Skyfall

På fredagskvällen var det Skyfall. Nej, inte sådant skyfall som betyder att det regnar häftigt, jag menar filmen Skyfall.
Skyfall är den senaste av James Bond-filmerna och det är fortfarande svårt att få biljetter. Vi hade tänkt gå tidigare på kvällen och äta middag eferåt, men alla föreställningar vid 18-tiden var slutsålda redan tidig på dagen. Även till den sena föreställningen var det ont om biljetter och rätt fullsatt i salongen.

Skyfall är den 23:e Bondfilmen, den första kom 1962 och hette Dr No. Det är med andra ord 50-års jubileum i år.
James Bond har spelas av olika skådespelare under åren och i just den här är det Daniel Craigh som har huvudrollen.

Som alltid i Bondfilmer sker en massa fantastiska, orealistiska saker. Hjälten klarar sig alltid förstås. Men, som någon sa till mig helt nyss, så kan man i just Bond-filmerna se en spegling av den rådande tidsandan och de stämmer nog även här.
För även om James Bond orkar slåss på tågtak, springa ikapp tunnelbanan och slänga sig fast i sista vagnen och annat som vi vanliga inte skulle drömma om att ens försöka,finns där en ton av ålderdom och reflexion kring sinande krafter. Åldrande är ett hett ämne, eller i alla fall lite småvarmt, för den generation som var de första att se James Bond på bio. Men dåtidens James Bond har verkligen åldrats med värdighet, Sir Thomas Sean Connery, nu 82 år ung.

Skyfall, James Bond soundtrack

 

Det här inlägget postades i Film, Livet. Bokmärk permalänken.

1 svar på Skyfall

  1. Frudin skriver:

    Du är tillbaka i bloggen igen konstaterade hon nöjt! Lägger till din adress på min sida 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *