Igår var det Alla hjärtans dag, eller Sankt Valentindagen som den egentligen heter, med rötter så långt tillbaka som slutet av 400-talet. I Sverige har den firats sedan 1990-talet, även om försök gjordes att etablera ett firande redan i mitten av 1950-talet. Jag minns tydligt hur vi uppmärksammade dagen i min familj under 1960-talet, visserligen inte med dyra presenter men med lite extra uppmärksamhet.
I Finland kallas dagen för Ystävänpäivä som kan översättas till ”Vänners dag”. Som namnet antyder är denna dag till för att framför allt komma ihåg sina vänner. Dagen har uppmärksammats sedan år 1987 då den upptogs i kalendern. På alla hjärtans dag uppmuntrar bland annat Finlands Röda Kors människor att delta i frivilligt vänarbete. (Källa Wikipedia)
För mig har dagen alltid varit en dag för vänskap i första hand. Min dag började med en lugn morgon tillsammans med mina katter. Vad kan vara mer kärleksfullt än att gosa med en katt.
Jag bjöd ner min son på en fika och överlämnade en present jag köpt, en bok som jga hoppas han ska tycka om.
På eftermiddagen var jag på gudstjänst i Immanuelkyrkan. Det var mycket sång och musik och en härlig stämning.
Tyvärr missade jag fikat efteråt eftersom jag hade bråttom till ett årsmöte i Husby S-förening. Men det gjorde inte så mycket eftersom det bjöds på tårta med anledning av att en av styrelsemedlemmarna nyligen fyllt 70 år.
Efter mötet skyndande jag hem för att fixa några saker innan jagskulle träffa F. Vi skulle gå på bio och se Point Break.
Filmen har väl inte fått den bästa kritik, men jag satt som på nålar när de rörde sig på hög höjd och smala passager. Återupplevde känslan av gånger då jag tryckt mig mot bergsväggen på ena sidan för att det var ett stup bara någon meter, ibland bara halvmeter, på andra sidan. Bland annat Inkaleden har en del sådana passager. Men naturligtvis inte som i filmen som var helt vansinnig, men sjukt spännande. I alla fall emellanåt.
När jag kom hem var det redan en ny dag och den började som dagen innan, med kattgosande.
