På besök i salongen

I söndag gjorde jag och en vän ett besök  på Vårsalongen.

Vårsalongen på Liljevalchs är en årlig utställning. Jag har varit på den lite då och då, men den har inte blivit ett lika stor måste som Pepparkakshusutställningen. Den vill jag inte missa, och har inte heller missat, på över 10 år.

Man är nu tillbaka på Liljevalchs, det har pågått renovering av lokalen de senaste två åren. Förra året hann jag inte med att gå, men året innan var vi vid Brunkebergs torg och tittade.

Det fanns många spännande konstverk att titta på, många olika tekniker de var gjorda i och väl värt ett, eller fler, besök. Det var lite väl mycket folk för min smak. Men min vän jag var med jobbar inte skift och att gå en lördag eller söndag var enda alternativet.

Det är bara några få av alla de konstverk man kunde se som jag presenterar här. Om jag hinner ska jag gå dit igen. Utställningen håller på till 25 mars. Inträdet är bara 40 kronor, en låg summa om man jämför med många andra utställningar.

Missa inte att klicka på bilderna så de blir större! Det är då man kan se detaljer och tekniken som är väl så fascinerande i en del av konstverken.

Bea Szenfeld: Handklippt papper i form av människobarn

Ett helt underbart konstverk med sina detaljer. Det var salongens dyraste kontverk, tillsammans med Mellan Rum – 107 timmar av väntan. Båda dessa kostade 150 000 kronor.

Emelie Lilebäck: Mellan Rum – 107 timmar av väntan.

Jag har ett förflutet på de stora mentalsjukhusen, som inte finns längre, en sluten värld av ett mycket speciellt slag. Minns ännu Anna-Stina, en kvinna som ”sytts in på dårhuset” då hon var mycket ung eftersom hon ansågs besvärlig och egensinnig. Sedan blev hon kvar. Jag träffade henne då jag var 20 och hon 87 år. Hon neg alltid djupt för mig och kallade mig syster. Det skulle aldrig fallit henne in att säga du till mig. Spelade ingen roll hur många gånger jag sa till henne att hon inte skulle kalla mig syster och att hon fick säga du. Det satt i ryggmärgen på henne att veta att ett felaktigt ord till den som hade makten kunde resultera i straff och indragna förmåner. Hon ”jobbade” i avdelningens kök och skötte disken. Stack till oss som jobbade en och annan godbit. Frid över hennes minne. Jag kan se henne framför mig när jag sluter ögonen. Hon var så vacker, väl bevarad med sitt uppsatta, grå hår. Lätt att föreställa sig att hon varit en skönhet i sin ungdom. Troligen någon karl som la händerna på henne och sedan fick hon sitt straff.

Nu vet jag ju inte vad konstnären menar med sitt konstverk. Men konstupplevelser sitter i betraktarens ögon och mina år på mentalsjukhusen, Beckomberga, Rålambshov och Långbro, blir plötsligt så levande för mig. Alla dessa människoöden jag mött.

Dan Wedegren.

Den här tavlan får mig att känna in i kroppen hur jag går på isen, över kärret, och hur det knakar under fötterna. Been there, done that, blöt blir man och kall.

Stina Johnson: Älten. Målat på playwood.

Här är det tekniken som är det mest spännande. Trämaterialet är utnyttjat som himmel.

Mari Pårud. Stengods.

Hon är vacker. Kanske av dem gamla stammen. Ett av vår tids största problem i vården är att det inte längre finns några seniora sjuksköterskor på vårdavdelningarna. Inte ovanligt att den som arbetat längst jobbat mindre än ett år. Ingen att fråga, ingen att lära sig av. Ingen historia. Jag minns en och annan senior sköterska som jag mött under mina upplärningsår. Men mest tänker jag på avdelningssköterskan på avdelning 3 (tror jag att det var) på Ersta sjukhus sommaren 1981 eller 1982. Hon var av den gamla stammen med uniform (det är i vart fall så jag minns det, kanske hade hon bara mössa) och det var ordning och reda på hennes avdelning. En eftermiddag då vi haft det tufft och solen sken utanför sa hon bara spontant att vi efter jobbet, de som ville, skulle ta en båt på Mälaren och åka ut till Drottningholm. Vet inte om det var avdelningen som betalade eller om hon tog ur egen portmonnä. De hade ofta ett hjärta av guld de där gamla avdelningssköterskorna.Jag minns henne just som gammal, men hon var troligen betydligt yngre än vad jag är nu. De levde ofta för sitt jobb och sina ”flickor” som de ansvarade för. De krävde mycket, men gav också av sig själva och fanns där för sin personal. På ett helt annat sätt än vad man ser idag.

Lars Valinger. Beijan. Gummigranulat (löpbandebeläggning)

Här är det också framför allt tekniken och materialet som är spännande.

Vanja Jonebring Arnell: Jag önskar jag var vacker som en svan kunde flyga och ha röda högklackade skor. Akryl på duk.

Ja, vem önskar inte det!

Gabriel Jonsson: Tyska filosofer med katter. Terrakotta.

Jag pluggar just nu kandidatprogrammet i filosofi och blev så glad av alla dessa filosofer och att de höll i varsin katt.

&&&

Vi tog sedan Djurgårdsfärjan mot Slussen. Det är evigheter sedan jag åkte med den. Den stannade till vid Skeppsholmen innan den for vidare mot vår slutdestination.

Vi promenerade upp mot Hornsgatan och gick in på ett ställe som jag tror heter Pitcher´s. Jag valde fish and chips och drack vitt vin. Hade egentligen tänkt sitta kvar där och plugga efter att vi ätit klart och min vän skulle hem till tvättstugan. Men jag bestämde mig för att åka hem. Tog bussen till Fridhemsplan och T-banan därifrån.