Kraka

Alarmet var satt på 6:00, vaknade en stund innan och hann läsa mina två tidningar på nätet. Sedan var det dags för kaffe och smörgås.

Klädde mig och gav mig av. Typiskt nog var T-banan försenad. Annars är det sällan strul med blå linjen, men visst det händer.

Hade en tandläkartid för undersökning. Undersökning med röntgen kostade mer än vad jag lägger in på mitt konto för mat och hushållsutgifter. Det här var andra gången jag var hos tandläkaren, då akut, och det kostade nästan lika mycket. Det är ingen panik nu, jag jobbar ju och har möjlighet att lägga in extrapass för att täcka den här sortens kostnader. Har lagt in två extra pass nästa vecka eftersom jag var hos tandläkaren förra veckan. Nu får det väl bli två till. Suck! Dessutom ska jag laga två kariesangrepp och ta bort tandsten i februari. Tillsammans kommer det att bli en kostnad som överstiger min månadspension. Det här skulle inte ens vara möjligt om jag inte jobbade. Tänker på det där paret där den ena av dem satt och ondgjorde sig över sin låga pension som bara var sjuttio tusen i månaden. Olika faller ödets lotter minsann. Hade jag inte jobbat hade jag inte ens kunnat sitta där vid bordet bredvid.

Efter tandläkaren gick jag först upp till Fridhemsplan och in på Candleroom. Jag hade sett affären förra tisdagen, men då var det stängt. Gick ett varv och fikade sedan för dte kunde man göra där.

Macka med ägg och kaviar

Gick sedan ner Hantverkargatan och ner mot stan. Svängde lite för att komma på rätt väg, skulle till Kungsgatan och Sudd och Kludd. Tror jag nämnde tidigare ett jag sett en katt i deras fönster.

Mannen i affären berättade att de haft öppet i tre månader och redan sålt över hundra katter och hundar. De hade tömt leverantörens lager.

Jag samlar lite på kattprylar och den här tejphållaren kommer göra sitt jobb. Det finns som sagt hundar också, men jag ville ju förstås ha en katt.

Fortsatte sedan ner till Telia för att se om de hade någon s24 att titta på. De var försenade sa han, men om jag kom in imorgon så kanske de skulle kommit. Det kan han ju drömma om. Han var så otrevlig. Han ville veta var jag bor för han skulle se till att jag blev helkund och hade deras fiber. orkade inte ens påpeka att det inte är ett villkor för att köpa en Samsungtelefon. Jag sa att jag skulle flytta och då blev han lite aggressiv och sa i hård ton ”du måst ju bo någonstans. En typisk invandrarman som skulle sätta sig på ”den gamla svennekärringen som säkert inte hade koll alls”. Men den gubben går inte med mig. Jag har superkoll på mina abonnemang och vad som gäller. Jag saknar verkligen Teliabutiken i Kista och den trevliga personalen där.

Sedan tog jag vägen förbi Happy Socks och köpte några nya sockar. Så var det dags för Katolska bokhandeln. Pratade en stund med R…..d som varit ordförande i studenkåren på Newman och köpte sedan boken jag ville ha. Hade ju fått ett presentkort från skolan som tack för arbete och engagemang i kåren.

Från bokhandeln är det inte långt till T-banan vid Kungsträdgården och det kändes dags att åka hem.

Hemma gjorde jag kaffe och ett par mackor och satte mig i schäslongen. Det var dags att skriva lite på datorn och sedan plugga en stund. Stegräknaren stod på 10864 steg. Det här skulle bli en bra dag avseende rörelse.

Pluggade en timme. Fixade lite mat och åt. Ringde till min vän röntgenläkaren och pratade en stund. Lyssnade på ljudbok och drack kaffe.

Sedan var det dags att byta om, packa om väskan med det nödvändiga och sedan åka iväg.

Tog T-banan in till stan, bytte vid T-centralen och steg av vid Slussen. Promenerade bort till Fotografiska.

Jag var inbjuden till en vernissage, det var en blandning av medlemmar  och särskilt inbjudna.

