Snubblade på tröskeln

Om det ungått någon kan jag berätta att sedan några år tillbaka är mitt liv uppdelat i dels ett sommarliv, dels ett höstvintervårliv. Hittills har det vanliga livet, mitt höstvintervårliv, utspelat sig i Stockholm och dess omedelbara närhet. Mitt sommarliv har jag levt på Marstrand där jag hyrt ett litet rum med kokmöjlighet och gemensam toalett i korridoren.
Att bo på Marstrand är en lyx, en lyx som många inte ens kan drömma om. Men eftersom jag har ett yrke där möjligheten till arbete på de flesta ställen i vårt land är stor, i synnerhet på sommaren, har jag kunnat finansiera detta paradis.

Mina perioder hemma i Stockholm har jag jobbat på olika ställen och den senaste niomånadersperioden var ovanligt jobbig. Inte på grund av att jag inte trivdes med mina arbetskamrater och kollegor, men för att den arbetsplatsen inte gav möjlighet att schemalägga en arbetstid med rimlig återhämtning. Vårdarbete är tungt, inte minst är intensivvård ett område där man som personal måste ge mycket av sig själv både. Att då varken hinna hämta krafter fysiskt eller psykist mellan arbetspassen blev till sist oromligt för mig.

Jag grubblade en hel del på hur jag skulle lösa min arbetssituation framöver fram till nästa sommar men kunde inte riktigt bestämma mig. Det finns en hel del spännande områden jag gärna vill fördjupa mig i, bland annar både dialys och brännskador.
Dialys har jag jobbat en del med, fast då en speciell variant man ger på intensivvårdsavdelningar och som brukar kallas prismabehandling. På den tiden då Sverige hade fler brännskadeavdelningar, och Karolinska Solna var en av dem, var jag under en sammanhängande tid inhyrd där. Numera är det endast Linköping och Uppsala som har brännskadecenter. Man har valt att koncentrera den här högspecialiserade vården till endast två ställen i landet för att där samla kompetensen. Vi har ju tack och lov inte några stora mängder allvarliga brännskador och för att bli riktit duktig behöver man jobba med ett visst antal fall per år. Visst sker det en hel del otäcka bränder, men då är dödsfall på plats oftast den tråkiga följden.

Under våren blev jag alltmer stressad och uttröttad och när det var dags att resa ner till Marstrand var jag så orkeslös att jag blev tvungen att sjukskriva mig. Det är alltid trist att vara sjuk och att börja en anställning med att vara sjuk är än tråkigare. Men min mage löpte amok och det var en omöjlighet att förflytta sig just då.

Nu blev inte min sjukskrivning så lång och jag kunde flytta ner till mitt rum på ön och börja jobba. Det tog inte så kång tid, ett par veckor bara, innan jag blev mig själv igen och kunde njuta av lediga dagar utan att vara verken utmattad eller känna mig stressad.

Ju mer sommaren gick desto mer började jag fundera på hur illa jag tycker om Stockholmsstressen. Trafiken och trängseln i kollektivtrafiken är påfrestande och för den som redan är utmattad och stressad känns den än mer jobbig. Därför var det välkommet när jag fick frågan om jag ville stanna kvar här nere ett tag.

Jag tog genast itu med att lösa boendefrågan, Sommarhotellet är endast öppet elva veckor under sommaren, och hittade ett hyresrum som inneboende hos en kille uppe på Rannebergen i Angered. Rummet är möblerat, om än sparsamt, och jag behövde endast komplettera med några få saker. Ska också köpa mig ett par små avlastningsbord så jag slipper använda golvet som avställningsyta.

Det är nu bestämt att jag ska stanna till årsskiftet, men om det fungerar efter mina önskemål är det inte omöjligt att det blir förlängning och att jag stannar över nästa sommar. Jag vill vara sammanhängande ledig minst en vecka varje månad för att resa hem till Stockholm.

Efter några dagar i Stockholm och sedan en minisemester i Köpenhamn kom jag tillbaka till Göteborg och flyttade in i mitt rum. Höst är alltid nystartens tid och jag såg fram mot att starta upp mitt nygamla liv här nere, ett liv där nystart, visioner och reflexion är några av mina huvudteman. Men istället för att med kraft och energi ta tag i mitt nya liv har jag hamnat i sängen med en dunderförkylning. Jag lyckades dock arbeta mina två nätter och det är verkligen tur att man inte får löneavdrag för papper man använder till att snyta sig i för då skulle jag nog varit ruinerad vid det här taget.

Min första ledighet på Rannebergen tillbringar jag i sängen och vid fönstret där jag sitter och tittar på utsikten. Kanske, kanske är jag bättre imorgon och kan företa mig något trevligt innan det åter är dags för arbete. Det känns onekigen lite snopet att snubbla på tröskeln till mitt nya liv.