Men var ska jag bo

Det finns många fenomen i det moderna, kapitalistiska, köp- och säljsamhället som man kan störa sig på.
Man ska hela tiden shoppa, köpa nytt och kassera det gamla. Nytt kök, nytt badrum, nya kläder, ny bil, ny relation och ny lägenhet.

Jag får ofta med posten, gammelpost i pappersformat, brev med meddelanden från olika mäklare att man har en intresserad köpare som vill ha min lägenhet. Kan vi bestämma en tid för värdering?

I början ringde jag alltid upp dessa mäklare och förklarade, i början tålmodigt och sedan allt mer irriterat, att jag inte alls har för avsikt att sälja min lägenhet och flytta. Det är faktiskt mitt hem. Numera orkar jag inte ens bemöta floden av erbjudanden att få min lägenhet såld.

Hela den här idén utgår från att man ska tjäna pengar. Mäklaren tjänar på att sälja objekt och när det inte finns några att sälja försöker man få tag på något genom att tjata ut den som redan bor där.

Igår blev jag uppringd av en mäklare som ville komma och värdera min lägenhet och just ringde för att vi skulle bestämma en tid, gärna så snart som möjligt.
Jag sa att det inte var aktuellt att sälja och fick då till svar att hon ändå ville komma och göra värderingen eftersom jag ju då kunde ändra mig och vilja sälja.

Jag svarade lite bryskt:”Det är inte aktuellt! Ha en fortsatt bra dag!” sedan tryckte jag bort samtalet. Hade verkligen ingen lust att tjafsa med en människa som inte alls förstod vilket enormt integritetsövertramp det är att ringa upp folk för att de ska flytta ut ur sitt hem för att ett mäklarkontor ska tjäna X antal tusenlappar.

 

Posted in Livet | Leave a comment

Sista helgen med gänget

Som de flesta som läser min blogg vet så läser jag en folkhögskolekurs på Hola folkhögskola i Prästmon i Ångermanland. Ekofilosofi.

Den här helgen har vi gjort en studieresa till Solberg i Undrom. En resa mest för att få miljöombyte eftersom det var vår sista gång vi träffades. Kursen är inte slut ännu, vi har en distansperiod kvar. En period med diskussioner via Itslearning, en studieportal som många folkhögskolor använder sig av.

Solberg erbjöd B&B, bed and breakfast. Övrig mat lagade vi tillsammans. Vi bodde tillsammans i ett av husen och jag lyckades även den här gången hitta ett enkelrum.


Det var otroligt vackert och välgörande för själen. Dessutom hade jag haft turen att redovisa mitt egna arbete redan på skolan, vi hann med två redovisningar på förmiddagen innan det var dags att åka.

Trots att alla valt olika ämnen fanns det många likheter i diskussionsfrågorna. Ämnet jag valt handlade om infrastruktur med titeln: Infrastruktur – vägen till himmel eller helvete?

På lördagen, efter lunch, hann vi med en promenad. Jag trodde det skulle vara en promenad på vägar, men det var en vandring på en pilgrimsled till kyrkan. Dessutom gick vi samma väg tillbaka. Jag hade absolut fel skor på mig för den terrängen. Men nu var det så det blev.

Efter både skriftlig och muntlig utvärdering av kursen avslutade vi med att vår lärare läste en del textutdrag av Elisabet Hermodsson. Hon avled i torsdags.
Under min tid på Fjellstedtska skolan lyssnade ja mycket på hennes visor, i synnerhet Vad gör vi med sommaren kamrater.
Den finns på youtube: https://youtu.be/ec9CsU-kUOk
Missa inte all klicka fram och lyssna på den!

Det blev en del kramande när vi sa hej då. För innerst inne vet man väl att vi kanske aldrig ses igen även om man alltid säger att vi ska träffas. I alla fall inte som grupp.

När alla rest hem gick jag till mitt rum på skolan som jag hyrt. Det är samma rum som den allra första gången jag var på skolan. Har haft olika rum de gånger jag bott på skolan.

