Ska jag hjälpa tant?

Nej, han frågande inte artigt om jag behövde hjälp. Han utgick från att jag var alldeles för dum för att förstå hur man använder en P-automat.

Det var igår eftermiddag när jag skulle på två möten, gå på veckomässan i kyrkan och sedan åka till jobbet. Efersom jag skulle direkt till jobbet var jag tvungen att ha med mig bilen. Inne i P-huset är det ganska dyrt att stå, speciellt om det handlar om drygt fem och en halv timme.

Det finns en vanlig parkering med vanlig kommunal taxa, det vill säga man betalar mellan kl 09.00 och 17.00 vardagar och tid därutöver är det gratis. Det är oftast fullt på den parkeringen, men ibland har man ju tur.

Jag parkerar, går till biljettautomaten och betalar. Ska man vara hundra på att inte få böter så ska man se till att ha en biljett på 17.00 eller en som har en tid dagen därpå från klockan 09.00 och framåt. På min biljett står det 09.01.

Då säger mannen bakom mig i överlägsen ton: ”Hur länge ska du parkera? Jag blir lite förvånad över frågan eftersom jag inte har någon redogörelseplikt inför honom vad jag tänker ägna eftermiddagen och en bit in på kvällen åt.

”Hur så?” frågar jag.

Då förklarar den här mannen i mästrande ton att jag gjort fel, jag har ju betalat så jag får stå ända till morgonen.

Trots att jag från början bestämt mig för att inte svara på frågan hur länge jag ska stå där så blir jag så perplex så jag säger: ”Ja, jag ska stå här till någon gång mellan kvart över sju och halv åtta”. Då måste jag ju betala till klockan 17.00 och det går inte att komma närmare den tiden än 09.01.

Karl´n blir rätt arg på mig när jag visar mig ha koll på läget och inte är ett sånt där våp som inte ens kan betala i P-automat utan hjälp av en man. Han fräser irriterat: ”Jag försöker ju bara hjälpa dig.”