Det var stjärnklart när jag gick hem i natten. Hoppades på att få se lite nordlys, men icke då. Annars är det väl just klara nätter som chansen är störst.
När jag kom hem kände jag mig så trött att jag inte visste var jag skulle göra av mig. Dessutom skulle jag ju ha dagvagt på morgonen och alltså vara tillbaka på jobbet klockan 08.00. Helst hade jag velat lägga mig och bara gråta av ren utmattning. Det är allt tur att vi varken har sådana här arbetstider hemma eller scheman där vecka efter vecka är 50 timmar eller mer. Det hjälper inte att en eller annan vecka är 35 eller 36 timmar för att dte ska gå ihop sig i slutet av perioden. Hemma är arbetstiden 38,25 timmar för skiftarbete (lagstadgat), i vården är dte oftast bara tvåskiftare som har så många timmar medan det är 36 timmar för treskift och i Stockholm har vi 32 timmar för enbart nattjänstgöring. Jag är sjukt trött just nu, dels för att jag arbetat för mycket, dels för att jag fortfarande har ett inte helt läkt benbrott och så är jag säkert vårtrött också. Vårtrötthet har ju med ljuset att göra och ljus har vi i alla fall här även om det inte direkt finns några andra tecken på vår.
Klockan var halv två när jag la mig och släckte lampan. Om några få timmar skulle jag upp igen för ännu ett arbetspass.
När jag kom till jobbet var jag nästan medvetslös av trötthet. Hela tiden sedan jag vaknade och på vägen ner till sjukhuset hade jag bett tyst: ”Gode God, låt mig slippa kuvösbarnen idag!”.
När jag fick veta att jag blivit tilldelad en vuxenpatient och chefsjuksköterskan nästan bad om ursäkt för att jag inte skulle fortsätta med barnet från föregående kväll kunde jag inte låta bli att berätta om min enträgna morgonbön.
Vi var två sjuksköterskor som skulle ta hand om mannen som kommit kvällen innan. Han var återställd och skulle skrivas ut, eller gå till en vårdavdelning. Han talade enbart grönländska och min kollega fick prata med honom. Jag tittade på från vår expedition medan han åt frukost. Hade planer på att erbjuda honom ytterligare en kopp kaffe, men jag kunde ju som sagt inte prata med honom så jag gav upp även den delen av min omvårdnadsgärning. Istället gick jag ut för att få en kopp kaffe.
I personalrummet höll den kollega som har kuvösbarnen som sin alldeles speciella uppgift på att försöka övertala någon av oss att tillverka de speciella nalleplakat som sätts på kuvöserna för att mat- oc hsköttider ska finnas antecknade så föräldrarna ska veta när de bör komma till avdelningen. Ja, de kan naturligtvis vara där hur myclet de vill men speciellt när det är mat och sköttid bör de finnas närvarande för sitt barn.
Jag var trött, jag ville vara ifred och såg nu min chans till egentid. Allstå tillverkade jag en större mängd nallebilder. Jag ritade, efter en speciell mall, klippte och klistrade. När jag var klar var dte bara ett par timmar kvar av arbetspasset.
Efter jobbet gick jag vägen förbi affären och sedan hem. Jag tillbringade kvällen med att lyssna på bok och äta. Men ganska tidigt bestämde jag mig för att sova.
