Inte bara en tråkig glädjedödare

Jag är inte bara en tråkig glädjedödare, jag är ganska elak också. I alla fall tror jag att en viss grå katt tycker det just nu.

Lucas har ett längre tag roat sig med att hoppa ner i min tvättkorg, en blå sak utan lock, och sedan välta den och dra ut tvätten över hela golvet.

Nu har jag tröttnat på att hitta trosor och sockar lite här och där i vårt hem. Men nu är det slut på den leken. Idag skaffade jag en ny tvättkorg, en med lock på.

Posted in Livet | Leave a comment

Smällar man måste ta i en storstad

Imorse höll jag på att bli strypt. Mitt i folkvimlet, bland hundratals människor. Ingen ville se, alla hade bråttom.

Hur gick nu detta till undrar nog vän av ordning. Speciellt ni som vet att jag alltid brukar hävda att om man inte beblandar sig med konfliktbenägna, aggressiva människor så behöver man inte vara rädd.

På vägen mellan sjukhuset och Flemingsbergs station, precis när man kommit ner från rulltrapporna finns en gångbro. Mängder av människor väller alltid fram där som en lavaström som helt saknar förmånga att stanna till, reflektera och väja undan.

Mitt i denna ström springer en ensam hund fram och tillbaka, det är uppenbart att den saknar sin människa. Jag stannar till, trots att jag har lika bråttom som alla andra, för att se om någon dyker upp. Hunden springer fram och tillbaka och så länge den är på bron är det väl ingen uppenbar fara, men bara några meter därifrån går den livligt trafikerade Huddingevägen och under oss, lätt att ta sig ner till, går järnvägen, också den väl frekventerad av många tåg. Jag känner oro för hundens välbefinnande och säkerhet.

Försöker locka den till mig, men måste erkänna att jag trots allt är lite rädd för främmande hundar.

Plötsligt stannar en kvinna, kanske en läkare på väg till en viktig operation, kanske en lärare på den närliggande högskolan. Vad vet jag. Men en medmänniska som också tar sig tid att bry sig och visa omsorg.

Hon frågar mig om det är min hund som springer där. Jag förklarar situationen för henne och vi är överens om att hunden inte kan överges utan behöver få möjlighet att återförenas med sin människa. Att den verkligen har en människa kan dels förstås av att vi i Sverige inte har en mängd så kallade lösa gatuhundar, dels av att den har ett slitet och lappat hundtäcke och också en scarves på sig.

Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att försöka koppla hunden i sin scarves för att jag ska kunna gå med den till polisstationen. Där måste de ju kunna hjälpa till att finna dess husse eller matte.

Plötsligt, som från ingenstans, lösgör sig en man ur vimlet. Han var absolut inte där innan för jag hade verkligen letat efter någon med anknytning till hunden. Hade han ens varit i närheten hade jag sett honom för han såg inte ut som vem som helst. Han avvek kraftigt från den mänskliga lavaströmmens likformiga utseende.

Han rusade fram till mig och tog tag om min hals, grävde sig in under min jacka och tröja och tog tag. Jag skrek åt honom och stampade i backen. Jag lyckades slå bort hans händer och hunden verkade lycklig när de nu kunde återförenas. En ensam, utslagen människa eller en som valt en udda livsstil. Spelar ingen roll i sammanhanget.

Var det den aggressiva mannen som var brottslingen i den här berättelsen? Han ville ju bara försvara sin hund, trodde säkert att jag ville göra illa den. Hur skulle han kunna veta att det var precis tvärt om. Jag ville hjälpa hunden att hitta sin människa.

Jag vill påstå att alla dessa människor som låtsades inte se att jag blev attackerad, som valde att inte riskera att bli 5 minuter sen till jobbet, är de som gjorde fel. Rent mänskligt sett. För hur kan man tycka att några minuter i ens eget liv är viktigare en en annan människas väl och ve.

Att bara se till sitt eget, att inte bry sig om vad som händer runt omkring, är inte att vara streetsmart, att klara sig i storstan. Människan är en social varelse och det är genom att bonda, att knyta an, som man blir en människa på riktigt. Vi måste hjälpas åt att värna människor och djur. Vi måste hjälpas åt att ta hand om varann och det som finns omkring oss. Annars är vi, för att låna ord från tant Astrid Lindgren, bara en liten lort.

Posted in Livet | 1 Comment

Kan man bli kär bara så här – eller hur jag insåg att det finns fler sätt att leva

Ganska tidigt i fredags gav jag mig av mot Värmland, till Älvsjöhyttan. Jag skulle vara med på en seminariehelg, en ekofilosofisk verkstad, med temat pengar.
Det fanns en massa litteratur och artiklar som vi kunde, och helst skulle, läsa innan. Jag hade nosat på flera av dem men som av en händelse snubblat över Helena von Zweigbergks bok Fattigfällan. En skrämmande bok med hög igenkänningsfaktor från tidigare delar av mitt liv.

På vägen stannade jag vid en rastplats strax före Karlskoga. Det var så vackert, men usch så kallt. Det fick bli en kort promenad och sedan kaffe inne i bilen.

Jag kom fram till Älvsjöhyttan några timmar innan vi skulle börja, ville hinna prata med P, P och V en stund innan jag skulle träffa nya människor.

Jag hade ju redan sagt till P att jag ville bo i rummet bredvid pannrummet, det rummet jag bodde i för två veckor sedan när vi var där med ekofilosofiska kursen på Hola. Det har en massa fördelar som jag uppskattar: enkelrum, varmt och skönt, på bottenvåningen, bra mobiltäckning.

Klockan 16.00 skulle vi börja och då hade vi som kommit tidigt förberett middagen, svampsoppa med champinjoner och karljohan, som förresten också har namnet stensopp. Till efterrätt hade vi paj med rabarber och krusbär. Så gott!

Men innan middagen hade vi en sittning. Det hela gick till så att vi alla skulle förberett en fråga/frågeställning om temat. Den som hade frågan presenterade sina funderingar och sedan hade vi en runda där var och en fick säga något om frågan. Sedan vidtog en stund där man räckte upp handen och sattes upp på talarlista under diskussionen. Slutligen hade vi en avslutande runda. Varje frågeställning fick en timme.

Två av deltagarna skulle komma lite senare. När de kom hälsade jag bara och deltog inte i det säkert både trevliga och givande samtalet i köket. Jag var helt enkelt för trött.
Men innan jag la mig passade jag på att ta en kvällsbild från farstutrappen.

Nästa dag var det frukost klockan 08.00. Jag ingick i köksgruppen och lyckades som av ett under både vakna och komma upp i tid.

Efter frukosten var det dags för nya frågeställningar. P och V är de som håller i arrangemanget och P hade också en del undervisning, även om de var noga med att poängtera att de också ingick i gruppen på samma villkor som vi övriga.

Efter lunch hade vi en paus och jag la mig på sängen och lyssnade på ljudbok. Slumrade till lite också. Behövde verkligen en kort tupplur.

Sedan var det dags för lite utevistelse. Trist nog blåste det något alldeles hemskt. Men vi lyckades promenera i lä och det var riktigt skönt ute.

För den som undrar så kan jag berätta att de första järnvägarna som kom till i mitten av 1800-talet var hästdragna och i Älvsjöhyttan har man restaurerat just en sådan järnväg. Den har en egen dag i mitten av juli. Till vardags får man annars nöja sig med mer moderna fordon, även om en av männen i byn kör sin bil på ved, han har alltså ett gengasaggregat som han byggt. Jag såg honom faktisk köra förbi när jag packade in mina saker i bilen. Men hade inte P berättat det för mig tidigare hade jag nog inte förstått vad jag såg. Gengas var vanligt under kriget då det av förklarliga skäl var ont om fossila bränslen. Men för den som har skog och tillgång till ved fungerar det alldeles utmärkt även i våra dagar.

