Ledig igen, en välbehövlig vila. Dels för att de senaste arbetspassen varit intensiva, dels för att stormen var en obehaglig upplevelse. Jag har visserligen hört talas om att det kan blåsa så att man inte kan ta sig framåt, men aldrig upplevt det. För mig var det omöjligt att gå med hastighet som överskred stormens. Jag går väldigt illa fortfarande och hastigheten är inte många meter i sekunden. Det är nog faktiskt en självklarhet att jag inte kan klara en sådan storm på egen hand. Min kollega höll i mig och drog mig med sig mot vindenoch vi tog oss sakta framåt tillsammans. När jag dels var ensam, dels fick vinden rakt emot mig hade jag inte en chans. Jag var rädd på riktigt. Även om jag lyckades tänka ut en strategi, som jag ju aldrig behövde använda eftersom jag hade tur och fickskjuts hem. Men jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen. Olyckan har nästan förvandlat mig till en handikappad gumma, jag haltar mig sakta fram. Men så fort frakturerna är ordentligt läkta står träning på schemat. Det är nog bra att jag har en vandringsresa beställd redan, även om jag hade kunnat avvara just den utgiften just nu med min ödelagda ekonomi. Men den ger mig ett mål att sträva mot. I november 2016 ska jag gå med spänst igen på vandringslederna i Nepal. Så det så! Mig knäcker man inte så lätt.
Vid lunchtid tog jag mig ut, åkte på ändan över vallen ner mot gatan. Det var det enklaste sättet att komma ut. Tänkte återigen på min mamma som knappast skulle klarat det vid min ålder. Men, hon skulle, förstås, inte befunnit sig på Grönland…
Jag gick ner till sjukhuset för att använda wifin:n till att läsa mail och hantera mina bilder. Det tar alldeles för lång tid på bibliotekets långsamma nät. Jag behöver ingen dator till mailen och det går snabbt med mobilen.
När jag, i solsken, gick förbi platsen där jag gav upp oc insåg att jag inte kunde ta mig hem gående tedde det sig nästan löjligt. Men det var allt annat än löjligt kvällen innan…
Jag passade på att ”prata” en stund med min son och höra mig för om livet därhemma. Både sonen och kissepojkarna, mina älskade kattpojkar, hade det bra. Även om jag skickar en hel del sms, Telia har avtal med Tele Greenland och jag betalar, med det abonnemang jag har, bara 21 öre för varje sms till Sverige, så använder jag ändå gärna den webbaserade WhatsApp.
Sedan gick jag ner till biblioteket, som var fullt av skolungdomar som stojade och pratade högt i sina mobiler. Hela tiden hördes mobilsignaler och det var rena anarkin på biblioteket. Tröttsamt!
Jag la upp mina färdigskrivna blogginlägg och la in bilder. Kollade runt lite på bloggar jag läser och skrev några kommentarer. Jag svarade också på kommentarer jag fått. Jag kollade också över mina räkningar, det är strax månadsskifte. Det hela tog, i runda slängar, drygt 4½ timme. Så nej, något snabbt internet har de inte…
Efter biblioteksbesöket hade jag tänkt gå till Brygdhuset och dricka en påskbrygd, men när jag kom ut verkade det blåsa upp igen och med kvällen innan i färskt minne gick jag hem istället. Senare kunde jag konstatera att det inte blev någon ny storm.
Kvällen ägnade jag åt att äta pizza, har några i frysen, läsa och lyssna på musik. En lugn kväll i min smak med möjlighet att ladda batterierna inför 6 arbetspass innan nästa ledighet, fyra aftenvagter (15.30-24.00) och två nattevagter (23.30-08.00)
Så skönt att du fick hjälp hem i den hårda vinden! Inte är det helt lätt när man inte är fit for fight…
Ja, det var allt en himla tur!