Välbetalt jobb sökes av ung, hårig man

Jag skulle verkligen vilja ha ett jobb så jag kan hjälpa till med min försörjning. Jag har precis fått en sjukhusräkning betald och den var inte billig. Dessutom behöver jag äta en dyr specialkost.

Jag är trevlig och charmig och tror säkert att det finns ett och annat jag skulle kunna göra. Om inte annat så är jag bra på att diskutera livets djupare frågor, speciellt i badrummet och på toaletten. Jag är också bra på att värma stolar och sängar.

Tyvärr kan jag nog inte lämna några vidare referenser. Min enda referent, den människa jag bor tillsammans med, kommer troligen att påstå att jag visserligen är charmig och snäll men väldigt lat. Hon kommer nog att säga att jag helst vill sova och äta. Något som jag knappast kan förneka.

Min människa säger att jag nog helst bör ägna mig åt att vila och stanna hemma. Vet ni vad hon också säger? Hon påstår att det finns massor av stora råttor utanför där vi bor och att de troligen kan vara farliga för en lite kisse som jag. Hon ser dem varje dag springa över gården och in i buskarna. Tror jag ska försöka ansöka om förtidspension istället. Det måste väl även en katt kunna göra… Mjau!

*Bild från i somras när jag vilar ut efter att ha skådat fåglar i trädgården.

 

Posted in Livet | 1 Comment

Vi tar en dag i taget

I söndags fick jag hämta hem Kingston. Det blev ett glatt återseende och det märktes direkt att han saknat mig.

När han kom hem gick han nästan direkt till lådan och kissade riktigt mycket och sedan kom han ut i köket och ville ha mat. Specialmat som jag fått köpa på Ultuna.

Vi sov tillsammans under natten och på morgonen åt han mer. Jag tog T-banan till  Kista centrum och hämtade ut hans mediciner. Flagyl, ett antibiotika som är vanligt även till människor som har infektioner i tarmen eller gjort bukoperationer, och Prednisolon som han nu får i en högre dos som ska trappas ner och sedan ges under längre tid.

När jag kom hem fick han sin morgonmedicin och åt lite mer. Jag kände mig orolig eftersom han inte varit på lådan, men jag var tvungen att åka in till stan vid 14:30-tiden eftersom jag skulle vara med på mandatperiodens sista Stiftsfullmäktige, som för övrigt också var mitt sista eftersom jag inte kommer att vara med där kommande mandatperiod.

Efteråt skyndade jag mig hem och väl hemma kunde jag konstatera att Kingston bajsat men inte kissat.

Min son kom ner med diverse matvaror som jag har i hans frys och som jag ska ha i mina nattlunchlådor i veckan och en daglunchlåda. Vi pratade en stund och när han gått hem satte jag mig med min hemtentamen som skulle vara inne senast 23:55. Jag hade börjat lite på den innan han kom och tänkt en hel del på den de senaste dagarna så det gick ganska fort. Vi har hållit på med argumentationsanalys och det var det som skulle tentas av. En av de roliga händelserna på Stiftsfullmäktige var att jag kunde känna igen ett av de skamgrepp man inte ska ägna sig åt om man vill framstå som en god debattör. Troligen hade jag missat det om jag inte just läst Thomas Anderbergs bok. Det var när en av de moderata ledamöterna, jaja, de kallar sig ju borgerligt alternativ numera men är samma gamla moderater som alltid, säger, apropå att vi socialdemokrater är bekymrade över det stora underskottet på 1,4 miljoner i budgeten, att det sitter i generna på oss att bekymra oss för småpengar och att det ju inte är mer än felräkningspengar.
Det är ett fult och kränkande sätt att försöka raljera. 1,4 miljoner får följder i verksamheten och resulterar i neddragningar. Men på högersidan är man ju bara intresserad av att sänka skatter och bryr sig inte ett dugg om vilka det drabbar i slutänden. Men jag tror inte det sitter i generna, det sitter i deras politiska uppfattning och då i synnerhet i deras människosyn.