När vi kom in igen var vi alla taggade för att fortsätta diskutera. Vi hade såklart kaffepaus några gånger och till middagara kunde man köpa sig ett, eller fler, glas vin till självkostnadspris.

Lördagsmiddagen bestod av tacos och sedan chokladpudding med grädde. Jag insåg att jag under helgen ätit så mycket att jag nog skulle behöva en renlevnadsperiod när jag kom hem.

De två sista diskussionstimmarna hade vi på söndagsförmiddagen och efter lunchen, ugnspannkaka med fläsk, var det dags för städning.

Helgen hade gått så otroligt snabbt. Hur kunde det vara dags att resa hem redan? Men så var det…

Jag tog en annan väg hem, en som P hade tipsat om, som var runt 3 mil kortare. Det var också en mycket vacker väg med sjöar, skog och gårdar. Vartefter jag åkte blev jag mer och mer övertygad om att jag nog vill tillbringa en del tid i Värmland framöver. Det var cirka 30 mil till P hemifrån och det är inte så farligt om man stannar ett tag. Det är en perfekt miljö att ladda batterierna i och även om min älskade kolonistuga också är en plats för rekreation så kändes det här på ett annat sätt. Jag är kär. Tror jag i alla fall. Kär i det värmländska landskapet, lugnet på landet som ett komplement till storstadens brusande tillvaro.

Posted in Livet | 2 Comments

Svårt att bestämma mig

Efter bara två nätter var det dags för ledighet igen. Jag tyckte att jag kunde kosta på mig lite lyxfrukost på hemvägen, men hade väldigt svårt att bestämma mig för hur och var.

Först funderade jag på om jag skulle prova något av caféerna som ligger i anslutning till sjukhuset och den närliggande högskolan. Men jag förkastade idén eftersom det då skulle vara evighetslångt hem.
Istället tänkte jag att det nog skulle vara en god idé att ta något i närheten av T-centralen. Men när jag väl närmade mig stationen kändes det mest jobbigt med tanke på hur mycket folk det är överallt just där.
Men vid St Eriksplan då? Eller Fridhemsplan kanske? Men nej, det kändes inte heller helt optimalt. Istället fick det bli Waynes coffee på Kistagången.

Jag satte mig med en mugg svart, gott kaffe och en wrap med tonfiskröra. Medan jag åt läste jag, håller på att förbereda mig inför en seminariehelg. Ja, de kallar den ekofilosofisk verkstad, men det är en seminariehelg. Det är Föreningen för ekofilosofi som anordnar den och den här gången ska det handla om pengar, vilken roll de har och vad de gör med oss.

Posted in Livet | Leave a comment

Första flygturen på egen hand

Nu har jag gjort mitt första arbetspass efter inskolningen. Det blev en flygande start minsann och jag var inte alls förberedd på det.

Visst visste jag att man är ensam sjuksköterska på helgerna, en sjuksköterska och en undersköterska, eftersom man då ”bara” opererar akuta patienter. Men jag var inte det minsta beredd på att mitt allra första arbetspass skulle vara ett ensampass. Jag hade missat att annandag påsk räknas som en söndag i de här sammanhangen.

Nu hade jag tur, undersköterskan jag delade natten med är en tidigare arbetskamrat från intensiven, ja i själva verket den som inspirerade mig att söka just jobbet på post-op.
Jag fick också god support från både jourläkaren och kollegorna inne på anestesin.
Men det blev en del nästan komiska situationer när jag inte visste hur man kommer in i kylskåpet och L och jag gick igenom hela nyckelskåpet på jakt efter en passande nyckel (det löste sig senare av sig själv). Det gick inte att få igång de patientnära datorerna, vi provade med alla och det visade sig imorse när jag frågade en av cheferna att det finns en knapp, svår att se, på baksidan. Men just det problemet fick lösas under natten med blodkontroll old school. Det är nytt med scanningsystemet sedan ett par år, ett bra och säkert system, men det gamla sättet att kontrollera ”för hand” duger till nöds och det viktigaste var att patienten fick sina transfusioner.

