Hamnar på Statoil i Enköping efter en promenad på eftermiddagen. Sitter där med min korvmeny och en kopp kaffe och bläddrar i några tidningar och låter tankarna fara fritt. Blicken faller på en hylla med termosflaskor i metall.
Idag har väl alla, eller i alla fall nästan alla, termosflaskor av metall. Knappast någon köper väl en ömtålig flaska med glasinsats. Men så har det inte alltid varit och jag minns min allra första termosflaska i metall.
När min son var liten bäbis hade jag honom i en speciell bärryggsäck där man också kunde ha sin matsäck. För att han inte skulle skålla fötterna om min termos gick sönder bestämde jag mig för att köpa en i metall.
På den här tiden, för bara tjugofem år sedan, var ståltermosar en specialpryl som bara tillhandahölls i affärer med sportutrustning. Dyra var de också, minst två hundra kronor fick man ge för en termos i stål och det ska då jämföras med att en med glasinsats kostade kring trettio kronor.
Men som sagt, min son skulle inte bränna sina fötter och jag var då, som nu, mycket ute och vandrade. Därför åkte jag och min pappa till Alvars motor i Södertälje, en affär där man förutom cyklar och mopeder också sålde fiske- och jaktutrustning, för att köpa denna, av mig, hett önskade termosflaska. Om jag inte minns fel kostade den tvåhundratjugo kronor. Vad jag däremot inte minns är om det var jag eller min pappa som betalade den. Men så här i backspegeln skulle jag gissa på att det var pappa. En så dyr pryl låg knappast inom budgeten för en ensamstående småbarnsmamma med arbete i vården.
Termosflaskan har sedan tjänstgjort under åren och jag minns en av de första gångerna jag hade den med mig. Det var under en utflykt till Kärringön på Västkusten. Av någon anledning tappade jag flaskan och den rullade och studsade nedför klipporna. Men den klarade sig med bara några små inbuktningar i stålskalet. Det gav den bara en alldeles extra patina.
Min första ståltermos har numera sällskap av en hel liten familj av ståltermosar i olika storlekar för olika ändamål. Ståltermosar räknas knappast till någon speciallyx idag, men det är lite spännande att ägna en tanke ibland åt hur saker förändras över tid.
Vet du om att ”Thermos” var ett varumärke för dessa stålflaskor från början?
Precis som Corn Flakes var ett märke för EN slags flingor. Därav det dyra priset.
När jag läste din berättelse mindes jag friluftsdagarna i skolan där jag alltid hade med mig en termos (glasinsats såklart) med varm choklad. En gång när jag druckit chokladen hittade jag glasbitar i botten på termosen och var helt övertygad om att glasbitarna skulle skära sönder min mage och jag skulle dö i femkilometersskidspåret. Jag vågade dock inte säga något till läraren om detta men väntade hela friluftsdagen på döden.
Det var en skotte, Sir James Dewar, som redan 1892 uppfann termostekniken. Men det dröjde till 1904 innan den första flaskan för kommersiellt bruk började säljas, då av det tyska företaget Thermos GnbH som du nämner. Från 1963 började man allmänt kalla även flaskorna med glasinsats för termosflaskor.
Ett annat exempel är ju O´boy som lyckats bli namn för all chokladdryck, appropå varm choklad.
Glasbitar i mat och dryck är ju ett välkänt sätt att ta död på folk, så jag förstår din dödsrädsla.