Posted in Livet | Leave a comment

Helgutflykt – 2

Det har varit en kall vår. I och för sig inget ovanligt, det har varit långa, kalla vårar de senaste åren som sedan kompenserats med långa sköna höstar. Men att stå och frysa vid en valborgseld bara för sakens skull var inget jag kände för. Istället gjorde jag och min son en utflykt på dagen. Det var sol och kunde nog varit varmt om det inte blåst. Men i vart fall kunde vi sitta ute och dricka kaffe.

Vi åkte till Taxinge slott. Där har man, enligt egen utsaga, norra Europas  största kakbord. Alldeles oavsett sanningshalten beträffande sin storlek har man mängder med godsaker att välja bland. Det är heller ingen risk att man äter för mycket eftersom det är ett dyrt ställe att inta sitt kaffe med tilltugg på.


Vi började med att dricka kaffe, satt utomhus på baksidan där det var lite mer lä än på framsidan av byggnaden.


Efter att vi druckit ur vår påtår tog vi en promenad. Det är vackert att gå runt på området och titta på utsikten över Mälaren och på de olika byggnaderna. I en av byggnaderna är min mamma född. Hon föddes i statarbostaden då min morfar arbetade åt Stockenström som på den tiden var den som härskade på gården.


Det var en alldeles lagom utflykt och när vi kom hem skiljdes vi åt för att var och en för sig fortsätta våra respektive valborgsfiranden.

Posted in Livet | Leave a comment

Helgutflykt – 1

I lördags gjorde vi en utflykt till Örebro. Det var S och jag som åkte från Husby, vi skulle hämta upp min son på en plats utanför Eskilstuna. Något som visade sig vara lite mer trickigt än jag förväntat mig. Vi hade nämligen fått fel GPS-koordinater. Plötsligt befann vi oss på en vändplan inne i ett radhusområde.

Nu visade det sig att vi bara var någon kilometer från den rätta platsen och med lite hjälp kom vi fram dit vi skulle. Efter en kortare rundvisning åkte vi sedan vidare mot Örebro.

Det blev en trevlig eftermiddag hos goda vänner, vi var där för att se deras 8 veckor gamla bebis.

Vi fick först kaffe och sedan hemlagad pizza. Det var så gott! Vi pratade om både livet här hemma i förorten, M har bott här tidigare, och om vården eftersom både M och A pluggar medicin i Örebro.

Lite extra trevligt var att träffa Goby, en katt som jag inte sett på länge. Han bodde ett tag, när han var kattunge, hos min son.

Posted in Livet | Leave a comment

Så olika man kan se på saker

För ett par dagar sedan blev jag rekommenderad ett TV-program, en dokumentär om Pehr Gyllenhammar. Troligen skulle det finnas på svtplay, vilket det också gjorde.

I förrgår kväll passade jag på att titta på de två delarna och jag kan rekommendera programmet som ännu finns kvar några dagar till. Sveriges mest beundrade man heter programmet som omfattas av två avsnitt à 59 minuter vardera.

Pehr var under många år VD för Volvo och under den tiden hade han många radikala idéer, inte alltid så populära hos aktieägarna som mest såg till snabba vinster.

Han började med att införa arbetarinflytande på verkstadsgolvet och i en fabrik tog han bort det löpande bandet och små team byggde hela bilar tillsammans. Det blev känt i hela världen som en mönsterfabrik. Tyvärr gjorde 90-talets konjunktursvacka att den var tvungen att läggas ner.
Han hade den norska oljan på kroken, något som i efterhand skulle visa sig varit mycket bra för Sverige. Om han fått igenom affären. Men aktieägarna sa nej.
Likaså hade han en affär på gång med Renault och franska staten. Om den varit bra eller dålig vet jag inte, jag är lite för dåligt insatt. Men inte heller den fick han igenom. Istället gick hans medarbetare bakom hans rygg och med hjälp av svek och intrigen blev han avsatt.

Trots det har han genom åren behållit sitt självförtroende och sitt framtidshopp. Det märktes tydligt hur omtyckt han var ”på golvet” av arbetarna och säkert är det en bidragande orsak till att han genom åren burit sitt huvud högt hela tiden.

Som änkeman träffade han sin nya livskamrat på ett flygplan då de fick stolarna bredvid varann. Hon är mycket yngre och strax innan Pehr skulle fylla 81 blev han pappa igen. Han verkade glad och lycklig och, faktiskt, vital på ett sätt som många yngre män saknar. Men visst, det finns många problem med att bli pappa så sent i livet, kanske inte helt okomplicerat att vara nästan 90 år när barnet börjar skolan. Men just nu verkar det vara en modevåg bland äldre män att skaffa barn. De har äntligen tid säger de. Det kan nog stämma, men så är det väl för oss kvinnor också. Vi har tiden, men inte möjligheten.

Personen som tipsade mig om programmet tryckte att Pehr Gyllenhammar var en otrevlig, självgod gubbe. Att det var tydligt att hans kvinna också tyckte det. Hen (den som tipsade om programmet) sa att det var beklämmande att se honom strutta med barnvagnen.

Jag tyckte att han var fantastisk. Öppen och ärlig med vad han kände, man måste inte älska sina fiender. Han sa så vackra saker om kvinnan i sitt liv och utstrålade kärlek.

Igår fyllde Pehr Gyllenhammar 82 år. Jag kunde inte låta bli att skicka en hälsning till honom och gratulera på födelsedagen. Jag gör det igen, här på min offentliga sida. Go for it Pehr! Ålder är bara en siffra.

Posted in Livet | Leave a comment

204 Ljuset i tunneln – Bild 9 av 365

Lördagen den 25 mars var det Tunnelloppet i Stockholm. Loppet var genom tunneln till den nya Citybanan som ska öppnas för trafik den 10 juli. Ljuset i tunneln var bitvis magiskt.

I fotoutmaningen 365 foton ska man under året blogga och lägga upp bilder ur en på förhand bestämd temalista. Helst ska man hinna blogga alla teman under året. Man har också rätt att byta ut 52 av listans teman mot egna och det ska då tydligt framgå att så är fallet.

En länk till Temalista 2017 kan du hitta om du klickar på länken

logga2017

Posted in Livet | Leave a comment

Inte bara en tråkig glädjedödare

Jag är inte bara en tråkig glädjedödare, jag är ganska elak också. I alla fall tror jag att en viss grå katt tycker det just nu.

Lucas har ett längre tag roat sig med att hoppa ner i min tvättkorg, en blå sak utan lock, och sedan välta den och dra ut tvätten över hela golvet.

Nu har jag tröttnat på att hitta trosor och sockar lite här och där i vårt hem. Men nu är det slut på den leken. Idag skaffade jag en ny tvättkorg, en med lock på.

Posted in Livet | Leave a comment

Smällar man måste ta i en storstad

Imorse höll jag på att bli strypt. Mitt i folkvimlet, bland hundratals människor. Ingen ville se, alla hade bråttom.

Hur gick nu detta till undrar nog vän av ordning. Speciellt ni som vet att jag alltid brukar hävda att om man inte beblandar sig med konfliktbenägna, aggressiva människor så behöver man inte vara rädd.

På vägen mellan sjukhuset och Flemingsbergs station, precis när man kommit ner från rulltrapporna finns en gångbro. Mängder av människor väller alltid fram där som en lavaström som helt saknar förmånga att stanna till, reflektera och väja undan.

Mitt i denna ström springer en ensam hund fram och tillbaka, det är uppenbart att den saknar sin människa. Jag stannar till, trots att jag har lika bråttom som alla andra, för att se om någon dyker upp. Hunden springer fram och tillbaka och så länge den är på bron är det väl ingen uppenbar fara, men bara några meter därifrån går den livligt trafikerade Huddingevägen och under oss, lätt att ta sig ner till, går järnvägen, också den väl frekventerad av många tåg. Jag känner oro för hundens välbefinnande och säkerhet.

Försöker locka den till mig, men måste erkänna att jag trots allt är lite rädd för främmande hundar.

Plötsligt stannar en kvinna, kanske en läkare på väg till en viktig operation, kanske en lärare på den närliggande högskolan. Vad vet jag. Men en medmänniska som också tar sig tid att bry sig och visa omsorg.

Hon frågar mig om det är min hund som springer där. Jag förklarar situationen för henne och vi är överens om att hunden inte kan överges utan behöver få möjlighet att återförenas med sin människa. Att den verkligen har en människa kan dels förstås av att vi i Sverige inte har en mängd så kallade lösa gatuhundar, dels av att den har ett slitet och lappat hundtäcke och också en scarves på sig.

Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att försöka koppla hunden i sin scarves för att jag ska kunna gå med den till polisstationen. Där måste de ju kunna hjälpa till att finna dess husse eller matte.

Plötsligt, som från ingenstans, lösgör sig en man ur vimlet. Han var absolut inte där innan för jag hade verkligen letat efter någon med anknytning till hunden. Hade han ens varit i närheten hade jag sett honom för han såg inte ut som vem som helst. Han avvek kraftigt från den mänskliga lavaströmmens likformiga utseende.

Han rusade fram till mig och tog tag om min hals, grävde sig in under min jacka och tröja och tog tag. Jag skrek åt honom och stampade i backen. Jag lyckades slå bort hans händer och hunden verkade lycklig när de nu kunde återförenas. En ensam, utslagen människa eller en som valt en udda livsstil. Spelar ingen roll i sammanhanget.

Var det den aggressiva mannen som var brottslingen i den här berättelsen? Han ville ju bara försvara sin hund, trodde säkert att jag ville göra illa den. Hur skulle han kunna veta att det var precis tvärt om. Jag ville hjälpa hunden att hitta sin människa.

Jag vill påstå att alla dessa människor som låtsades inte se att jag blev attackerad, som valde att inte riskera att bli 5 minuter sen till jobbet, är de som gjorde fel. Rent mänskligt sett. För hur kan man tycka att några minuter i ens eget liv är viktigare en en annan människas väl och ve.

Att bara se till sitt eget, att inte bry sig om vad som händer runt omkring, är inte att vara streetsmart, att klara sig i storstan. Människan är en social varelse och det är genom att bonda, att knyta an, som man blir en människa på riktigt. Vi måste hjälpas åt att värna människor och djur. Vi måste hjälpas åt att ta hand om varann och det som finns omkring oss. Annars är vi, för att låna ord från tant Astrid Lindgren, bara en liten lort.

Posted in Livet | 1 Comment

Kan man bli kär bara så här – eller hur jag insåg att det finns fler sätt att leva

Ganska tidigt i fredags gav jag mig av mot Värmland, till Älvsjöhyttan. Jag skulle vara med på en seminariehelg, en ekofilosofisk verkstad, med temat pengar.
Det fanns en massa litteratur och artiklar som vi kunde, och helst skulle, läsa innan. Jag hade nosat på flera av dem men som av en händelse snubblat över Helena von Zweigbergks bok Fattigfällan. En skrämmande bok med hög igenkänningsfaktor från tidigare delar av mitt liv.

På vägen stannade jag vid en rastplats strax före Karlskoga. Det var så vackert, men usch så kallt. Det fick bli en kort promenad och sedan kaffe inne i bilen.

Jag kom fram till Älvsjöhyttan några timmar innan vi skulle börja, ville hinna prata med P, P och V en stund innan jag skulle träffa nya människor.

Jag hade ju redan sagt till P att jag ville bo i rummet bredvid pannrummet, det rummet jag bodde i för två veckor sedan när vi var där med ekofilosofiska kursen på Hola. Det har en massa fördelar som jag uppskattar: enkelrum, varmt och skönt, på bottenvåningen, bra mobiltäckning.

Klockan 16.00 skulle vi börja och då hade vi som kommit tidigt förberett middagen, svampsoppa med champinjoner och karljohan, som förresten också har namnet stensopp. Till efterrätt hade vi paj med rabarber och krusbär. Så gott!

Men innan middagen hade vi en sittning. Det hela gick till så att vi alla skulle förberett en fråga/frågeställning om temat. Den som hade frågan presenterade sina funderingar och sedan hade vi en runda där var och en fick säga något om frågan. Sedan vidtog en stund där man räckte upp handen och sattes upp på talarlista under diskussionen. Slutligen hade vi en avslutande runda. Varje frågeställning fick en timme.

Två av deltagarna skulle komma lite senare. När de kom hälsade jag bara och deltog inte i det säkert både trevliga och givande samtalet i köket. Jag var helt enkelt för trött.
Men innan jag la mig passade jag på att ta en kvällsbild från farstutrappen.

