Ännu en kväll är kommen

Det är otroligt hur mycket energi det går åt och hur trött jag blir av nästan ingenting. Jag vaknade så där lite lagom, minns inte vad klockan var. Någonstans mellan åtta och nio skulle jag tro.

Det dröjde länge innan jag orkade klä mig och komma iväg. Det är ett sådant enormt arbete att ta fram kläderna och få dem på mig. Men till sist kom jag i alla fall iväg och tog mig sakta ner till badhuset.

Med lite krångel och massor av förklaringar vad det är jag vill ha för slags kort lyckades jag till sist köpa ett Årskort vuxen, fullpris, alla Stockholms kommuns badhus, endast bad. Sedan haltade jag in och bytte om. Eftersom jag nästan nyss klivit ur mitt badkar, och det varma skumbad jag tog på förmiddagen, tog jag bara en snabbdusch. Kändes onödigt med massiv intvålning.

Väl i bassängen simmade jag 500 meter. Jag hade helt klart orkat de 1000 meter som jag planerat, men sedan kom jag på att jag bör ta det lugnt. I vatten känner man inte om man överanstränger sig och jag vet faktiskt inte hur mycket mitt ben klarar. Vore ju fiasko att få ont av träningen också, det räcker med den grundsmärta jag har.

När jag kom hem la jag mig i sängen, eller satte mig är väl rätt uttryck. Gjorde en kopp kaffe och längtade efter en semla. Men att skaffa en semla var för mycket arbete. Jag tänkte på hur jobbigt det var igår på väg hem från Kista centrum, Idag skulle jag dessutom varit ensam om jag åkt iväg.

Istället tog jag mig ut i köket. Det var första gången sedan olyckan som jag tog mig ut dit. Jag hittade en liten bit av den exklusiva osten jag köpte på morgonen samma dag som jag halkade. Jag hällde också upp ett glas vin. Med visst besvär tog jag mig sedan tillbaka till sängen. Med saker att bära i båda händerna kändes det lite i ostadigaste laget.

Jag åt osten med lite knäckebröd och la mig sedan ner och lyssnade på en bok. Sedan somnade jag och sov ett par timmar. Jag var så trött efter simningen och promenaden till och från badhuset. Är det så här det ska bli när jag blir gammal? Att en promenad som normalt borde ta två minuter tar en kvart och att jag sedan är helt utmattad efteråt.

När jag vaknade var klockan redan över åtta på kvällen och jag insåg att det inte skulle bli någon middag. Det kändes helt enkelt för sent att äta. Det kändes också oöverstigligt jobbigt att ordna något ätbart. Min son är sjuk och jag vill inte bli smittad och då får jag klara mig själv. Att gå till ICA eller Statoil kändes som om det skulle kunna jämföras med att ta mig runt Vårruset (= 5 km) eller liknande till fots. Vet inte hur långt det är, men till ICA går jag väl på två minuter om jag är frisk och till Statoil på samma tid fast åt andra hållet. Statoil kändes dessutom helt omöjligt eftersom den närmaste vägen är nerför trapporna. Ska man gå vägen tar det säkert 10 minuter när jag är frisk och jag orkar inte ens tänka på hur lång tid det skulle ta nu. Att gå med kryckorna i mörkret kändes dessutom inte som en option, jag behöver ha full koll på eventuella isfläckar.

Kvällen ska avslutas med att jag ser på Deckarna  på TV-play. Det är ett trevligt program av samma typ som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre. Men här är det deckarförfattare istället för artister.

*Gratis bild från bildbank på interet