Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår… Så står det i en sång av Anna Maria Lenngren och visst är det så.
Det är de senaste åren som förändringar tagit fart och man inte längre kan få prata med någon live, i alla fall inte utan att göra knapptryckningar på nivå med en klarinettvirtuos.
Det går inte längre att bara traska in på banken och få hjälp, inte utan att beställa tid långt i förväg. På de få kontor där man fortfarande kan ta en nummerlapp och ställa sig i kö är väntetiden gigantisk. Något som i alla fall jag tolkar som att behovet av personlig hjälp är stort.
Idag behöver jag reda ut ett problem och ringer därför till banken för att ställa mig i telefonkö Jag behöver ringa 4 gånger innan det fungerar med legitimeringen och när jag väl kommer fram är det 82 personer i kön före mig och en väntetid på 25 minuter. Erfarenheten säger ju dessutom att det är en minimitid. Det brukar ta betydligt längre tid innan man verkligen kommer fram. (Just nu har det gått en kvart och jag är inte ens en tredjedel fram i kön ännu).
Jag tillbringar i snitt ett par timmar i veckan i telefonköer av olika slag. Om de kunde låta bli att tjata information i örat på en hela tiden skulle man ju kunna använda tiden till något, plugga till exempel. Men det går ju inte att koncentrera sig när man blir av bruten varje minut. Med fullkomligt värdelös information. Sådant som: ”Du står i kö”, ”Tack för att du väntar”, ”Vi gör allt för att du ska komma fram” och så vidare.
För inte så länge sedan satt jag i telefonkö i drygt 2½ timme. Det var till en transportfirma som plötsligt meddelat att de skulle leverera varor en annan tid än den vi avtalat. Dessutom en tid då jag var på jobbet och alltså inte kunde ta emot.
Det är min, och andras, tid man tar upp. Det är inne konstigt att man blir trött och överansträngd. (Btw så har de 25 minuterna gått nu och det är 20 personer före fortfarande).
*Bild från pixabay
**För den som undrar så tog det 29 minuter tills jag kopplades fram.