Varje gång jag tänkte dricka lite kaffe, gå på toa eller sitta ner så var det något jag kom på att jag behövde göra först. Typ ”jag ska bara…” som Alfons Åberg säger. Jag var på benen i det närmaste hela natten. När jag klev av tåget i Helenelund i morse var det knappt att benen bar mig. Men jag har  sovit väldigt gott hela dagen.

*Titeln på inlägget refererar till inlägget Flygfärdig

**Bild från pixabay

Posted in Livet | Leave a comment

Min profana påskhelg

Påsken, en kyrklig helg och högtid, men i vårt moderna, sekulära, samhälle en helg bland alla andra. För mig är det både ock, både en religiös helg och en, förhoppningsvis, tid för ledighet. Vissa år har jag dock varit tvungen att jobba. Men i år var jag ledig hela veckan, den vecka som heter Stilla veckan (Påskveckan är veckan efter påsk!)
Min kyrkliga helg kan du läsa om genom att klicka på länken.

Jag var som sagt ledig hela veckan, men eftersom påsken börjar med skärtorsdag så börjar också detta inlägg där.

Jag hade en del hemmapyssel på morgonen och kom på att jag ju måste byta mina däck. Tiden går så snabbt ibland och med tanke på senaste tidens väder är det inte konstigt att det blivit helt bortglömt att det från på söndagen skulle vara olagligt med dubbdäck.
Jag saknar en del av de verktyg som behövs, eller för att vara mer exakt så saknar jag en så kallad garagedomkraft. De där domkrafterna som finns med i vissa bilar är inte till för att byta fyra däck, de är avsedda för engångsbruk, och nästan varje år så läser man om någon som fått sin bil över sig då de bytt däck. I min bil finns förresten inte ens en engångsdomkraft eftersom det är en bil utan reservdäck. Det är meningen att man ska spruta in något slags klet i det trasiga däcket med en sprayburk och sedan ta sig till närmaste verkstad för inköp av ett nytt däck. Tiderna förändras… Suck!

Jag ringde runt till samtliga Däckia i Stockholm och städer i närheten. Tidigast om två veckor skulle jag kunna få en tid. Suck!
Men jag hittade några däckbytare som skulle ha öppet hela helgen med dropp in. För säkerhets skull ringde jag och kollade att det verkligen stämde att de hade öppet under påskhelgen.

När jag rett ut detta åkte jag in till stan för att hämta en tavla som jag beställt. Jag hade ringt och frågat om den verkligen var inramad eftersom man sagt att så inte skulle vara fallet utan att jag skulle komma in och välja ram när den kommit från USA. Mannen jag pratade med försäkrade mig om att den hade en ram monterad. Pyttsan den hade! Suck!
Jag åkte alltså in i onödan, eller kanske inte, jag valde en ram och de skulle höra av sig när den var klar.

Jag funderade på att dricka kaffe, men det var fullsatt på caféet bredvid ramaffären. Jag åkte upp till Västermalmsgallerian för att äta lunch, men där var fullt. Jag gick runt lite i olika affärer och gick tillbaka. Nu fick jag ett bord, men ingen hade tid att ta upp en beställning. Varken vid bordet eller i baren. Suck!
Jag gick därifrån och åkte hem. Efter mitt besök i kyrkan på kvällen köpte jag en burgare på Burger King och tog den med hem. Åt tillsammans med katterna i köket och drack lite rött vin till burgaren. Katterna åt kattmat och fick inget vin. (Deras tur att sucka).

På långfredagen lyssnade jag på ljudbok och läste på förmiddagen. Jag mailkonverserade lite med K. Jag fick sedan hjälp av F att packa in däcken i bilen och åkte sedan och fick dem bytta. Ibland är det en fördel med att bo i ett mångkulturellt land, det var mycket tydligt att dessa unga män hade en helt annan religion än jag. Frågan är väl bara hur de skulle hinna till fredagsbönen, de skulle ha öppet till 18 eller 19 på kvällen.
De såg mycket förvirrade ut när jag önskade dem glad påsk innan jag åkte därifrån. Men de hade redan insett att jag var märklig, inte alls som kvinnor ska vara. Jag hade både lastat ur och i mina däck i bilen. Det verkade vara ett mycket haram beteende och de inte bara såg förskräckta ut, de gjorde allt för att hindra mig från detta tilltag. Suck!

