It´s the rich mens world

Läser just i Aftonbladet, som länkat till en artikel i SvD, att Finansinspektionen givit några banker anmärkningar eftersom de inte följer lagstiftningen vad gäller kontroll av insättningar av kontanter. De är skyldiga att förhöra kunderna om varifrån pengarna kommer och vad de ska användas till. Ja, de få banker som fortfarande hanterar kontanter alltså, för det är ju inte det lättaste att hitta en sådan.

Tydligen tycker man som bankpersonal att det är obehagligt att fråga ut kunderna. Enligt Finansinspektionen och artikeln alltså. Jag skulle vilja påstå att det handlar om att man gör skillnad på kunder, har fördomar och dessutom har en rätt otrevlig attityd som naturligtvis retar vissa kunder. Man kan ställa frågor utan att det behöver märkas att man egentligen föraktar personen man pratar med. Vi i vården är vana att ställa frågor om det mest intima utan att samtidigt känna oss tvugna att rynka på näsan åt svaren eller åt personens klädsel, livstil eller annat som inte faller oss i smaken. Jodå, det finns tråkiga undantag bland vårdfolk också.

Men på banken blir det här så oerhört tydligt. Jag har varit tvungen att sätta in kontanter vid några tillfällen, tagit ut pengar från det där sparkontot jag sparade till stugan på, och lånat av mig själv, för att täcka upp när lönen inte räckt till månadens räkningar. Eller lönen blivit försenad av någon administrativ anledning. Att skicka pengar mellan bankerna är dyrt och det är, eller har i alla fall varit, gratis att ta ut kontanter på den ena banken och bära dem till den andra.

Jag minns en gång när jag var tvungen att ta ut 12 000 kronor på SEB och sedan sätta in dem på mitt Plusgirokonto, vilket man gör på Nordea. Det är ett tag sedan och vid den tiden hanterade både SEB och Nordea i Solna kontanter.

Det var lång kö på Nordea och jag såg den ena efter den andra välklädda mannen sätta in stora summor utan att få en enda fråga. När det var min tur denna regniga vardag utsattes jag inte bara för en enkel fråga om var pengarna kom från och varför jag skulle sätta in dem. Nej då, bankmannen tittade på mig, uppifrån och ner, visade tydligt att mitt regnvåta hår och mina jeans och vardagsjacka inte var speciellt passande i hans värld. Sedan öppnar han munnen och säger med en röst och ett tonfall som  skulle renderat i en anmälan om kränkande bemötade om jag sagt något liknande i mitt yrke: ”Hmm… Var har du fått dom där ifrån? Har du sålt bilen va!”
Jag blev helt perplex, inte för att jag behövde redovisa var jag skaffat pengarna utan för det tydliga förakt han visade. På grund av min klädsel ansåg han att jag inte skulle kunna äga 12 000 kronor utan att det var något skumt med det. Jag hade ju sett hur kunden före mig satt in nästan 100 000 utan en enda fråga. Inte för att det behövde vara något skumt med det heller, men honom frågade inte banktjänstemannen något alls.

Kanske skulle lite människokunskap sitta bra i den där världen? För den organiserade brottligheten är aldrig klädd som en enkel sjuksköterska i jeans och fjolårets jacka. De går nästan alltid i kostym eller märkeskläder av senaste snitt. De kör inte någon koreansk Hyundai, inte ens en fabriksny, de kör BMW eller Mercedes. Audi är visst populärt i de där kretsarna också har jag hört. För så länge banktjänstemän behandlar vanliga arbetare som om vi stulit varenda krona vi slitit ihop till medan de låter dem som ser rika och välbeställda ut passera utan besvär kommer problemet att förbli olöst. Antingen ska man fråga alla, eller ingen, och framför allt: Man ska behandla alla kunder lika för man har ingen aning om ifall den välklädde mannen med 100 000 i kontanter är en brottsling eller den vardagsklädda, lite slitna, kvinnan faktiskt har ett jobb där man kan tjäna ihop den svindlande summan av 12 000 kronor.