Försenad ankomst

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag är inte speciellt bra på att vara orienterad i tid. För mig finns bara två sorters dagar, arbetsdagar och lediga. Inte är jag speciellt bra på att hålla reda på vilket datum det är heller.

Förra natten var jobbig och jag vacklade hem, var så pass trött att jag inte ens vågade köra hem utan att först sova. Därför missade jag att det var mammas födelsedag. Kom på det sent på kvällen, nära midnatt, när jag åter var på jobbet. Bestämde mig för att åtgärda min miss idag istället.

Efter jobbet åkte jag till Södertälje, handlade på Coop Forum och åkte sedan upp med ljus och en ljushållare i form av ett hjärta som jag hittade i affären.

Mamma har varit borta i mer än trettio år, men minnet av henne och pappa lever kvar. Blommorna som min bror och svägerska planterat var fortfarande fina och det kändes inte dags att vintersmycka ännu.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Försenad ankomst

  1. Louise skriver:

    Det här gick till hjärtat kände jag …
    Min mamma har varit borta i 1 år, så när du beskrev hur du fortfarande efter 30 år åker till graven med ett ljus blev jag helt varm inombords. Tomheten efter min mamma är stundvis väldigt härskande, men dina rader gav mig på något sätt tröst. Jag inser att jag kommer att kunna fortsätta ha en relation med mamma … en konfliktfri sådan dessutom.

    Du vet väl att det precis varit fullmåne … 😉 … med tanke på din jobbiga natt …

    Kramis

    • Kraka skriver:

      Jag tror att man kan vårda minnen på ett sätt som känns bra. Mamma har snart varit borta i 31 år, hon dog den sista november 1982.
      Vi, min bror och jag, vårdar även vår farfars grav i Norrköping. Ingen av oss har någonsin träffat farfar, han dog 1935.
      Utan att veta tror jag att min bror vårdar graven för att vi alltid gjorde det medan våra föräldrar levde och sedan tog han vid och fortsätter. För mig är det mycket av en symbolhandling där jag vårdar mitt arbetarklassursprung. Farfar var stenläggare och med och la gator i Norrköping. Säkert är stenarna utbytta, men jag går ändå på stadens gator med en viss vördnad för de som slet i sitt anletes svett för att bygga staden, samhället och framtiden.
      Om farfar och graven skrev jag även här: https://kraka.moah.se/2009/06/05/lugnet-lagger-sig-och-sjalen-finner-ro/

      Jag funderade faktiskt på om det kunde varit fullmåne då jag efter min kaotiska natt stod på McDonalds och de hade ett kaos utan dess like när jag köpte mitt kaffe och McToast. Jag orkade inte sitta inne i röran, gick till bilen och åt min frukost och sov sedan ett par timmar i bilen innan jag körde hem.

  2. Arvid och Lydia skriver:

    Så fint att du vårdar minnena och gravarna. 🙂

    Själv går jag väldigt sällan till någon grav. Vet att mina föräldrar inte kommer att ha några gravar utan finns i någon minneslund när det blir aktuellt.

Lämna ett svar till Arvid och Lydia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *