Veckan som gick kommer inte igen

Så har ännu en vecka av det nya året rullat förbi. Måndag var jag ledig, men sedan var det arbete, arbete och arbete på schemat.

Måndagen försvann i ett sovtöcken till följd av det bråk, eller vad det nu var, som försiggick i min port.
På tisdagen var jag på vårdcentralen och fick en koll på allergin som orsakats av de kinesiska munskydden som Region Stockholm köpt in. Det visade sig sedan, på jobbet, att många fått olika besvär av dessa. Man hade skrivit till läkemedelsverket och jag uppmanades att skriva en så kallad arbetsmiljöavvikelse. Det är nu anmält som en arbetsskada, men jag förväntar mig ingen ersättning utan är nöjd om det leder till åtgärd rent allmänt och att dessa munskydd försvinner. Själv har jag fått tillgång till en annan sort som fungerar fint men säkert kostar många gånger mer per styck.

Efter besöket på vårdcentralen gick jag till Starbucks och drack kaffe och åt en bagel.

Alla tre arbetsnätterna var lugna. Visst arbetar man på sina pass, men det finns, som bekant, grader i helvetet och jag vill nog lite vanvördigt påstå att just de här passen var lättförtjänta pengar. Men det jämnar ut sig i längden för vissa arbetspass är så jobbiga att de borde ge tiofalt i lön. Bara att tacka och ta emot när det är lugnt. Socialt prat med arbetskamrater bidrar till trivsel och förhindrar ohälsa.

Jag fick en biskvi till kaffet på natten. En av kollegorna kom och berättade att det fanns kakor till oss. Jag är känd, eller snarare ökänd, för min stora passion för kaffebröd.

På onsdagen väcktes frågan av några om det inte var så att jag var en riskfaktor i och med att jag jobbar på covid-IVA i annan region och att jag borde vaccineras med Huddinges personal som jobbar med covidpatienterna. Jag pratade med chefen på torsdagsmorgonen och han skulle kolla. På förmiddagen ringde en av vårdledarna, då jag var som mest i djupsömn och svarade som en idiot på allt, att det inte fans några platser kvar för vaccinnation den dagen men att man skulle se om det fanns vid nästa tillfälle.

När jag vaknade vid 17-tiden på torsdagen, inför mitt sista pass för veckan, hade jag fått ett sms om att man tagit ett nytt beslut och nu börjat vaccinera postops personal och att jag hade en tid mellan 20:15 och 20:30. Jag kastade mig på mobilen och tackade ja.

Jag åkte in  i god tid för att inte missa min tid. Tårarna rann av glädje. Jag har verkligen längtat efter att få bli vaccinerad. Det var först nu som jag verkligen förstod vilken enorm dödsångest jag haft. När jag vårdade min första covid-patient var jag övertygad om att jag skulle bli smittad och dö. Vi hade ingen ordentlig skyddsutrustning utan bara vanliga munskydd som ju inte hjälper ett endaste dugg. Jag skrev mycket detaljerade instruktioner i Vita arkivet om min begravning och trodde aldrig jag skulle komma hem igen och  få träffa min son.

Med tiden, och då vi fick bättre skyddsutrusning, släppte ångesten på jobbet och jag insåg att det var mycket farligare ute bland folk på stan. På sjukhuset var vi trygga. I första vågen. I andra vågen blev sjukhuset det farligaste ställe man kan vara på. Vi smittade varann i personalutrymmen, omklädningsrum och när vi mötte patienter i entrén och på avdelningen om de inte var bekräftade covid19. Som av ett under förblev jag frisk.

Jag har varit så orolig för att flytta hem nu i månadsskiftet. Järva, där jag bor, är en av de platser där smittan legat på hög nivå samtidigt som många inte förstår, förnekar och avfärdar risken och farligheten med covid19. En vanlig uppfattning är att covid19 inte finns egentligen utan är ett politiskt påhitt.

Jag blir så galen på den där journalistkvinnan Britta Svensson som framställer sig som 70plussare som det är så synd om i Aftonbladet. Hon är inte alls 70plus, hon är född samma år som jag. Hon kan troligen jobba hemma och är långt bort från smittmiljön inne på en IVA-avdelning. Ändå påstår hon att vi, intensivvårdspersonalen, stjäl de äldres vaccin. Har hon helt missat att om vi inte finns, blir sjuka, så kommer inte en endaste svårt sjuk 70plussare att ens komma i närheten av att överleva. Dessutom kan inte äldreboenden, vårdcentraler och andra vaccinationslösningar hantera det vaccin vi har från Pfizer-Biontech. Det måste hållas nerfryst till minus 70 grader och det är det inte många som har resurser för. Det är EU:s byråkrati som ställer till det. Astra-Zeneca och Oxfords vaccin kan hanteras som de flesta vacciner. Utan specialfrysar. Nu verkar det dessutom skett något slags skit i leveranskedjan och Sverige ska få 15-25% mindre vaccin de kommande veckorna. Knappast intensivvårdspersonalens fel.

I Stockholm är det vinter. Mycket snö och kallt. Var minus 9 i morse när jag åkte från jobbet. Tyvärr var det bara 17,1 grad inomhus hemma. Men jag börjar vänja mig vid det. Men kommer att sakna den goa värmen i Tornet.

Utanför sjukhuset på onsdagsmorgonen. På nedre bilden hemma på kvällen.

På torsdagsmorgonen  fikade jag hemma hos F när jag kom hem. Trevligt. Han lånade min bil sedan, jag behöver den ju knappast då jag sover.

Nu är det fredagskväll, men det skriver jag om senare.