Kraka

Som vanligt på den här sortens resor var det tidig morgon som gällde. Först frukost och sedan iväg för att besöka en teplantage och få veta lite mer om hur man odlar Olongte.

Den här grabben och hans bror jobbar ihop med deras far för att lära sig odlingens olika moment från grunden.

Vi fick gå in och se de olika maskinerna. Men de var tyvärr inte igång, det hade de varit under natten. Lite synd, för man behöver se hur de går till för att förstå ordentligt.
Jag har varit på teplantage i Nepal och där fick vi se det hela in action och dessutom vara ute på fältet och plocka te.

Lukta och sedan smaka på de olika teerna fick vi i alla fall göra. Olongte är halvfermenterat och kan få olika smak beroende på processen.

Kan ni gissa vad det här är? Lite otippat är det ett regnplagg, här i barnstorlek. Te plockar sig inte själv och alla måste hjälpas åt. Även om det regnar.

Efter tefabriken åt vi lunch, besökte en fabrik där vi fick veta hur man gör teolja. Inte heller något vi fick se in action. Men de hade, förstås, en butik och jag köpte en förpackning med tre tvålar gjorda av teolja. Vi fortsatte sedan tillbaka till centrala Taipei för att besöka Taipei 101.
Byggnaden invigdes 2004 och var då med sina 509,2 meter världens högsta byggnad. Den platsen fick tornet behålla till 2010 då en högre byggnad invigdes i Dubai. Numera ligger Taipei 101 på 10:e plats av höga byggnader.
Byggnaden är avsedd för kontor, men är givetvis en stor turistattraktion också.

Det var disigt, men man såg ändå väldigt långt. Man kunde gå runt både utomhus och inomhus. Givetvis fanns det en shop för souvenirer och jag köpte mig en T-shirt med tornet på. Mjukglass, som var extra god, såldes på en annan plats och givetvis var jag tvungen att köpa även en sådan.

Det krävs något extra för att bygga höga torn i ett jordbävningsområde. Den här stora ”bollen” är den som gör att tornet klarar den rörelse som en jordbävning orsakar. Fiffig konstruktion… Arkitekterna som ritat tornet är: C. Y. Lee, C. P. Wang och arkitektbyrån C. Y. Lee & Partners. Googla gärna själva, det finns mer att veta. 🙂

Efter tornbesöket åkte vi tillbaka till hotellet. Många skulle ut och äta, jag stannade kvar och pluggade och gick sedan ut och köpte lite ätbart i en 7-eleven.

Nästa dag, som var dag 5 och tisdag, var det dags för oss att lämna Taiwan. Vi skulle iväg tidigt till flygplatsen och fick en låda med frukost. Den smakade så där… Men tanken var ju god.

Vi flög till Okinawa, det är bara huvudön som heter Okinawa, och åkte sedan till en stad som heter Naha. I Naha bor cirka 300 000 människor. Här skulle vi stanna bara en natt, i alla fall den här gången.

Vi fick ställa bagaget i den stängda frukostmatsalen på hotellet och gav oss sedan iväg till länsmuséet. Där fanns både utställning om öarnas historia och en konstutställning med konst inspirerad av den oerhörda påverkan som Andra världskriget haft på befolkningen. Det var i Okinawa det dog flest människor och det var där USA angrep Japan från början. Är man bara lite påläst kan man ju tro att det var Hiroshima och Nagasaki som tog största smällen. Jodå, det gjorde man väl på sätt och vis… Lite en fråga om ur vilket perspektiv man ser på saken.

Museer är ju min grej så jag var inte så nöjd med de 1½ timme vi var där. Hade kunnat gå där en hel dag och ändå inte sett nog.

Efter museet åkte vi tillbaka till hotellet och jag hade tänkt bada, men det var inget riktigt onsenbad så jag bestämde mig för att ta mitt bad i badkaret istället. Övriga, men inte alla. gick iväg till en matmarknad för att äta. Jag stannade på rummet och pluggade och gick sedan ner till Family Mart och köpte sushi, ostbågar och en öl.

På onsdagen, dag 6, var det dags att med båt åka till Zamami, en ö dit det tog två timmar att åka. När vi åkte dit var det många som lämnade ön eftersom det är en tyfon en bit ifrån Okinawaområdet. Tyfonen går inte över oss, men orsakar riktigt höga vågor och vi vet inte än om vi ska resa på fredag eller måste stanna ytterligare en natt då båtarna inte kan gå. För min del spelar det ingen roll. Jag behöver, utöver upplevelser, vila och tid för mina studier.

När vi kom fram gick vi till hotellet, ett slags mellanting mellan ryokan och hotell. Jag hade ju hoppats på att sova på futonmadrass på golvet, men det var vanliga sängar. Mjuka. Som dödar min rygg… Jag behöver ligga hårt.

Hur som helst var det trevligt och när vi fått våra rum skyndade de flesta till stranden. Men inte jag, jag trivs bäst under min korkek… Nej, jag skojar bara jag gick faktiskt och åt lunch tillsammans med en av de andra resenärerna.

Vi promenerade sedan lite i den lilla byn och tog en kopp kaffe på ett ställe nära hamnen. Sedan promenerade vi tillbaka till hotellet.

På kvällen var det dags för en gemensam middag. Vi traskade iväg i samlad tropp till en närliggande restaurang dör att äta grillat kött och sallad. Var riktigt gott.
Sedan gick de som ville iväg till en bar där vi kunde dricka lite olika saker. Jag drack en Scruwdriwer och en blå/grön drink som heter Niraikanai, med shikuwasa och ananas.

Sedan var det bara att återvända till hotellet för att sova. Det småregnade lite mest hela tiden, med avbrott för störtregn och åska.

