Första dagen ett liv

Det var lite segt att gå upp, men jag kom upp till sist. Drack kaffe, fixade lunchlåda och packade ihop det jag skulle ha med mig.
Min konsultchef ringde, mest för att höra lite om min resa. När vi pratat klart gav jag mig iväg. Jag trodde att jag skulle gå samma väg som jag körde och då skulle det ta en bra stund. Men jag hittade den väg man ska gå och då var jag snabbt uppe vid sjukhuset.

Det går en cykel- och gångväg från vandrarhemmet till sjukhuset.

Man korsar E4:an på en gångbro. Tänkte på hur störd jag brukar bli när det står folk uppe på de där vägbroarna och fotar när jag kör under. Men nu gjorde jag det. 🙂

Där sjukhuset ligger var det regemente fram till sista december 1927. 1:a mars 1934 övertogs byggnaderna av Ryhovs sinnessjukhus och den 5:e september 1988 invigdes Länssjukhuset Ryhov. Dåvarande byggnadschefen Bror Nätt sa skarp ifrån att sjukhuset absolut inte fick ha ordet Ryhov i sitt namn eftersom det skulle ge fel signaler till befolkningen. Personligen anser jag att det säger en hel del om nämnde byggnadschef och hans fördomar om psykisk ohälsa.

Ryhovs herrgård, konferenslokaler numera.

Lite folkbildning fick man också på vägen till jobbet. Den som känner mig vet att jag älskar både böcker och bokar. Att vandra i bokskog och se ljuset sila ner genom bladverket, eller grenverket på vintern, ger mig samma sakrala känsla som jag får i stora kyrkor när ljuset kommer in genom rosettfönstren.

Eftersom vägen till sjukhuset gick så snabbt var jag där i så pass god tid att jag hann med kaffe och en kanelbulle.


Alldeles strax före klockan 13:00 var jag på plats och blev mottagen av en vårdchef. Hon hade en fråga till mig. Kunde jag tänka mig att gå på IVA istället för, som avropet avsett, postop. Man hade fått ett ändrat personalbehov nu eftersom man hade så många covid19-patienter och därför öppnat en ny avdelning enbart för dessa. Jag som inte alls varit speciellt förtjust över att jag bara skulle vara på postop sa att jag gärna gick på IVA istället.

Jag blev visad runt på avdelningen och blev helt förvirrad, så där som man kan bli på nya ställen med mängder av korridorer och skrymslen och vrår.

Fick en handledare som skulle ta hand om mig detta första pass, men som inhyrd får man bara ett endaste bredvidgångspass. När man blir anställd brukar det ofta vara en månad.

Passet rullade på med sedvanliga rutiner. Folk verkar trevliga och jag kände mig välkommen. Men det var ändå skönt att gå hem när klockan blivit 21:30.

Bytte om och traskade hem mot vandrarhemmet. Det var mörkt, väldigt mörkt, och jag höll inte på att hitta vägen. Men till sist så hittade jag den där bron över E4:an och sedan var det inga problem.

Hemma gjorde jag kaffe, bredde ett par mackor och lyssnade på en spännande ljudbok. Borde väl pluggat en stund men kände att jag var lite väl trött efter första arbetspasset.

*Om du tycker att titeln på inlägget känns bekant så kan det bero på att Farbror Melker i Saltkråkan sa, minst en gång, ”Denna dagen ett liv”.

Det här inlägget postades i Jönköping, Livet, Mitt nya (arbets-)liv. Bokmärk permalänken.

5 svar på Första dagen ett liv

  1. Ingrid skriver:

    Det låter som om du fick ett positivt intryck av din nya arbetsplats. Hoppas att det fortsätter så.
    Jag kopplade direkt till farbror Melker när jag läste din rubrik. ”Denna dagen ett liv” är ett riktigt klassiskt citat.
    Ha en fin tisdag!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Ja, det verkar vara bra stämning på avdelningen och cheferna verkar vara mån om personalen. Nu är ju cheferna där inte mina chefer rent formellt men det är de som fördelar arbetet och bestämmer schemat.

      Kram

  2. Znogge skriver:

    Ett första bra intryck av arbetsplatsen är väldigt viktigt. Hoppas att du snabbt är i gång trots den korta introduktionen men du är ju rutinerad.

    Farbror Melkers ord ”Denna dagen ett liv” är nog mer eller mindre klassiskt nu.

    Kram och god tisdag!

    • Kraka skriver:

      Ja, visst är det så. Kände direkt att det är en bra stämning mellan personalen på avdelningen och att man bryr sig om varann.

      Kram

  3. Pingback: Efterlängtad kväll som slarvades bort | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.