Blodvite

Veckan börjar börjar bra sa han som skulle hängas på måndan. Ett av min sons favorituttryck när han var i tonåren. Just idag kan det vara en sammanfattning av min måndag.

Jag vaknade skapligt tidigt, utan alarm. Gjorde kaffe och så fort som de öppnat på parkeringsbolaget som har hand om föreningens  parkeringshus hemma ringde jag. Dels för att höra varför man bytt min parkeringsplats (den jag ännu inte fått tillgång till) och när man räknade med att det skulle vara klart. Min reservplats släppte jag ju före månadsskiftet eftersom jag skulle få min egen plats den 1 juli.

Nu visade det sig, i samband med slutbesiktningen, att man felmonterat och fick riva och börja om inne i garaget eftersom säkerheten inte blev godkänd. Någon gång i september kanske man är klar.
Det är inte första gången man schabblat. När vi skulle få flytta in i december förra året visade det sig att man glömt sprinklers och sedan tog det tid att beställa och få dem innan man kunde börja montera.

Jag frågade om det fanns någon reservplats att hyra, men det finns inga lediga längre. Alla är upptagna. Så nu har jag ingen P-plats igen. Undrar om jag någonsin får en…

När jag var klar med telefonsamtalet skrev jag ett långt mail till konsultchefen här i Stockholm. Hon blev rätt upprörd av hur man håller på. I vart fall skulle hon försöka ordna så jag får arbetskläder till mina fyra sista pass.

Jag fick en kallelse, via sms, till blodcentralen och bestämde mig för att åka in. Kände att jag behövde några gratis leverpastejmackor.

Inte heller där gick det bra. Jag har gett blod hur många gånger som helst, men jag fick en oerfaren undersköterska som skulle sticka mig. Det är ju många läkarstuderande som sommarjobbar. Som undersköterska får man jobba när man pluggat 5 terminer på läkarutbildningen, alltså 2½ år. Men hen ställde så många märkliga frågor om mitt jobb så jag undrar om hen verkligen varit på ett sjukhus överhuvudtaget. Hur som helst så misslyckades hen med att sticka mig. Jag är extremt lättstucken. Har ådror som trädgårdsslangar.
Jättesynd eftersom just min blodgrupp är en av de tre grupper som det, just nu, råder extrem brist på i Stockholm. Nu ska jag få en kallelse om cirka 14 dagar igen. Så får vi se om jag har tid att åka in till stan då.

Jag fikade rejält i alla fall. Åt till och med två äppelmunkar som plåster på såren. Lite synd om mig är det allt.

Medan jag fikade läste jag bland annat en intervju med Bodil Jönsson. Ni vet hon som skrivit om tid. Hon hävdar, i intervjun, att det bara är ett hjärnspöke, alltså inbillning, att tiden inte räcker och att vi har bråttom. Vi kan lika gärna bestämma oss för att vi har gott om tid och då har vi det.

Nu skulle jag vilja påstå att det inte är så enkelt. Det går väl an för henne, 76 år och professor emerita med säkert en väl tilltagen pension och därför inte i behov av att arbeta mer än med sina böcker och eventuella föreläsningar för nöjes skull.
För oss som arbetar så är det tider att passa, saker att göra och krav både från samhället och i vår närmiljö. Det går inte bara att bestämma sig för att tidsbrist och bråttom inte finns. För oss vanliga är det en realitet.

Efteråt gick jag till Akademibokhandeln och köpte en bok om partikelfysik. Hur jag nu kom på den idén. För jag tror knappast att jag var inspirerad av den pensionerade fysikern. Henne var jag ju irriterad på.

Jag strosade sedan sakta ner mot Sveavägen. Tittade upp mot Observatorielunden och Kentauren, en staty av Sigrid Fridman från 1936. Längst till höger i bilden, klicka så blir den större och du ser bättre. Min mamma brukade promenera upp mig för att se den på nära håll. Det är ytterst ovanligt att jag tar mig upp för backen.


Stadsbiblioteket från 1928, ritat av arkitekt Gunnar Asplund, är sevärt både exteriört och interiört. Väl värt ett besök, även om man inte tänker låna böcker.


Jag fortsatte sedan Sveavägen fram mot Hötorget. Precis när jag passerade Kungshallen började det regna. Då fick jag nog och bestämde mig för att gå in på Pyttirian. Jag var proppmätt efter min stora smörgås- och äppelmunklunch. Men ett glas cava går alltid ner.


När jag druckit ur var klockan rätt mycket och jag bestämde mig för att åka tillbaka till stugan. På T-banan började jag lyssna på Hamid Zafars sommarprogram. Ett program som skulle visa sig mycket bra, både gällande det han berättade och hans musikval.

Eftersom det inte tar 1½ timme hem så fortsatte jag att lyssna hemma. Tog ut pojkarna och satte mig med kaffe i trädgården. När programmet var slut bar jag in disken, som torkat, från igår. Katterna fick gå in igen och nu har vi spritt ut oss på olika ställen i vardagsrummet. Jag i en stol, Kingston i den andra stolen, Lucas ovanpå ett skåp och Orvar i F:s säng. Veckans första dag har övergått till kväll.

This entry was posted in Livet, Stugan, vår egen korkek. Bookmark the permalink.

8 Responses to Blodvite

  1. Ingrid says:

    Sonja, på den förra vårdcentralen i Klintehamn, var en ren ängel när det gällde att sticka, medan jag var ute för en annan på en annan vårdcentral som jag absolut skulle neka att ställa för upp en gång till om jag råkade på henne. Jag åt waran ett tag och då blev det ett förfärligt rännande för att ta blodprover, så man lärde sig känna igen dem som jobbade på vårdcentralerna.
    Nu är ni kanske på väg till sängen både du och katterna. Jag är det i alla fall efter att ha suttit och tittat på Mitt Afrika på Netflix. Den är ju så himla bra och väldigt vacker.
    Hoppas att du får en fin tisdag!
    Kram, Ingrid

    • Kraka says:

      Jag har tittat på Lögnens pris på svtplay. Två katter ligger hos mig i sängen. Tror den tredje ligger och tittar ut genom något fönster.
      Sov gott!
      Kram

      • Ingrid says:

        Godmorgon!
        Lögnens pris har jag också sett! Svtplay är en välsignelse och så pass att jag pausade med Netflix i flera månader medan jag betade av programmen där som jag ville se.
        Kram!

  2. Frudin says:

    Fint av dig att lämna blod.
    Jag önskar att man i varje fall på semestern kunde skippa klockan och köra lite Bodil-stil med tiden.

  3. Znogge says:

    Det var lite synd att de inte lyckade sticka dig. Mina ådror kan vara lite knepiga så ibland behövs det flera försök. Spontant tycker jag att rutinerad personal borde finnas just när folk kommer in för att lämna blod.

    Hoppas mailet till konsultchefen ger resultat.

    Kram och ha en bra dag!

  4. Micke says:

    Så typiskt av en sådan att uttala sig om tidsbristens vara eller icke vara….provocerande om man frågar mig.

    Lämna blod borde man ju göra…gjorde det i början på 90-talet innan jag tatuerade mig, då satte de stopp för det och fler tatueringar har det ju blivit.
    Men nu är det väl 4 år sen sist…får kanske ta och skärpa till mig på det området…det behövs ju.

    Ha det underbart nu.

  5. Pingback: Vampyrresan in till stan | Kraka

  6. Pingback: Leeeeediga | Kraka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 1 =