Innan jag åkte från parkeringen ringde jag till Spångamackan och beställde en spångamacka med tonfisk och en kebabpizza. Min son hade bett mig köpa en sådan pizza till honom och jag älskar dessa spångamackor.

När jag kom hem åt jag halva mackan, en stund senare hälften av den halvan som var kvar och ytterligare en stund senare resten. Jag var så hungrig! Men sedan blev jag alldeles för mätt. Borde ju veta bättre… Suck!

Bytte om innan jag tog bilen till Spånga kyrka. Det var väldigt fullt på parkeringen, men jag hade tur och någon som nog bara besökt en gravplats åkte och jag kunde ta den platsen.
Det var i stort sett fullsatt i kyrkan, men musiken var fin. Speciellt koralerna i verket är mycket vackra.

Efter konserten åkte jag hem. Var trött och la mig rätt tidigt, eller tidigt är kanske synd att påstå. Jag var väl hemma vid 22-tiden och sedan dröjde det väl ytterligare någon timme innan jag var i sängen.

På lördagen var jag och handlade först i Hallonbergen och sedan i Bromma. Det började med att jag skulle ha godis till påskäggen jag planerat att ge till F och K. Men sedan handlade jag en del annat också, bland annat mjölk för att koka risgrynsgröt och köttfärs till köttbullar.

När jag kom tillbaka hem bar jag in mina varor och F hjälpte mig bära ner vinterdäcken till förrådet. Vi åkte sedan iväg för att ta en påskfika. Den tog vi i Jakobsbergs centrum, på Sans Rival. Jag som redan ätit frukost åt en semla.

När jag kom hem vilade jag, läste och pysslade lite. Kokade den där gröten också.

Klockan 18.00 skulle vi träffa K i Kista för att äta påskmiddag på Jensen´s. Det blev en väldigt trevlig middag.

Väl hemma igen fixade jag lite innan jag skulle tillbaka till Kista.

På söndagen var jag trött på morgonen, men som vanligt hade jag en del att göra. Jag gjorde köttbullarna som jag inte orkat göra på lördagen. Tog sedan bussen till Sollentuna. Efter mitt besök i Turebergskyrkan köpte jag potatis och grönsaker och åkte hem och lagade middag. Jag fick vänta väldigt länge på bussen, det måste ha gått en precis innan jag kom till hållplatsen och det är inte precis någon livlig trafik på helgerna. Jag frös! Suck!

På måndagen, annandag påsk, åkte jag till Sollentuna kyrka för Emmausvandring. Efteråt åkte jag direkt hem och lagade lunch. Åt i lugn och ro med katterna och mig själv som sällskap. Det gällde att ta tillvara de sista timmarna av ledighet innan det var dags att jobba.

Jag försökte plugga lite, men bestämde mig för att lägga mig och vila en stund innan det var dags att göra mig i ordning och åka till jobbet.

 

*Bilder från pixabay

Posted in Livet | Leave a comment

Min kyrkliga påskhelg

Påsken är den kristet kyrkliga helg som jag är som mest aktiv och har något slags planering för mitt religionsutövande. Jag försöker gå till kyrkan varje dag, på gudstjänst eller konsert.

Skärtorsdagen är enligt Bibeln är den kväll då Jesus åt den sista måltiden med sina lärjungar och också instiftade nattvarden.
Det finns många skärtorsdagsgudstjänster att välja på, men i år bestämde jag mig för att hålla mig på hemmaplan och firade därför mässa i Kista kyrka.

