Märkt för livet – Bloggutmaning i april 11

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i april med en fråga att besvara varje dag.

 

Ett ärr på min kropp…

Nu, när åren gått och det dessutom inte längre känns så viktigt, har ärret bleknat och syns knappt. Men under hela den tid då det var viktigt att inte ha ett ärr i ansiktet lyste det där som en fyrbåk.
Naturligtvis fick jag en massa frågor om vad jag gjort och varför jag hade det där märket. Inte så roligt när man går i skolan. Retad för att jag var ful blev jag också.

Numera struntar jag i det. Men jag kan fortfarande känna mig störd av att mina föräldrar inte tyckte att jag behövde någon olycksfallsförsäkring eftersom de både följde mig till, och hämtade mig från, lekskolan (ja, det hette så på den tiden). Hade de inte varit så snåla hade jag kunnat få ersättning för det fula, vanprydande, ärret i mitt ansikte.
Inte för att pengar hade kunnat torka alla tårar jag gråtit under tonårstiden för det där märket i pannan. Men ändå. Barn ska vara försäkrade! Punkt slut.

Det här inlägget postades i Bloggutmaning i april 2019, Livet. Bokmärk permalänken.

10 svar på Märkt för livet – Bloggutmaning i april 11

  1. Mösstanten skriver:

    Så sorgligt. Så hemskt att bli retad på det där viset.

  2. Gerd skriver:

    Ingen rolig skoltid. Barn kan verkligen retas. Så känsligt.
    Kram

    • Kraka skriver:

      Skoltiden är ett sattyg och ännu värre lär det visst vara idag. Man får lämna det bakom sig och gå vidare i sitt vuxna liv. Det är så tragiskt med dem som fortsätter älta sin skoltid hela livet. Jag dejtade en kille en gång, han bjöd ut mig på en av Stockholms finaste restauranger och det enda han pratade om var sin svåra skoltid och hur han blivit retad. Han var i 60-årsåldern. Under den mellantiden borde man hunnit gå vidare i livet. Men jag träffar inte så sällan vuxna, ja till och med åldriga, människor som använt hela livet till attt älta sin barndom. Ett sånt slöseri med den korta tiden i jordelivet!
      Kram

  3. Ingrid skriver:

    Man har sina ärr, både kroppsligt och själsligt. Jag hade ett födelsemärke stort som en enkrona på vänstra kinden. Stort och rött lyste det och även om jag inte kan minnas att jag blev retad för det, led jag verkligen av det. Men det var aldrig något prat om hemma att jag skulle få ta bort det. Det är konstigt egentligen, mamma som var så fin och så noga med att vi skulle se bra ut, men jag fick gå med mitt eldsmärke.
    När jag var i 25-årsålder började det blöda när jag tvättat mig och torkade kinden lite ovarsamt med handduken. Jag ringde vår provinsialläkare och fick komma ner samma dag och dagen efter ordnade han en tid till mig på lasarettet för borttagning. Det var en helt ofarlig blodtumör, men jag fick ett ärr efter borttagningen och jag vet inte om det är så mycket vackrare än födelsemärket.
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Ja, man har märken lite här och var. Tror inte att det alltid är så viktigt när man är vuxen. Mitt ärr var inte det primära retningsobjektet, det var mina glasögon. På den tiden var det ovanligt med glasögon på barn. Jag fick mina somm 7-åring, inte förrän i 6:e klass var det en till som fick glasögon och hon vägrade ha dem på sig. Just för att det var i det närmaste en garanti för att man inte skulle ”få vara med”. Glasögonormar blev aldrig bjudna på något roligt.
      Värst var det nr jag började få gråa hår, vi ärver tidig gråhårighet via en dominant gen på pappas sida. Man turades om att ställa sig bakom mig och dra mig i håret. Tjejerna alltså. Jag har sedan 12-årsåldern färgat mitt hår och har för avsikt att göra det så länge jag har orken.
      Jag har ett antal pigmentfläckar i ansiktet. Tänkte att jag ska ta bort dem vid tillfälle. Men det har inte blivit av. Både av lathet och av ekonomiska skäl. Det är rätt dyrt, men tror det är rätt lätt att få bort dem om jag förstått den info som finns. Men vi får se hur de blir.

      Kram

  4. Znogge skriver:

    Så sorgligt att du blev retad för ditt är men barn kan vara elaka. Ja, vuxna med för den delen. Självklart ska alla vara försäkrade men så är det inte ens i dag. Tur kommunen har försäkringar för skoldagarna i alla fall.

    Kram

    • Kraka skriver:

      Jag undrar om vi var försäkrade under skoldagen, för det här hände inne i skolan. En av mina kamrater kastade mig med avsikt in i ett element. Hon ville sitta bredvid den tjej där jag satt mig.
      Jag var ju barn, bara 5 eller 6 år, så jag har ingen kolla på hur försäkringsskyddet såg ut. Vet bara att mina föräldrar inte betalade det extra skydd som erbjöds.
      Idag är just vanprydande ärr en av de saker som står som ersättningsberättigade.
      Ärret syns fortfarande, men inte speciellt mycket. Men det tog så där 50 år innan det bleknat av tillräckligt. Lagom tills jag inte ens är intresserad av om det finns eller inte.
      Kram

  5. Elisa skriver:

    Nämen. Nu blir jag nyfiken på vad som hände så du fick ditt ärr. Tänk att något sånt kan göra så man blir retad. Annars håller jag med dig om att försäkring är riktigt viktigt!

    • Kraka skriver:

      Jag blev kastad in i ett element av en skolkamrat. Hon ville sitta på den stolen jag satt mig på.
      Jag försäkrade min son som baby med sjuk- och olycksfallsförsäkring. Den på marknaden mest heltäckande. Den är numera förvandlad till en sjuk. och olycksfallsförsäkring för honom som vuxen. En sådan där försäkring som man aldrig har råd att skaffa som vuxen eftersom det då kostar skjortan. Men har man redan en barnförsäkring så kostar det inte så mycket.
      Eftersom jag var ensam med honom skaffade jag mig en livförsäkring som skulle försörja honom om jag skulle dö medan han var barn. Den löste jag sedan in, när han var gammal nog att försörja sig, och använde pengarna till att köpa min stuga.

Lämna ett svar till Ingrid Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *