Någon gång i livet, kanske, möter man en person som får jorden att hålla upp en stund i sitt eviga snurrande. Som får solen och månen och alla stjärnorna att blekna i jämförelse med ljuset som lyser runt den älskade. Så var det när jag träffade dig…
”Don’t go far off, not even for a day, because —
because — I don’t know how to say it: a day is long
and I will be waiting for you, as in an empty station
when the trains are parked off somewhere else, asleep.
Don’t leave me, even for an hour, because
then the little drops of anguish will all run together,
the smoke that roams looking for a home will drift
into me, choking my lost heart.
Oh, may your silhouette never dissolve on the beach;
may your eyelids never flutter into the empty distance.
Don’t leave me for a second, my dearest,
because in that moment you’ll have gone so far
I’ll wander mazily over all the earth, asking,
Will you come back? Will you leave me here, dying?”
(Dikten är skriven av Pablo Neruda)
Vilken fantastisk dikt! Jag känner också igen mig i den. Kram!
🙂
Så vackert!
Kram, Ingrid
Kram
Den känslan lever i mina drömmar …
Så vackert, och så fint att du har fått uppleva det … <3
Det är en vacker dikt. Hittade den lite av en slump när jag var i London förra året.
Oh, så härligt !!! 🙂
Mmm… En vacker dikt som säger en hel del om längtan och komplikationer…
”… in that moment you’ll have gone so far
I’ll wander mazily over all the earth, asking,
Will you come back? Will you leave me here, dying?”