Nätter och dagar – Bloggutmaning i mars 21

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.


Titeln till boken om mitt liv skulle heta…

Alla dessa nätter och dagarna däremellan.

Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 6 Comments

Stig upp för att slå dig fri – Bloggutmaning i mars 20

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En låttext som berör mig är…

Min pappa var arbetarson. Hans pappa var stenläggare, ett mycket tungt arbete på 1920-talet. Går inte att jämföra med dagens gatuläggare.
Mamma var statardotter. Statare, ett svenskt slavsystem som fanns kvar till 1946 och levde vidare ett tag efter det att det officiellt togs bort.

Jag träffade inte mina mor- och farföräldrar. Men mammas bröder besökte vi lite då och då. Trots att de redan var pensionärer när jag var barn arbetade de kvar. Så var villkoren för att få behålla sin bostad på gården. Den lilla folkpensionen räckte inte till både mat och bostad. Arbetsuppgifterna var dock lite mindre omfattande för åldringarna.

Kring förra sekelskiftet,1900, förändrades samhället på många sätt. Socialdemokraterna drev fram reformer för att människor skulle få bättre levnadsvillkor. Vill man läsa om det ska man läsa Per Anders Fågelströms Stockholmsserie, Mina drömmars stad heter första boken. Finns också som ljudböcker om man föredrar det.

Jag är uppvuxen under 1960-talet, en tid då det fanns massor av framtidstro. En tid då allt fler fick det bättre och Sverige var världens jämlikaste samhälle. (Obs, blanda inte ihop jämlik och jämställd, et är två olika saker.)

Man kan undra vad som hände. Kanske fick folk det för bra och ville leva som herrefolk. Plötsligt ville man inte längre ha ett samhälle där alla skulle ha det bra. Egoismen ökade och numera är Sverige det OECD-land där klyftorna ökar snabbast. Inte ens Socialdemokraterna för länge en politik för arbetarklassen.

Jag blir så ledsen när jag ser hur många har det. Arbetslöshet, betydligt lägre medellivslängd för människor med kort utbildning, tunga jobb och boende i utsatta områden. Vuxna människor som inte har möjlighet att få en egen bostad, trots arbete. Kanske för att inkomsten är för låg, kanske för att många hyresvärdar kräver ”fast arbete” (det heter tillsvidareanställning egentligen). Men framför allt för att det blir allt fler hyreslägenheter som ombildas till bostadsrätter. Att köpa sin bostad är bra, det var därför HSB och Egnahemsrörelsen, båda med folkrörelseursprung kom till. Men för den som inte har några pengar blir det omöjligt. Det finns något ovärdigt i att vuxna, ibland också pensionärer, flyttar runt hos kompisar för att ha tak över huvudet. Att människor inte har råd att laga sina tänder, köpa nya glasögon eller ta ut sin medicin eftersom fribeloppet är dem övermäktigt.

Vi pratade aldrig politik i mitt hem. En enda gång, på en direkt fråga från mig då det var valdag, svarade mamma mig när jag frågade vad de skulle rösta på: ”I Sverige har vi valhemlighet, så det säger jag inte. Men du ska ha klart för dig att om vi haft en annan regering hade det inte funnits mat på bordet.”

Jag har mat på bordet, även om det inte alltid varit så i mitt liv, trots att vi har en regering som inte ser till allas bästa. För det gör inte heller S länge, tyvärr. Men jag är priveligierad, välutbildad med arbete och kan köpa den mat jag vill ha och lite till. Men jag känner många som absolut inte skulle kunna unna sig en semla varje helg, inte gå ut på caféer och äta ute titt som tätt. Jag känner människor som äter resterna från andras tallrikar, det som lämnats kvar på bordet eller i brickstället. Inga konstiga människor, vanliga svenskar som du och jag. Läs Helena von Zweigberks bok Fattigfällan. Om en del av vårt samhälle som de flesta väljer att blunda för. Om hur lätt det är att hamna utanför trygghetssystemen.

Hur var det då med låttexten som berör mig?

