Gick väl upp någon gång mellan 8 och 9. Drack kaffe och åt ett par rostade. F kom förbi och sa hej då och önskade mig en trevlig påskhelg. Han skulle åka ner till R, som just nu bor i Nybro och går den 3-åriga utbildningen till glasblåsare. Jag ska väl åka och hälsa på honom med tiden, jag har alltid varit så fascinerad av just glasblåsning. Men pandemin kom i vägen.
Mina påskplaner var att fira påsk med katterna. Jag var visserligen bjuden till mina vänner i Stojby, men jag hade tackat nej. Det är enormt långt att köra tycker jag. 50 mil kanske inte är väldigt långt, men jag har kört vägen fram och tillbaka så många gånger och kände att jag inte orkade. Dessutom har jag planer för påskdagen. Jag hade väl kunnat avboka, men nu blir det som jag tänkt. Utöver det har det kommit till ett arbetspass på måndag. Så det finns att göra.
Innan min dag tog fart lyssnade jag på den andakt som Michael Öjermo höll från sitt hem i Kista.
Precis när jag höll på att backa ut bilen ur garaget fick jag ett sms från Blodcentralen. I Stockholm får man alltid veta när blodet man givit är använt.
Jag började med att åka och skaffa penséplantor för att plantera på gravarna. Därefter åkte jag och tankade och passade på att äta en french och dricka en kopp kaffe.
Det var fruktansvärt mycket trafik på vägen mot Södertälje. Bilköer som stod still periodvis. Kön fortsatte när jag svängt av, kanske var det någon olycka.
Jag planterad på mamma och pappas grav. Tog bort den vissna ljungen jag satte dit i höstas.
Jag hoppas plantorna växer till sig, det ser lite povert ut. Men ofta växer de väl om de väl klarat sig från köld. Det var 11 grader på dagen, men när jag åkte hem varnade min bil för halkrisk. Då var temperaturen betydligt lägre. Den börjar varna vid plus 4.
Jag gick ner till stället där min syster ligger, har aldrig varit där trots att det är många år sedan hon dog. 2008 tror jag det var. Hon är en av dessa människor som inte har någon grav och som är tänkt att ramla ur historien och som vi inte ska minnas. Det brukar ju finnas en liten skylt där texten är så kryptiskt att många inte förstår att det är så man menar. I Södertälje hade man gjort en stenskylt där det mycket tydligt framgår att tanken är att dessa människor ska bli bortglömda: ”Må det rum av världen glömmas där jag vilar utan namn”.
Trots att det står skyltar om att man inte får ställa krukor och ljuslyktor på platsen var det fullt av både ljus och blommor i kruka. Människor vill minnas dem som gått före. Tror inte ens att de som begraver sina döda så har en susning om att själva grundtanken är att man ska glömma dem. Det är ateismen i sin djupaste religiösa mening. När vi är borta finns vi inte mer, och ska heller inte finnas ens i någons minne.
Jag for sedan vidare till Mariefred där mina morföräldrar ligger. Jag blev inte nöjd med min plantering där. Vågade inte röra runt för mycket eftersom några krokusar, som jag planterat tidigare år, var på väg upp. Men det blev i alla fall bättre än innan. Det var stora mängder barr på marken. Ska försöka koma ihåg att plantera något som trivs i den typen av jord.
Jag gick sedan omkring och tittade på gravar där människor jag känt ligger. Tände ett ljus för Saila i den hemska ljushållaren. Det finns ett ganska fint träd för gravljus, men hålen är så stora att de ramlar rakt igenom. Tror däremot att de är för små för att hänga en marschall i. Möjligen kan man ställa den ovanpå, men skulle det blåsa riskerar den att falla ner och orsaka en gräsbrand. Undrar hur man tänkte… (Jag borde veta hur man tänkte för jag satt i kyrkogårdsnämnden där då man bestämde att beställa det där trädet har jag för mig. Men vi utgick väl från att den som smidde visste hur stora gravljus är.) Jag tycker som sagt inte om gravskicket och tanken är att man tänder ljus för att minnas att man själv snart ska dö. Eller för att människan är en dödlig varelse eller något sådant.
Ljushållaren ser ut som ett slags fågelbord i metall och glas där man ställer in sitt ljus innanför glaset. En förskräckligt ful skapelse! De flesta ljusen, om det nu inte var alla, hade slocknat. Troligen är det för lite syre i den stängda buren.
Jag ringde A S och frågade om hon hade lust att ta en promenad. Det hade hon och vi gick en runda. Hon bjöd sedan in mig på kaffe. Vi höll självklart avstånd, men eftersom jag är vaccinerad tyckte jag att jag ändå kunde gå med henne in. Jag är fullkomligt frisk och kry. Bara lite utarbetad. Men det smittar inte…
Vi satt och pratade en bra stund och plötsligt var klockan över halv sju. Jag insåg att det var dags att åka hem. Sedan tog det ytterligare en stund innan jag åkte.
Karlsson gömde sig under sängen. men jag la mig på mage och riggade en lampa och sedan fastnade han på bild. Katten Gismo var inte hemma, han var ute och inspekterade omgivningarna.
Det började bli mörkt på vägen hem. Jag hade tänkt åka till Stora Coop i Rotebro och shoppa lite, men det fick bli i Västberga istället. Där åkte jag ju förbi.
Köpte bara lyx. En liten ostbricka med tre ostar, skaldjurpaté, romsås, aioli och två sorters kex. Sill köpte jag också, men det räknas nog inte som lyxvaror trots allt.
När jag kom hem fick jag mess från F, han hade kommit fram. Jag gav pojkarna mjukmat och satte mig sedan med ost, kex och ett glas rött. Tittade på Veckans ord med Kristian Luuk. Sedan var klockan så mycket att det var dags att sova. Somnade snabbt
Vid Sillvik stannade vi och hade vår matrast. Det var gott att sitta i solen och mumsa på sina mackor och dricka kaffe. Sillvik förvaltas av Föreningen Sillviks vänner och man har utställningar och konserter. Man kan också hyra stället. Men som med allt annat är det begränsat på grund av pandemin.
