I stormens öga är det lugnt, alldeles stilla. I alla fall säger man så, själv har jag aldrig befunnit mig mitt i en storm på det sättet och tycker nog egentligen att det låter lite otäckt.
På en intensivvårdsavdelning kan det storma ganska ordentligt när patienterna väller in och är så där riktigt dåliga och man jobbar hårt för att stabilisera de allra viktigaste och livsnödvändiga funktionerna i kroppen.
Vi har haft många svårt sjuka patienter i sommar och överfullt på avdelningen, några har till och med fått skickas till andra sjukhus då det saknats plats och det har stundtals varit enormt slitsamt.
Igår när jag började mitt pass kl 22.00 var det två patienter på det rum vi kallar Torget. Båda var patienter som blivit opererade och ingen av dem var planerad för att ligga över natten. På den andra salen var det fullt och kollegorna där de fick slita desto mer.
Den första patienten körde vi till avdelningen klockan ett och den andra en kvart senare. Sedan väntade vi på att det skulle dyka upp någon eller några nya patienter. Men det fortsatte att vara tomt och jag kunde lämna över till min dagkollega imorse utan att behöva rapportera en enda patient.
Men ikväll är det säkert fullt igen, lugnet brukar aldrig vara länge och oftast gör en intensivvårdsavdelning skäl för namnet, det är intensivt.
Låter urjobbigt. När resurserna och utrymmet är knappt måste det var väldigt svårt att känna att vården blir optimal. Hur mår ni av sådant?
Men semester då? Har du inte varit något ledig? Eller så har du skrivit om det och jag har glömt bort det bara för att jag inte hängt med så bra i sommar …
Jag har ju verkligen kopplat bort det mesta, och det har varit jätteskönt …
Så länge det nu varar …
Kram
Vården är tung och att ha många timmar patientfria är inte speciellt vanligt. De kommande nätterna blev desto rörigare.
Jag var några dagar i Aten med kyrkorådet i april. Men det var en studieresa och kan nog inte direkt räknas som semester även om det alltid är skönt med miljöombyte. Jag ska ha semester i november och resa till Vietnam.
Kram
Jag har en gång varit i stormens öga och det var hemsk och märklig upplevelse.
Jag stod i köket och blixten slog ned i diskbänken i en sked i en kopp.
Allt blev efter en öronbedövande dånande smäll overkligt kusligt tyst. Sedan kom verkligheten sakta tillbaka med storm som drog bortåt mer naturligt.