Det som ställdes ut var dels foton av Kary H.Lasch, den utställningen hette The Golden Years.

En ung Eartha Kitt. Bilder från 1950-talet

Britt Ekland, 1960-talet

Det fanns mängder av foton på kända personer. Jag valde att bara ta dessa två personer. Dels Eartha eftersom jag älskar hennes låt Just an old fashion girl (spotifylänk), dels Britt eftersom hon är så vacker på den här bilden.

Den andra konstnären var Rinko Kawauchi. Hennes utställning hette a faraway shining star, twinkling in hand.

Rinko intervjuades på scenen och fick berätta om sin utställning. Hon sa väl ungefär som i texten ovan. Det var väldigt dåligt ljud och svårt att höra.

Det är kvinnan till vänster som är Rinko. En av de andra intervjuade och en översatte.

Hon berättade att hon varit på Island och blivit fascinerad av gejsrar och vulkaner. Hon hade tänkt återvända för att göra utställningen klar men då kom pandemin. Istället fick hon avsluta i Japan.

Plötslig hörde jag en glad röst som hälsade på mig. Det var V…..t, vår svenska guide på resan i Japan, som också var där. Jag gissar att han var en av de särskilt inbjudna, han är ju Japanexpert. Vi kramades och det var ett glatt återseende och jag passade på att berätta att han inspirerat mig att lära mig mer och att jag därför läser en kurs om Japan på Göteborgs universitet.

När intervjun var slut bestämde jag mig för att gå, i alla fall från den lokalen där vernissagen var. Det var alldeles för mycket folk för min smak. Jag ska däremot gå dit vid ett lugnare tillfälle och titta igen. Jag har ju ett årskort, det de kallar att vara medlem.

Jag gick upp till restaurangen och beställde ett glas rött och rotfruktschips med en örtkryddad majo.

Det var skönt att sitta ner en stund och gott att knapra på chipsen. De har en rätt konstig meny där, men det här gick ju an.

När jag betalat gick jag tillbaka till Slussen för att åka hem. Det var kallt ute. Väl hemma satte jag mig med datorn en stund. Imorgon ska jag ha fri sovning, det behövs inför helgen.

Ännu en dag med plugg, plugg, plugg. Men på kvällen hade jag en dejt inplanerad. En jag såg fram mot.

I lagom tid för att slippa stressa duschade jag och tvättade håret. Håret fick självtorka medan jag läste om olika snubbar, för det är ju huvudsakligen snubbar, och deras infallsvinklar om metafysiken.

Valde klänningen med katter nedtill och en tröja och gav mig ut i det fuktiga ruskvädret och tog T-banan till Fridhemsplan. Hade bestämt mig för att promenera därifrån för att i alla fall få ihop lite rörelse och en bunt steg.

Jag anlände till Konserthuset och letade fram rätt biljett i mobilen. Även om Konserthuset är undantagna från det totala väskförbudet så finns tydliga direktiv beträffande storlek på väska. Jag hade en liten med exakt de föremål jag anser nödvändiga och skrivit om tidigare. De där sakerna man inte kan få med sig, eller svårligen kan hålla i sin bara hand, om man inte får ha någon väska alls: Nyckel och porttag hem, SL-kort, kontokort, astma medicin ifall att jag skulle behöva den och mobilen. Jag hade också, eftersom det inte var förbjudet att ha väska med sig, en powerbank och en laddsladd. Hörlurar hade jag runt halsen eftersom jag avsåg att lyssna på ljudbok på T-banan.

Jag lämnade in min kappa och betalade avgiften. Man måste hänga av sig ytterkläderna nu, som en del i det där förbudet, men det finns en gratis garderob där man hänger på egen risk. Eftersom jag inte vill bli av med min kappa betalade jag dock för mig.

Hade redan i förväg bestämt att dricka ett glas vin. Att äta kändes däremot för dyrt och jag hade förberett mig genom att redan vid Fridhemsplan köpa en El diabolo (en stark korv) med bröd.

