När kvällen kommer

Det blev en lång, lång dag. Inte allt jag planerat blev gjort, men nära nog. Egentligen var det inte ens mitt fel att jag inte lyckades med mina planer.

Jag gick ner till badhuset efter att ha packat ner baddräkt, handduk och ett lås. Den sträcka som jag lätt går på 2 minuter när jag är frisk tog mig en kvart med kryckorna och små, små steg.

När jag väl var framme och skulle köpa mitt simkort blev det något obegripligt missförstånd. Jag hade noga kollat vad det skulle kosta. Jag hade till och med ringt och frågat. Ändå säger killen i receptionen att det kostar 4000 kronor. Jag envisades med att det skulle kosta 2300 kronor men han gav sig inte. Istället lyckades han fråga mig tre gånger om jag var säker på att jag inte är pensionär och när jag den tredje gången skarp sa att jag skulle jobba många år till innan jag blir pensionär spände han ögonen i mig och sa: ”Men du är väl arbetslös?”. Jag sa då att jag behövde gå hem och tänka över det hela och gick hem.

Hemma kollade jag igen på hemsidan. Sedan ringde jag Stockholm stad och frågade. Men där visste man ju absolut inget alls och hänvisade till ansvarig person i Husby. Den personen satt i möte men jag fick istället prata med honom jag pratat med i telefonen på förmiddagen. Vi var rörande överens om att det kostar 2300 kronor och att det måste blivit något missförstånd.

Jag kände att jag inte skulle orka ner till badhuset igen om jag skulle hinna gå på veckomässan i Kista kyrka. Istället vilade jag i sängen.

När klockan var lagom för att ge mig av tog jag mig sakta upp till Husby centrum där jag först fyllde på mitt SL-kort med en ny 30-dagarsbiljett. Sedan tog jag T-banan till Kista och gick sakta, sakta till kyrkan.

När jag kom fram var jag mycket trött och hade rätt ont. Men jag satte mig i bänken och vilade. Kören övade och det var ungefär en kvart tills det skulle börja.

Det var Taizémässa med många av de fina sångerna. Det kändes fint. Det är något specisllt med Taizé. Det var många i kyrkan, många jag kände och vi bytte några ord efteråt.

Efter mässan gick min vän B och jag till Lords för att dricka lite vin, äta pizza och prata. Jag hade inte ätit något på hela dagen förutom två mackor till frukost och en innan jag gick till badhuset. Jag tuggade raskt i mig min pizza.

När vi skulle hem var T-banan avstängd. Det var något bråk i Akalla och istället för att lösa problemet hade man stängt av T-banan mellan Akalla och Hallonbergen åt båda hållen. Vad just det här bråket handlade om vet jag inte, men det är inte ovanligt att man stänger av T-banan för oss för att någon hållit upp en dörr lite längre än förarens tålamod räckte. Kollektiv bestraffning av förortsbor anses okej, i alla fall i SL:s värld.
Man kunde inte svara på hur lälnge det skulle vara avstängt, många hade väntat en halvtimme redan. Man hänvisade dem som skulle in till Stockholm till andra ordinarie färdmedel. Vad nu det är för något. Pendeltåget från Helenelund? Eller Sollentuna?
Vi som bara skulle till Husby kunde i alla fall ta en buss dit. Det går flera stycken förbi där jag bor. Men det innebar att jag var tvungen att sakta, sakta ta mig ner till busstorget. Men det gick, den ena hissen fungerade så vi kunde åka ner. Det är lite obehagligt att åka rulltrappa med kryckorna.

Nu är min första dag på väg tillbaka till ett normalt liv över. Jag är alldeles slut, minst lika slut som efter en heldagsvandring i bergen. Det är också precis lika skönt att krypa ner under täcket som det brukar vara skönt att lägga sig i sin sovsäck och bara vila inför nästa dags äventyr.

Palmyra, en av Lords goda pizzor