De senaste åren har jag haft anledning att skämmas över en massa saker som händer. Vet inte hur mycket av min personliga energi som går förlorad just för denna skam. Några skulle säkert kalla det depression, jag väljer att kalla det skam. För jag skäms verkligen.
De som känner mig privat vet att jag är en engagerad person, en person som aktivt tar del i samhället och drar mitt strå tillstacken för att bidra till det goda samhället. Men de goda krafterna verkar allt mer kämpa förgäves. Inte för att jag tänker sluta bry mig, men jag blir trött. Och jag skäms!
Just nu håller hösten på att gå över i vinter. Ingen kan väl ha missat att läsa om höststormen Gorm. Många hushåll blev utan ström, i vissa fall i flera dygn.
Men jag är rätt säker på att ingen var utsatt för verklig nöd. Det var inte krig utanför dörren. De flesta hade mat nog för att mätta sina hungriga magar och de allra flesta hade nog både ficklampor och stearinljus. Kanske kunde man till och med tända grillen på balkongen.
Jag läser i tidningen om hur vi stängt vår gräns för att hindra människor att utnytja sin asylrätt. För det är en rättighet, en lagstadgad rättighet, som vår regering sätter ur spel. Vi i Sverige vägrar ta emot människor som behöver skydd. Jag skäms!
Imorse såg jag att den första båten med flyktingar kommit till Skåne med gummibåt. Det är lätt, eller borde i alla fall vara lätt, att föreställa sig hur farligt det är att ta sig över havet i en gummibåt. Speciellt när det stormar.
Även om de inte kommit i gummibåt hela vägen, kanske ”bara” från gränsen till internationellt vatten, är det en livsfarlig resa. Den resan tvingar vi människor att göra, människor som flyr från ett krig så fruktansvärt att till och med att riskera att gå under i en gummibåt ute på öppet hav är ett bättre alternativ än att vända tillbaka. Jag skäms!
Att vara på flykt är ingen nöjestripp. Jag möter många av dessa flyktingar på min arbetsplats. Som ni förstår så kan jag inte gå in på detaljer på grund av min tystnadsplikt. Men att de personer jag får tillfälle att se på min arbetsplats inte har en förkylning eller en stukad fot kan jag lova. Min arbetsplats är den intensivvårdsavdelning där vi vårdar Sveriges sjukaste intensivvårdspatienter. Att få en plats där kräver att man är riktigt sjuk.
Många som flyr är åldringar, barn, ja till och med spädbarn. Många orkar inte med en så strapatsrik resa. Bristen på mat och mediciner försvårar för den som redan har en dålig hälsa. Vi borde underlätta deras flykt inte göra den svårare. Jag skäms!
Snart är det jul och vi kommer åter att höra julevangeliets text, oavsett om vi är troende eller inte har nog de flesta hört om Jesus som föddes på julnatten i en krubba i ett stall för att det inte fanns plats för hans födande mor någon annanstans. Ingen ville ta emot det fattiga, unga paret som var på väg till Betlehem för att registreras (skattskrivas).
Det var för 2000 år sedan, långt borta i ett annat land. Men Gud är god och låter oss få en chans att göra gott idag. Det finns plats i ”härbärget” Sverige. Låt oss ta emot dem som knackar på och ber om skydd. Jesus säger i en av Bibelns texter: Vad ni har gjort för en av dessa mina systrar och bröder har ni också gjort mot mig…
*Julevangeliet kan läsas i Bibeln Lukasevangeliet 2:1-20.