Medan jag skrev min tenta hade Kingston smugit sig in på toaletten och kissat två riktigt stora pölar i sin låda. Jag drog en suck av lättnad.

Efter tentan tittade jag på en föreläsning i logik, föreläsningarna finns publicerade som filmer på vår internetportal Moodle. Sedan tittade lite på playtv. Kingston gick in och la sig, först under sängen och sedan i sängen för att vänta på mig.

*Bilden är från april 2017

Posted in Livet | 2 Comments

Orolig väntan

Kingston är bättre, men har fått feber. Han är piggare och vill gosa med personalen. Han har ätit lite och verkar gladare.
Man ska sätta in honom på antibiotika och det är bara att hoppas. Hoppas att han får komma hem igen.

Posted in Livet | 2 Comments

Dags att skapa lite kosmos – Listad kaos

Det har varit mycket på senaste tiden och mer verkar det bli. Allt känns rörigt och virrigt just nu, speciellt som jag känner mig så trött och överansträngd. Men jag har inte tid att släppa taget just nu, vila får jag göra senare. Kanske i julhelgen. Om jag har tur.

Det visar sig senare under dagen att min känsla att allt bara skulle bli värre besannades.

Listan har en egen kategori som heter En av alla dessa dagar.

När gick jag upp?

L, bemanningsassistenten på postop, ringde 10:42. Jag sov så djupt att jag blev tvungen att be att få ringa upp. Hon undrade om jag kan jobba på fredag.
När jag sedan ringde upp kom jag till Karolinska Solna gång på gång och bestämde mig för att fråga dem om numret. Då visade det sig att de har gemensam växel, men svarar bara ”Välkommen till Karolinska i Solna”. Man kan ju bli förvirrad för mindre.

När jag pratat med L och sagt att jag kan jobba klev jag upp. Insåg då vad klockan var.

Samtalsämne/tankar vid frukosten?

Hann bara sätta mig med kaffet innan man ringde från Ultuna och berättade om läget. Kingston är dålig, men man har inte hittat något specifikt. Han skull få göra ett ultraljud på sin mage och man skulle kontrollera hans bukspottskörtel. Deras tandspecialist skulle också konsulteras. Det känns tryggt att han är där, men jag känner mig väldigt orolig för honom.

Lyssnade lite på Storytel: Denise Rudbergs bok De sju som såg.

Vad serverades?

Kaffe, flera koppar svart kaffe. Jubileumskaka med kaviar.

Vad gjorde jag sedan?

Jag diskade ungefär tre fjärdedelar av disken. Mer fick inte plats i diskstället. Det är verkligen inte optimalt att samla på sig så där mycket disk. Men all disk var faktiskt inte smutsig. De fyra matlådorna från mitt senaste jobbschok var ju redan diskade, men jag brukar diska om dem när jag kommer hem i alla fall. Dessutom hade jag två nya, runda, matlådor som jag köpte häromdagen för att ha till soppa. De var ju fortfarande oanvända.

Sedan ringde man från Ultuna igen och gav tråkiga besked från ultraljudet. Jag meddelade uppfödaren vad man trodde sig ha hittat och pratade med min son på telefon.

Hade svårt att koncentrera mig på något vettigt och började förbereda mig för att åka till en vän, H i Gävle. Men när jag  tog mitt bad kom jag på att det ur flera synvinklar inte var någon bra idé att åka iväg.

Jag diskade klart, lyssnade lite mer på boken och satte mig sedan med veckans studier.

Sedan var det en blandning av telefonsamtal, studier och tårar. Kingston är dålig, men man hittade inga cancerceller i finnålsbiopsin. Därför finns det en chans att han kan ha en inflammation som kan bli bättre av kortison. Men väljer man det alternativet går det inte att sätta in cytostatika senare. Efter ett längre samtal med uppfödaren fick jag mitt behandlingsval stärkt och han kommer att sättas in på kortison redan ikväll. Så är det bara att hoppas att han blir bättre snabbt och med tiden bra. Men risken att han måste få somna in är stor. Han har i alla fall ätit lite och kissat i lådan.
Att cytostatikabehandla med tveksamt resultat, om det skulle vara adenocarcinom, känns som ett uteslutet alternativ. Det tillför inget till Kingstons livskvalitet.

