Vi var och såg Christopher Nolans rymdepos Interstellar. Science fiction, men också vetenskap. Filmen bygger handlingen kring Einsteins relativitetsteori även om mycket också är hittepå.
Jorden är förstörd och det är missväxt, människorna är förlorade. Man letar därför efter nya världar för att bygga en ny civilisation. Att det inte finns i vårt solsystem är man säker på och som av en händelse har några vetenskapsmän hittat ett maskhål som gör att man kan resa till en annan galax på relativt kort tid.
Nu blir det ändå ingen okomplicerad resa, men tar sig inte genom svarta hål och in på andra planeter utan besvär. Tiden går långsamt nära det svarta hålet medan den på jorden rinner på som vanligt. Cooper, piloten, spelad av Matthew McConaughey, planerar hela tiden att resa tillbaka till jorden medan Brand, spelad av Anne Hathaway, är inställd på att en återresa är omöjlig.
Coopers dotter Murph, i filmen spelad av Mackenzie Foy, Jessica Chastain och Ellen Burstyn beroende på ålder, har en av de mer framträdande rollerna.
Filmen är spännande och kan ses som ett rymdäventyr, men den väcker också existentiella frågor om det mänskliga, om ensamhet och kärlek.
Jag hade läst på före om relativitetsteorin, svarta hål, maskhål och tidsresor vilket gjorde det lättare att hänga med i hur de resonerade. Det underlättade också att hålla reda på vad som är vetenskap (idag) och vad som är manusförfattarens fria fantasier. Men, det som är sci-fi idag kan vara morgondagens verklighet….
Pingback: Alldeles ensam och övergiven | Kraka