Nog, mer än nog – Bloggutmaning i maj 5

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i maj med en fråga att besvara varje dag.

Då var jag riktigt förbannad.

Jag har lätt för att bli riktigt arg. När min son var yngre, i tonåren, brukade han erbjuda sig att låna ut sin mamma när någon behövde skälla ut någon. När jag gick på sjuksköterskeutbildningen gick jag under namnet schäfern eftersom jag satt längst fram och skällde.

Nu är det inte så att jag skäller om allting, jag reagerar på orättvisor, inte minst i vården och samhället, att jag eller någon annan blir illa behandlad, när varor är felaktiga och man vägrar rätta till felet och liknande. Jag har dock lugnat ner mig med åren. Numera orkar jag sällan bli så där arg. Suckar mest uppgivet.

Men, nu ska jag berätta om när jag blev riktigt arg och vilka följder det fick.

Det var midsommarafton 2001. Jag, min man och våra respektive barn var bjudna till hans syster för att fira midsommar. M var full redan när vi åkte hemifrån. Han hånade mig och var allmänt elak. Men jag försökte bita ihop.

Någon gång under eftermiddagen då vi satt i deras vardagsrum började M (min man) berätta om den Ålandsresa (eller om det var till Helsingfors) som han gjort helgen före. Närvarande var då systerns tonåriga barn, hans föräldrar (mina svärföräldrar), hans syskon och jag. Min son var ute med de yngre barnen och spelade fotboll.

M berättade mer eller mindre i detalj hur han raggat upp en tjej och tagit med henne till hytten. Han berättade om sexet de haft.

Jag blev fly förbannad, reste mig, tog mina saker, gick ut och ropade på min son med orden: ”Vi ska åka. NU!”

Jag åkte, utan att säga ett ord till varken M eller hans släktingar. Vi åkte hem, jag packade och åkte till en väninna. Att jag skulle lämna M var inget jag tvekade på. Jag hade fått nog. Mer än nog.