Nästa dag var det frukost klockan 08.00. Jag ingick i köksgruppen och lyckades som av ett under både vakna och komma upp i tid.

Efter frukosten var det dags för nya frågeställningar. P och V är de som håller i arrangemanget och P hade också en del undervisning, även om de var noga med att poängtera att de också ingick i gruppen på samma villkor som vi övriga.

Efter lunch hade vi en paus och jag la mig på sängen och lyssnade på ljudbok. Slumrade till lite också. Behövde verkligen en kort tupplur.

Sedan var det dags för lite utevistelse. Trist nog blåste det något alldeles hemskt. Men vi lyckades promenera i lä och det var riktigt skönt ute.

För den som undrar så kan jag berätta att de första järnvägarna som kom till i mitten av 1800-talet var hästdragna och i Älvsjöhyttan har man restaurerat just en sådan järnväg. Den har en egen dag i mitten av juli. Till vardags får man annars nöja sig med mer moderna fordon, även om en av männen i byn kör sin bil på ved, han har alltså ett gengasaggregat som han byggt. Jag såg honom faktisk köra förbi när jag packade in mina saker i bilen. Men hade inte P berättat det för mig tidigare hade jag nog inte förstått vad jag såg. Gengas var vanligt under kriget då det av förklarliga skäl var ont om fossila bränslen. Men för den som har skog och tillgång till ved fungerar det alldeles utmärkt även i våra dagar.

När vi kom in igen var vi alla taggade för att fortsätta diskutera. Vi hade såklart kaffepaus några gånger och till middagara kunde man köpa sig ett, eller fler, glas vin till självkostnadspris.

Lördagsmiddagen bestod av tacos och sedan chokladpudding med grädde. Jag insåg att jag under helgen ätit så mycket att jag nog skulle behöva en renlevnadsperiod när jag kom hem.

De två sista diskussionstimmarna hade vi på söndagsförmiddagen och efter lunchen, ugnspannkaka med fläsk, var det dags för städning.

Helgen hade gått så otroligt snabbt. Hur kunde det vara dags att resa hem redan? Men så var det…

Jag tog en annan väg hem, en som P hade tipsat om, som var runt 3 mil kortare. Det var också en mycket vacker väg med sjöar, skog och gårdar. Vartefter jag åkte blev jag mer och mer övertygad om att jag nog vill tillbringa en del tid i Värmland framöver. Det var cirka 30 mil till P hemifrån och det är inte så farligt om man stannar ett tag. Det är en perfekt miljö att ladda batterierna i och även om min älskade kolonistuga också är en plats för rekreation så kändes det här på ett annat sätt. Jag är kär. Tror jag i alla fall. Kär i det värmländska landskapet, lugnet på landet som ett komplement till storstadens brusande tillvaro.

Posted in Livet | 2 Comments

Svårt att bestämma mig

Efter bara två nätter var det dags för ledighet igen. Jag tyckte att jag kunde kosta på mig lite lyxfrukost på hemvägen, men hade väldigt svårt att bestämma mig för hur och var.

Först funderade jag på om jag skulle prova något av caféerna som ligger i anslutning till sjukhuset och den närliggande högskolan. Men jag förkastade idén eftersom det då skulle vara evighetslångt hem.
Istället tänkte jag att det nog skulle vara en god idé att ta något i närheten av T-centralen. Men när jag väl närmade mig stationen kändes det mest jobbigt med tanke på hur mycket folk det är överallt just där.
Men vid St Eriksplan då? Eller Fridhemsplan kanske? Men nej, det kändes inte heller helt optimalt. Istället fick det bli Waynes coffee på Kistagången.

Jag satte mig med en mugg svart, gott kaffe och en wrap med tonfiskröra. Medan jag åt läste jag, håller på att förbereda mig inför en seminariehelg. Ja, de kallar den ekofilosofisk verkstad, men det är en seminariehelg. Det är Föreningen för ekofilosofi som anordnar den och den här gången ska det handla om pengar, vilken roll de har och vad de gör med oss.

Posted in Livet | Leave a comment