Det räcker med att blåsorkestern tar de första tonerna i introt för att jag ska börja gråta. Av tacksamhet för det jag har, av sorg för det samhälle som inte längre är för alla och av rädsla för hur det ska bli för oss som inte kan langa upp ett antal miljoner för att få en bostad, inte kan köpa oss en canceroperation utan måste dö i väntekön…

 

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.
Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 10 Comments

Första dagen i Alingsås

På måndagsmorgonen gick jag upp, gjorde kaffe och åt ett par mackor till frukost. Sedan gick jag bort till köpcentrumet för att göra några ärenden. bland annat behövde jag en sladdosa. Det finns bra två kontakter på rummet och båda är bakom de stora, otympliga sängarna och jättesvåra att nå. Så kan jag inte ha det i flera veckor.

På Classe (Clas Ohlson) hittade jag en perfekt dosa med tre uttag för kontakter och två för usb. Tänkte när jag ändå var i farten kunde jag kolla om de hade några lurar inne på Elgiganten som skulle kunna ersätta de som gått sönder.

På Elgiganten i Vimpelns köpcentrum i Alingsås är det förbjudet att ta med sig sin väska in. Inga väskor får komma in. Jag hade en handväska, en pytteliten där mina kort, nycklar och min Bricanylspray får plats. en ficklampa har jag också lyckats klämma ner på botten. I handen hade jag en kasse, alltså inte en väska. Man hade en attityd som tydligt visade att man utgick från att mitt enda ärende i deras affär var att få något med mig utan att betala. Man utgick alltså från att jag skulle stjäla. Jag erbjöd dem att titta i min kasse samt se de kvitton jag hade på samtliga saker. Att lämna handväskan till dem fanns inte på kartan i min värld.
Men nej, man ville inte bara se om jag stal något, man ansåg att min kasse och väska var en säkerhetsrisk. Med andra ord anklagade de mig för att ha en bomb, eller annat farligt föremål, i väskan och/eller kassen. Men då fick jag nog! Jag lämnade omedelbart Elgiganten i Vimpeln. Jag må ha en massa störiga åsikter, men extremism är inte en an av dessa.

Det var lunchtid en måndag, massor av folk i köpcentrumet och inne i alla affärer. Utom Elgiganten där personalen var helt ensamma. Kan det finnas en orsak kanske?
Vem vill köpa något, eller ens vistas, i en butik där personalen är rent fientligt inställd till att man kommer och stör med sin närvaro?!!

Jag gick hem till mitt rum igen och lämnade de saker jag köpt. Sedan gav jag mig ut på promenad. Innan jag gick tog jag en titt ut på balkongen.

Jag började med att gå in mot centrum, var inne i flera affärer och tittade. Fannsen hel del intressant. På Stora torget passade jag på att ta en bild av Jonas Alströmer.


Jag letade mig fram till sjukhuset och var uppe på intensivvårdsavdelningen och fick mitt nyckelkort så jag kan komma in på sjukhuset. Man låser klockan 20:00.
Jag blev också visad personalingången och omklädningsrummet. Fick ett skåp och blev visad var jag skulle hämta arbetskläder.

Sedan gick jag in mot centrum igen. Hittade ”Med handväskan som vapen” av Susanna Arwin. Det är en omdiskuterad staty eftersom SD och M känner sig angripna.


Nu var jag hungrig och slank in på Pizzeria Milano Franco. Åt en pizza som hette Spanien.


Efter maten gick jag hem och vilade. Sov väl inte direkt, men vilade kroppen. Hade ont  i benen och kände mig inte sugen på att promenera tillbaka till sjukhuset och jobba. Men det var bara att bita ihop.

Posted in Alingsås, Livet, Mitt nya (arbets-)liv | 5 Comments

Det visste du inte om mig – Bloggutmaning i mars 18

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.


En oanad talang jag har…

Jag vet inte om jag har någon, eller några, oanade talanger rent generellt. Däremot vet inte alla jag umgås med, eller träffar mer sporadiskt, allt om mig och blir ibland förvånade när de får veta saker om mig som de inte förväntat sig.