Chattade en stund med K på WhatsApp. Han hade redan fått information av F om läget med Kingston.

På kvällen gick jag ut med min son, ja vi bor ju grannar. Vi skulle ta fika och gick ner för trapporna till Cirkel-K.
Sedan följde han med mig när jag parkerade om bilen. Orkade inte köra iväg den till Jakobsberg på kvällen.

När jag kom hem tittade jag på Syrror på TV4-play. Jag behöver underhållning, inte bara undervisning. Många är kritiska till programmet, men jag tycker det har ett underhållningsvärde.

Upptäckte att det fanns ännu ett avsnitt, säsongsavslutning, av Saknad så jag passade på att se det också.

Funderade mycket på hur det ska gå för Kingston. Mattes lilla älskling. Saknar Lucas också, men han får stanna uppe hos F så länge tills jag vet om Kingston kommer hem.

Efter mycket funderande fram och tillbaka bestämmer jag mig till sist för att avboka morgondagens tvättstugepass. Jag måste verkligen inte tvätta just nu när jag har så mycket annat som måste få högre prioritet.

Svarar på ett mail från ordföranden i studentkåren på Newmaninstitutet. Jag har fått ett förtroendeuppdrag där.

Sedan blev det mer playtv, Cardinal, ännu en krimserie jag följer. Klockan har hunnit passera midnatt.

 

Köpte jag något?

Kaffe och bulle till mig, choklad och bulle till min son.

Parkeringsavgift på föreningens gästparkering.

 

Struntade jag i något som jag hade tänkt göra?

Jag skulle åkt till H i Gävle. Det får bli en annan gång.

Middag?

Tog fram bruna bönor och falafel ur frysen och värmde.

 

En bra sak som hände under dagen?

Det är svårt att se att något bra hände. Det skulle väl möjligen vara om det visar sig att kortison hjälper.

Vad tänker jag när jag läser mina svar?

Tänker att livet verkligen känns jobbigt och orättvist. Det måste vända snart, det händer alldeles för många jobbiga saker hela tiden. Men samtidigt är jag omsluten av kärlek och omtanke från mina nära och kära. Det känns, och gör, gott.

 

 

Den som känner för det får gärna också svara på frågorna. Det är bra att titta tillbaka och reflektera lite vad det blev av dagen.

Posted in En av alla dessa dagar, Livet | 1 Comment

Led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land

Tisdagens Kyrkofullmäktige i Spånga-Kista församling inleddes med en av mina favoritpsalmer, Gud för dig är allting klart. (klicka på youtubeklippet så kan du lyssna på psalmen)

Egentligen hade jag inte alls tänkt ställa upp i valet till Kyrkofullmäktige, men av ett misstag hamnade jag ändå på valsedeln.

Man kan visserligen avsäga sig uppdraget, men efter att jag hört att några personer i min, om inte omedelbara så ändå, närhet sett mitt namn på valdagen och därför kryssat mig kände jag mitt ansvar att göra mitt bästa den kommande mandatperioden.

Att jag tänkt rätt fick jag bekräftat när jag redan i dörren möttes av en stor kram och ett välkomnande. Sedan var det fler från olika nomineringsgrupper som uttryckte hur roligt det var att jag är tillbaka.

Först var det avgående Kyrkofullmäktige och där var jag bara lyssnande allmänhet. Kyrkofullmäktiges sammanträden är offentliga. Mötet inleddes med en frågestund och alla närvarade är välkomna att ställa frågor. Alltså även närvarande allmänhet. Jag var en gång i tiden med och stred för just den rättigheten. Nu en självklarhet, då en märkligt påfund. Som trots allt blev verklighet tack vare oss obekväma.

Sedan var det då dags för den nya mandatperiodens Kyrkofullmäktige att ta vid. Det första sammanträdet är mest en massa val. Jag valdes in som ordinarie i Kyrkorådet.
Kyrkorådet r som ett arbetsutskott till fullmäktige, men med rätt att ta egna beslut i en mängd frågor. Kyrkorådets sammanträden, som hålls en gång i månaden, är inte öppna för allmänhetens närvaro. Men protokollen finns tillgängliga så fort som de är justerade.