Ett bord inne i hörnet och jag kunde tjuvlyssna på paret bredvid som pratade med varann om sin pension och det ska jag säga, det var inga fattigpensionärer. De hade pensioner som översteg min lön för en heltid. Jag lekte lite med tanke på att väsa lite försynt att jag får 14708 kronor i månaden nu sedan jag fick en, inarbetad, höjning vid årsskiftet. Men jag insåg ju att det vore pärlor för svinen, den sortens människor förstår ändå inte arbetarklassens villkor.

Släpade mig upp för trapporna till andra balkong. Jag satt väldigt bra och hörde perfekt. Lutade jag mig lite framåt såg jag också bra. Det är relativt billigt att sitta så, ett par, tre hundra istället för en parkettplats för det tredubbla. Mitt val av plats gör att jag kan gå oftare.

Konserten började med en nyskriven pianokonsert av Anders Hillborg. The Max Concerto är skriven för och tillägnad den suveräne amerikanske pianisten Emanuel Ax och som framförde den. De fick hur mycket applåder som helst och det var verkligen fantastiskt.

Sedan var det paus och jag orkade inte, eller rättare iddes inte lämna min plats. Kände inte för att trängas med folk och vin hade jag redan druckit så varför skulle jag. Kaffe? Jodå, men att köa för att köpa kaffe för ett överpris kändes inte heller lockande.

Efter pausen framfördes musik för blåsare av Stravinsky, Symfonier av blåsare. Inte riktigt min musik, men det skadar aldrig att vidga sina musikaliska vyer.
Paret till vänster om mig verkade fått nog efter Stravinsky och gav sig av. Det var lite synd för då missade de Wolfang Amadeus Mozarts 41:a, och därmed sista, symfoni. Den kallas Jupiter-symfonien efter den romerska guden Jupiter. Det var inte Mozart som gav den det namnet utan det har tillkommit senare. Man vet väl inte säkert varför men det finns en teori om att det är för att musiken i början låter som åskblixtar och då påminner om Jupiter, den högste guden i den romerska gudavärlden. Eftersom planeten Jupiter var synlig redan vid antiken fick den namnet från den störste guden.

Mozarts 41:a symfoni är mäktig, har du inte hört den så leta fram den på Spotify eller youtube. Den är värd att lyssna på även om det inte går att jämför med att uppleva den framförd live.

När jag hämtat ut min kappa bestämde jag mig, hastigt och lustigt, för att gå tvärs över gatan till Pyttirian. Jag ska jobba hela helgen, minus fredag, och kände att jag ville ha lite helgfestligt trots att jag borde spara efter utsvävningarna i London. vi åt och drack på lokal i den omfattningen att det nog kan sägas ge ordet utsvävning ett ansikte.

Vid bordet bredvid satt en man och tre kvinnor och pratade. De pratade så pass högt att jag inte kunde undgå deras  samtalsämne. De funderade på om det varit Tempo som legat i lokalerna eller EPA. De funderade på om det kunde vara så mycket som kansek 20 år sedan man lagt ner, eller om det var senare.
Jag googlade fram en bild hur det sett ut när Tempo låg där, berättade att jag mindes hur jag varit där med min mamma när jag var barn och att det är 50 år sedan man la ner 1974. Jag visade bilden och de tittade intresserat. Sedan lugnade jag dem med att jag hade för avsikt att lyssna på en spännande bok och inte tänkte tjuvlyssna på deras samtal. Men de pratade verkligen riktigt högt, så det fick väl skylla sig själva.

Det är en pizza, en med mycket tunn botten. Kallades inte pizza utan något med flambé, hittar den inte i deras menyer på nätet, men det fanns med flera olika ”pålägg”. Verkligen läcker!
Drack vitt vin till.

Man skulle stänga klockan 23:00 och jag gick väl någon halvtimme innan. Då var jag helt ensam i lokalen. Det hade inte varit många ens när jag kom vid 21-tiden. Men det var ju vardag, torsdag, och folk laddade väl inför helgens utekvällar. Själv laddade jag också för helgen. Helgen på intensiven.