riktigt rädd…

Egentligen vet jag inte om jag verkligen var rädd. Kanske mest uppgiven och kraftlös. Men jag trodde inte att jag skulle överleva och tog farväl av min son medan jag låg ner ute på gården utanför huset där jag bor. Jag minns att jag kände mig ledsen för att mitt liv var över, att det skulle sluta så. Men jag fann mig stilla i mitt öde. Min son gav mig massvis med stöd och fick mig att kämpa på med mina försök att få luft och syre ner i lungorna. I krislägen är den unge mannen, då bara 24 år, hur lugn och stabil som helst.

Vill du läsa vad som hände så finns stora delar av händelseförloppet här.

Sedan den händelsen har jag inte behövt läggas in på sjukhus igen. Jag fick en pari inhalator med hem som livslångt hjälpmedel. Det var jag som bad om det, min kompetens på andningsområdet var vida högre än avdelningspersonalens. Men det kan jag leva med, jag låg ju inte på IVA trots allt.

För den som undrar vad personalen sagt för dumt till min son så sa de att jag inte alls hade ett astmaanfall utan bara panikångest. Detta utan att veta att jag hade en lång historia, sedan 1983, av svåra anfall i samband med förkylningar.
De sa också att han skulle vänta tills jag blev medvetslös innan han ringde. Men min son har varit med mig på jobbet sedan han var bara årsgammal och fått mängder med information om andning, respiratorer och syrebristskador. Han visste att det de sa var ren nonsens. När jag senare berättade om händelsen och vad man sagt på SOS tyckte man på min arbetsplats att jag skulle göra en anmälan. Jag valde dock att avstå eftersom jag inte orkade föra talan mot dem. Alla som försökt vet ju att det är lönlöst. På SOS alarm har man alltid rätt, även om det innebär att patienten dör på grund av deras bedömning.

This entry was posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet. Bookmark the permalink.

6 Responses to Trodde att jag skulle dö – Bloggutmaning i mars 14

  1. Znogge says:

    Tyvärr är det sorgligt men sant att människor dör för att de inte blir trodda. Ambulanser skickas inte och människor skickas hem från akuten med rådet att avvakta. Ibland är det säkert rätt att avvakta men att ta det säkra före det osäkra borde vara en självklarhet. Att någon ska dö för att något ska hända och att rutinerna ändras är aldrig okej. Du borde tagit strid men jag förstår att du avstod…

    Kram

  2. Mösstanten says:

    Det var då för väl du har en så stark son som kan diskutera och stå emot när SOS inte vill skicka ambulans. Tänk alla människor som inte kan tala för sig och den som är så sjuk och ringer och inte orkar.

  3. Ingrid says:

    Visst är det hemskt när man som patient blir negligerad och hemskickad med beskedet att återkomma om det blir värre.
    Jag har ett typiskt exempel härifrån Odvalds, där jag för några år sedan fick ringa efter ambulans åt en boende. Hon hade ramlat och slagit sig i huvudet och hon var nog dessutom påverkad av alkohol eller tabletter.
    På eftermiddagen skickade lasarettet hem henne och dagen efter hittade jag och vaktmästaren henne död på golvet i lägenheten. Hon var bara i 50-årsåldern och om hon fått stanna på lasarettet och fått den vård hon behövde hade hon säkert levt i dag.
    Kram, Ingrid

    • Kraka says:

      Du har troligen rätt. Det är skrämmande låg kunskapsnivå på vårdinrättningar idag. Det är basal kunskap att veta att den som druckit alkohol lättare får hjärnblödning om man slår i huvudet.
      Jag får alltid bannor av sjukvårdspersonalen för att jag går ut när jag har andningsbesvär. En lydig medborgare stanna inne i sin lägenhet och väntar på ambulansen. Ändå vet väl varenda människa som haft kruppbarn att man ska ut med barnet eftersom sval luft ökar möjligheten att andas.
      Just den kunskapen sitter som en reflex hos mig och hur dålig jag än varit så har jag lyckats ta mig ut. Samtliga gånger jag blivit så dålig. Det har troligen räddat mig. Jag har inte (peppar, peppar) haft något riktigt stort anfall sedan 2009. Men en massa konflikter med inkompetenta distriktsläkare. Det här är MIN specialitet och dessutom MIN kropp som jag känner väl. Jag fick min astma efter en misskött influensa 1982/83.
      Men just den här händelsen i november 2009 minns jag med skräck så här i efterhand. Hade inte min son tagit hand om mig vet jag inte om jag hade levt idag.

      Kram

  4. Carita says:

    Vilka dumma och oeftertänksamma kommentaren av vården!
    Sånt blir man ju rejält arg på.
    Han var ju en hjälte din son som visste vad skulle göras och räddade dig.
    Kram <3

  5. Elisa says:

    Men oj och fy vilken upplevelse. Har bara testat andas genom sugrör och kan bara genom att tänka på det känna den där paniken jag troligtvis skulle få om det hände mig. Läste inlägget om vad som hände. Sån himla tur att din son fanns där och kunde ryta i!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − sju =