Trots allt känner jag mig nöjd med att vara tillbaka. Jag känner flera som är med i fullmäktige och i rådet och att Jimmie Dahllöf nu är ordförande i Kyrkorådet känns bra. Han är visserligen en politisk motståndare, men en väldigt dynamisk person som jag både förväntar mig mycket av och tror på att han kan förverkliga, om inte underverk, så nära nog.

Jag ser fram mot arbetet den kommande mandatperioden och under perioden kommer jag att passera 50 år som aktiv i Svenska kyrkan. Jag började som 14-åring att vara söndagsskollärare, sedan diverse volontäruppdrag och periodvis förtroendeuppdrag i flera församlingars Kyrkofullmäktige och Kyrkoråd, Akallakyrkans stiftelse och i Stockholms stift. Jag var under  slutet ordförande i Kista församlings kyrkoråd och vice ordförande i det interimistiska kyrkoråd som arbetade med sammanslagingen med Spånga. En inte helt okomplicerad process…

 

Posted in Livet | 1 Comment

Som ett minfält där varje steg kan få allt att implodera

Det här har, med facit i hand, hittills inte varit ett alldeles bra år. Det som skulle bli så bra…

Våren gick snabbt och jag började mitt nya jobb i mars. Jodå, det känns bra och jag trivs. Det är en hel del att lära, även för mig som jobbat länge. Postoperativ vård är speciell och skiljer sig på många sätt från intensivvård även om många av våra patienter är till förväxling lika intensivvårdspatienter vad gäller diagnos, läkemedel och behov.

Eftersom jag skulle resa under hösten jobbade jag hela sommaren och hade mängder med planer. Planer för livet i stugan. Men nu blev det inte så…

När mina pojkar skulle göra ett rutiningrepp, kastreras, uppdagades det att Kingston led av gingivostomatit, ett autoimmunt tillstånd av svårbehandlad art.

Han fick inte kastreras eftersom han hade ett pågående inflammatoriskt tillstånd i kroppen. Som väl de flesta vet skvätter okastrerade hankatter gärna lite här och där. Det får bli en del nya möbler till stugan, och även här hemma, vad det lider. Men det är en bagatell i sammanhanget.

Återbesök, sövningar och operationer. Läkemedelsbehandling och annat som inte är särdeles populärt. Det har tagit på både mina och katternas krafter. Just nu är det särskilt besvärligt och jag har skickat bort Lucas för att Kingston ska få lugn och ro ett tag.

Det är tur att jag har min son som hjälper mig med en rad praktiska saker. Han passar katter, sköter om dem och ger mig sitt stöd. Just nu har han hand om Lucas ett tag.

Mitt i allt detta ska vardagen fungera. Jobbet, mina nystartade studier i filosofi på högskolan, förtroendeuppdrag och basic skötsel av hemmet.

Nej, det går inte helt ihop sig i den energiekonomin. Jag börjar svikta vad gäller orken.
Bloggen hinns inte med, inte heller disken och dammsugningen.

Känner mig överbelastad och trött!

 

*Bild från pixabay

Posted in Livet | Leave a comment

Ser trött ut – Skrivpuff 30 oktober

Skrivpuff är dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Man skriver när man vill och hur ofta man vill. Sidan administreras numera av Grå papegoja.

Jag tillhör de där personerna som inte kan dölja att jag är trött. Det spelar ingen roll om det har hänt en massa tråkigheter eller om jag helt enkelt inte haft tid att sova tillräckligt. Jag ser trött ut till den grad att nästan alla säger till mig att jag ser trött ut, att jag borde sjukskriva mig eller helt enkelt bara undrar vad det är som hänt.
Men å andra sidan kan det motsatta inträffa, att jag får höra hur pigg och fräsch jag ser ut. Det är väl helt enkelt så att jag inte har något pokerfejs vad gäller hur jag mår.