På långfredagen var jag på konsert på kvällen i Spånga kyrka. Man framförde Johannespassionen av Johan Sebastian Bach. Det är ett verk som handlar om Jesu lidande och korsfästelse. Jag hade fått mig påpekat kvällen innan att det inte är någon bra idé med konsert i kyrkan på långfredagen och jag hade lovat att ta mig en extra funderare. Men jag kom fram till att det är en alldeles utmärkt idé att lyssna på något av de verk som just handlar om påskens budskap.

På påskafton var jag på påsknattsmässan i Kista kyrka. Jag saknade några av de inslag som jag är van vid, men med nya präster kommer nya traditioner. Men vi började som vanligt utanför kyrkan och gick sedan in i en mörk kyrka där ljuset framträdde steg för steg.

Eftersom det blev sent på påsknatten orkade jag inte göra mig iordning och ge mig iväg till en gudstjänst klockan 11.00. Istället åkte jag till Turebergskyrkan där man ofta har sin gudstjänst klockan 15.00.
Det var fullsatt, ja mer än fullsatt, och många fick stå. Det kändes på det hela taget väldigt rörigt och folk gick fram och åter i kyrkrummet utan att till synes ha annan anledning än att röra på sig. Det pratades en hel del också om helt ovidkommande saker och istället för lugn och frid kändes det stressigt och oroligt.
Jag gick direkt efter gudstjänsten, något kyrkkaffe hade jag inte lust med i den röran.

På annandagen är det vanligt med Emmausvandringar. Tyvärr verkade det inte finnas så många att välja på i Stockholm. Eller så är man dålig på att annonsera dem. Svenska kyrkans hemsida är en katastrof och verkar bara bli värre och värre.

Jag bestämde mig för att gå med Sollentuna. När jag skulle kolla tid och plats, som jag fått av min vän B i ett mail, insåg jag att man var tvungen att anmäla sig och att anmälningstiden gått ut. Jag skickade iväg ett lite syrligt sms om att det nog borde finnas plats för mig både i naturen och i kyrkan. Äta kunde jag göra hemma. Något svar fick jag inte, men jag bestämde mig för att ändå åka till Sollentuna kyrka.
Det var en vandring på kyrkogården och sedan en gudstjänst i kyrkan. Jag åkte hem direkt efter gudstjänsten. Som sagt, mat har jag hemma och jag var inte det minsta sugen på att interagera med de övriga. Jag kände, och känner, mig rätt irriterad på hur rörigt det kan vara i vissa församlingar. Själva gudstjänsten var i alla fall lugn och fin, förutom att någon hade en störande mobiltelefon som hen lät ringa färdigt istället för att snabbt stänga av.  Vandringen, som skulle göras i tysthet mellan de olika stoppen, stördes av några som pratade högljutt.

Påsken är över, om 40 dagar är det Kristi himmelsfärd och om 50 dagar pingst. Tiden går snabbt. Hoppas nu att också våren kan skynda sig hit.

*Bild från Pixabay

 

Posted in Livet | 1 Comment

Flygfärdig

I veckan gjorde jag mitt sista inskolningspass på Postop. Jag har visserligen haft ”egna” patienter den senaste veckan men visst känns det lite skakigt. Inte patientvården kanske, men journalsystemet och pappersjournalerna.

I den kommande schemaperioden har jag fått mina helgpass enbart lagda som fredagar. Jag tror att man är två sjuksköterskor då, lördag och söndag är man ensam. Känner mig inte färdig för att klara mig utan någon att fråga ännu. Men undersköterskorna är gamla i gården och kan verksamheten så helt ensam blir jag inte ens på helgerna.

Postop är på många sätt en stressig arbetsmiljö, men om man jämför med IVA så är det betydligt lugnare. Men man gör stor kirurgi på sjukhuset och det innebär att många patienter är ordentligt instabila och behöver vård som är förvillande likt intensivvård. Men det känns spännande…

*Bild från pixabay

 

Posted in Livet | 2 Comments

Till minne av

En fredag under första halvan av mars var vi ett gäng som reste upp till Kyrkdal i Kramfors för att ta avsked av vår arbetskamrat och vän Andreas.