Så blev det äntligen dags att åka. På slutet gick tiden väldigt snabbt och jag stressade in i det sista för att hinna bli resklar. Men vid 11-tiden på fredagsförmiddagen (18/10) tog jag bussen till pendeltåget, åkte till Märsta och bytte till buss och sedan till Arlanda.

Jag kände ingen från tidigare, men eftersom jag är resvan kändes det inte som ett problem. Jag checkade in och tog mig genom nålsögat. Nu är väl inte säkerhetskontrollen så mycket att oroa sig för på Arlanda längre, men det är lite personbundet och har man otur så kan de få för sig lite vad som helst.

Hela veckan hade varit en räka dagar och nätter med för lite sömn, för lite tid och för lite mat. Så jag satsade på just mat. Hade tid att ta det lite lugnt innan det var dags för planet.

Både vinet och pizza var supergoda och, som sagt, jag hade tid att sitta där en bra stund. Sedan letade jag rätt på gaten.

Jag skulle byta plan i Dubai dit det skulle ta cirka 6 timmar. Jag sov väl ungefär hälften av den tiden.

I Dubai gick jag direkt till gaten, ville vila och kanske läsa lite. Men det visade sig efter att jag suttit där en stund att de bytt gate så det var bara att gå tillbaka och till en annan gate.

Planet mellan Dubai och Taipei tog något mellan 7 och 8 timmar och jag lyckades sova ordentligt länge. Sov över frukosten, för de orkade förstås inte väcka mig. Suck!
Ja ja, det blev ju lunch några timmar senare och då var jag vaken.

När vi kom till Taipei träffades gruppen och vår reseledare Vincent. Han var även ledare förra hösten när jag åkte tåg genom Japan så vi hälsade glatt på varann och kramades. Jag fick även veta vem jag skulle dela rum med.

Vi fick åka buss till vårt hotell, något som tog dryga timmen. Bussföraren hade lyckats köra fel och in på en parkering för små bilar. Det innebar att han inte kunde komma ut eftersom bussen var för hög. Slutligen fick han tillstånd att åka mot trafiken där han tagit sig in. Suck igen!

Vi fick våra rum när vi kom till hotellet. Sedan var det dags för en snabb dusch och klädbyte innan vi skulle ut för att äta välkomstmiddag som resebyrån bjuder på.

Det var en sådan där måltid där man delar på maten från olika rätter som är uppdukade på en snurrplatta. Många olika rätter, men jag smakade inte på alla. Det var rikligt med mat.

Taiwanesisk öl för oss som ville ha det. Mycket god. Efter maten gick vi tillbaka till hotellet. Det var i hög grad sovdags.

Nästa dag, som var söndagen, åt vi frukost tidigt och samlades klockan 9:00 för att först åka till Chiang Kaisheks minneshall.
Chiang Kaishek var ledare i Taiwan efter att ha förlorat slaget mot kommunisterna i Kina 1949 fram till dess att han gick bort 1975.

På vägen besökte vi ett tempel, Longshantemplet, som är både buddhistiskt och taoistiskt. Det pågick en gudstjänst och det var mycket folk på plats.

Många hade mat och frukter med sig som de ställde på borden och sedan hämtade hem efter några timmar. Detta för att få del av det gudomliga när de äter maten.

Vi traskade runt och tittade på lite av varje och lyckades komma precis lagom till vaktavlösningen vid Chiang Kaisheks minneshall.

Vi gick sedan in och tittade på föremål och bilder. Det fanns mycket att se minsann. Inte minst hans två bilar.

Egentligen är nog hans fru Madame Kaishek mer känd ute i världen. Hon var amerikanska och den som skötte de diplomatiska förbindelserna.

När vi tittat oss mätta på allt runt Chiang Kaishek var vi hungriga och gav oss ut för att leta efter mat. Det fanns en restaurang väldigt nära och jag var en av dem som valde att äta där.

Jag åt något slags stora fläskfärsbullar med ris till. Överraskande gott. Det man kunde få att dricka var däremot lite udda. Kaffe eller te ingick, kallt eller varmt. Givetvis drack jag en kopp svart kaffe.

När vi åter träffades hela gruppen åkte vi till Nationella Palatsmuséet, den kinesiska världens kanske främsta museum.

”Här finns alla de skatter som skulle finnas i Förbjudna staden
annars. Det är föremål som givits som gåvor till kejsarna i
över 1000 år. Den kejserliga samlingen blev ett begrepp som
infördes av kejsarna på 900-talet. Den öppnades upp för
allmänheten i Förbjudna staden efter det att Kinas siste
kejsare, Puyi, gett sig därifrån 1924. När japanerna angrep
Kina plockade Chiang Kaishek ihop samlingen, och under 16
år följde den med varthelst de flydde till. Först efter flykten
till Taiwan 1949 fick samlingen ett nytt hem i Taipei, till
fastlandskinesernas stora förtret. I samlingen finns mer än
650.000 artiklar”. (Ur resebeskrivningen från Världens resor)

Mängder av porslin att titta på, betydligt mer än man, eller jag, orkade processa i min trötta hjärna. Annars är porslin en av de saker jag är intresserad av.

Ser inte mycket ut för världen dessa kycklingkoppar. Men de är målade med en teknik som ingen längre kan och är därför värda 6-7 miljoner dollar. Med andra ord, de är ovärderliga och kan inte ersättas.

På museet finns många olika föremål, möbler, trycksaker och allt man skulle vilja titta på. Det var alldeles för lite tid som vi hade till vårt förfogande.

Efter museibesöket åkte vi tillbaka till hotellet. De första skulle åka till någon marknad inne i centrum, men jag stannade på hotellet. Dels för att vila, men också för att plugga.