Posted in Skrivpuff 2017 | 1 Comment

Hoppas på friska fläktar

Jag har berättat förut om mina problem med markradon, hur man försökt åtgärda problemet och misslyckats gång på gång. Ja, efter första åtgärdsförsöket blev det till och med sämre än från början. Här, här, här och här är ställen där jag nämnt problemet mer eller mindre utförligt. Det första inlägget är nästan fem år och då hade problemet pågått ett bra tag innan jag skrev om det. Nu är det väl så att själva roten till det onda, markradonet, alltid funnits där. Möjligen blev det väl värre av att man bytte fönstren 2010. Förut fanns det vädringsfönster som man kunde ha öppna och just vädra, fläkta, är i stort sett det enda som hjälper. Det som har varit mest jobbigt är att man vägrat ta problemet på allvar, trots lagstiftning och mina påpekanden efter samtal med radonexperter. Jag har hela tiden blivit behandlad som en paranoid ”gastant”** trots att mätningar visat att jag haft rätt hela tiden. Men den nya förvaltaren, Michael, har faktiskt förstått både problemet och att det åligger dem i lag att få ner värdena under 200 Bq/m3. Vid vissa mätningar har värdena legat runt 950 Bq/m3. Det är berggrunden under huset som är orsaken.

Igår upptäckte jag till min stora glädje att man nu äntligen anlitat en firma som är experter på radonsanering, något som man borde gjort för flera år sedan enligt min åsikt. Jag har tjatat, och till viss del också hotat, med den lagstiftning som finns.

Man håller nu på att installera riktiga fläktar under huset. Jag var ute och pratade med killarna som installerar och de gnällde väl så där lite lagom om hur jobbigt det var att krypa under huset där det är trångt och att jag nog inte kunde förstå det. Men jag log glatt mot dem och sa att visst, det förstod jag, men att vi alla har våra problem på jobbet som vi måste hantera. Utan att precisera vad jag jobbar med.

Nu hoppas jag bara att det ska visa sig vara tillräckligt effektivt och att fläktarna inte ska höras alltför mycket.


*Bild från pixabay

**”gastant” är ett uttryck som förekom ( och förekommer?) inom psykiatrin då det är ett vanligt symptom att man inbillar sig att någon sprutar in gas i ens lägenhet.

Posted in Livet | Leave a comment

Andra ändan – Skrivpuff 21 oktober

Skrivpuff är dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Man skriver när man vill och hur ofta man vill. Sidan administreras numera av Grå papegoja.

Varför inte börja i andra änden och ändra på anden? Eller andan. För nog behövs det både en annan anda och en annan andning, ett lugnare tempo.
Vi springer med andan i halsen för att hinna när vi borde stanna upp och andas. Borde stanna och njuta av det stora i det lilla. Löven på träden som färgas av hösten, skalbaggen som känner att sommaren går mot sitt slut, spindeln där på väggen.
Livet är vackert. Men vi måste stanna upp för att se. Vi måste unna oss att ta in hösten i ett andetag.

Posted in Skrivpuff 2017 | 2 Comments

Jag borde gå

Har tänkt på det så mycket de senaste åren. Att jag borde gå. Men det kommer alltid en massa emellan, vardagen tar sin tid och energi.
Idag tänkte jag på det igen, på Tvärbanan. Satt där och tittade ut genom fönstret och såg först ett café jag aldrig sett förut och lite senare ett hotell.

Det finns så mycket att se i, och runt, Stockholm. Platser jag inte vet att de finns och många som jag vet om men inte besökt.

Jag menar inte  att jag behöver gå varje sträcka, men unna mig att kliva av bussen, T-banan eller spårvagnen och promenera runt och se mig om. Gå utefter stränderna, inte bara Söder- och Norr Mälarstrand, utan alla andra stränder också. Stockholm är en stad vid vatten, en stad med mängder av spännande hus, vackra parker och miljöer och inte minst många trevliga caféer och matställen. Jag borde verkligen gå…

*Bild från pixabay.com

Posted in Livet | 1 Comment