Andreas hade hittats död i sitt hem i november när han inte kom till sitt schemalagda arbetspass. Han var bara 39 år och ingen vet vad han dog av, man kunde inte fastställa någon dödsorsak. Kroppen gav helt enkelt bara upp, troligen av överansträngning och ett inte helt hälsosamt leverne. Så som det ofta är för alltför hårt belastade sjuksköterskor. Man hinner inte ta hand om sig själv och det vi vet är att Andreas varit förkyld men inte unnat sig den vila som han då behövde.

Vi reste upp i ett antal bilar, jag åkte tillsammans med Frudin och en annan arbetskamrat.  Hon har skrivit ett eget inlägg i sin blogg och delat mängder med bilder. Klicka in dig där och läs mer!

Vi åkte tidigt på morgonen eftersom jag varit i trakterna knappt en vecka tidigare och väglaget då varit bedrövligt. Men just den här fredagen sken solen, snön låg vit och vägarna var så nära sommarväglag som man kan drömma om en vinterdag i mars. Det var mestadels barmark på vägbanan och där det inte var det var det inte ens halt eftersom temperaturen var så pass låg. Är det bara ordentligt kallt brukar det inte vara problem att köra, det är när det är runt noll grader som det är som värst.

När vi kom fram till Kramfors hade vi gott om tid och började med att leta rätt på ett fik där vi frossade i bakelser. Sedan var vi och köpte handblommor innan vi letade oss fram till en offentlig toalett i ett köpcentrum där vi kunde byta om.

När vi kom fram till Kyrkdal visade sig Andreas hemby från sin bästa sida. Solen sken och snön glittrade så där som den (nästan) bara kan göra i Norrland. Jag började gråta när jag såg flaggan som vajade på halv stång och det var som om det då blev verkligt på ett påtagligt sätt att Andreas aldrig skulle komma tillbaka.

Minnesstunden blev fantastiskt vacker med många kärleksfulla tal och vi grät och skrattade om vartannat. Det finns många roliga minnen från tiden med Andreas. Jag umgicks inte med honom privat på det sättet som många av de andra. Men förutom att arbeta ihop var jag med ute och åt med gänget flera gånger och det var inte ovanligt att jag då satt bredvid, eller mittemot, Andreas. Det är i de stunderna man kommer varann nära i privata samtal. Men i nattens mörker när bara intensivvårdens karaktäristiska ljud hörs, i de där lugna stunderna som finns ibland, då pratade vi om sådant som vi hade gemensamt. Katter förstås, men också film. Livet i stort och smått var alltid något man kunde prata med Andreas om, religion, livsåskådning och människans villkor. Det finns en anledning till att Andreas bar smeknamnet Mannen som kunde tala med kvinnor.

Posted in Livet | 1 Comment

Hej och hå vad tiden går

Tiden har sprungit ifrån mig och det har hänt hur mycket som helst. Ska försöka återkomma med något, eller några, inlägg från första kvartalet under april. Men just nu får det bli just nu.

De senaste veckorna har varit jobbiga, jag drabbades av förkylningen från underjorden. Det var årets sjätte förkylning, men den här var speciell.
Inte nog med att jag hade en avgrundshosta och feber, jag hade ont precis överallt. Det var bara med ren viljekraft jag kunde ta mig fram på släta golv. Trots det fanns det inte på kartan att stanna hemma från jobbet, jag höll, och håller fortfarande, på med inskolning på min nya arbetsplats. Men all fritid låg jag i sängen och jag som i princip nästan aldrig äter smärtstillande åt starka tabletter var sjätte timme för att hålla mig upprätt.

Jag är bättre, ja i stort sett frisk igen. Men jag är trött. Kommer inte riktigt igång med något, vilar mest. Om jag inte arbetar förstås. Eller pluggar. För det har jag i alla fall gjort.

Nu har jag två arbetsnätter framför mig, en del plugguppgifter och sedan en skolträff. Sedan ska jag vara ledig hela Stilla veckan.

*Bild från pixabay

Posted in Livet | 1 Comment