Några av de saker folk blir förvånade över:

  • har hoppat bungy jump
  • har hoppat fallskärm, inte ett sådant där tandemhopp med en instruktör med i luften, utan ett eget nybörjarhopp. Tanken var att jag skulle fortsätta hoppa och ta certifikat, men det hände andra saker i livet då och nu känns det inte aktuellt.
  • sydde de flesta av mina kläder under tonåren och skulle, om jag hade tid, lust och ork, kunna sy kläder nu också.
  • haft schäfer, tre stycken faktiskt. Jag som är en så inbiten kattmänniska.
  • klappat en igelkott
  • sovit ute, på en parkeringsplats i Basel. Kom dit sent och vandrarhemmet var stängt. Den enda lämpliga platsen jag hittade att lägga min sovsäck på var en gräsplätt bredvid en parkering. Men det var en annan tid då, världen var i alla fall lite tryggare.
  • bott i husvagn tillsammans med svenska romer, resanden.
  • vandrat Inkaleden till Machu picchu.
  • varit kyrkorådsordförande
  • suttit som förtroendevald kommunrevisor i 2 mandatperioder
  • varit på rejv
  • aldrig provat droger, inte ens rökt på
  • kan föra mig vid middagsbordet på ”finare” fester, vet vilket glas jag ska använda och vilka bestick.
  • har varit skribent i flera tidskrifter
  • cyklat Tjejvättern 9 gånger
  • simmat Vansbro tjejsim
  • gått flera långmarscher, t ex Kristianstadsmarschen och Polcirkelmarschen. Även Roslagsmarschen, 3 eller 4 gånger, men den går huvudsakligen i terräng. Den här typen av marscher har ofta dagsetapper runt 3-4 mil.
  • läst Svenska kyrkans grundkurs. En utbildning som är ett måste för präster, diakoner och ofta kyrkomusiker, men som ”vem som helst” naturligtvis också kan gå. Omfattar 1 termin heltid eller 2 terminer halvfart.

Stoppar där, det finns säkert fler saker folk förvånas över. Jag är, om inte gammal, så i alla fall erfaren och har rört mig i olika miljöer under åren. Lite av ett lapptäcke skulle man nog kunna säga om mitt liv.

Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 5 Comments

Ny stad, nytt boende

Det regnade nästen hela vägen mellan Västervik och Alingsås. Jag lyssnade på ljudbok, gjorde ett par pauser och tog en turfzon vid en kyrka i Sandhult utefter vägen.

Jag var orolig och lite smått stressad kring mitt boende. Hon jag haft kontakt med hade verkat så skum i telefon. Men när jag ringde på eftermiddagen då jag var framme var hon hur trevlig som helst.

Vandrarhemmet ligger i vanligt radhus. Jag är inte säker på om det finns 4 eller 5 rum. Just nu bor det en ung tjej i rummet bredvid köket, hon har bott där sedan sommaren förra året tillsammans med sin katt. Katten gömde sig under sängen så jag har inte träffat den ännu. Hon berättade att det också bor en ”gammal gubbe” där, han är nog nästan 60 år sa hon. Som ni säkert redan gissat så avstod jag från att upplysa om min ålder.  Så bor det en ung afrikan där också. Båda männen jobbar och bor där på långtid.

Rummet ligger på övervåningen. Det är två våningssängar, men de står utefter väggen och golvytan är därför större än i ”sängrummet” i Västervik. Jag har dessutom en balkong som hör till rummet. Men som sagt, det regnar ute.

Jag gjorde i alla fall en kortare promenad för att shoppa lite. Till min stora glädje finns det ett köpcentrum, Vimpeln, mindre än 5 minuters gångväg härifrån. En stor och välsorterad ICA Maxi hittade jag och shoppade loss ordentligt. Massor av frukt, färdig risgröt, havregryn, bröd och en minipizza slank ner i kassen. Bland annat. Det råkade faktiskt komma med en semla också. De hade dem i 1-pack, 2-pack och 4-pack. Tyvärr till ett helt annat pris per styck än hemma i Husby. Så det fick bli ett 1-pack.

När jag kom hem värmde jag minipizzan och tog upp den på rummet. Drack påskmust till. Lite tidigt kanske, men det är väl inte så långt kvar att det kan ses som oanständigt?

Imorgon börjar jag jobba, fast inte förrän på kvällen. Har jag tur regnar det inte och jag kan ta en promenad in till centrum och också kolla hur jag lättast går till sjukhuset.
Just nu står bara lite mer kaffe och sedan vila på programmet. Det har varit en lång dag med alldeles för lite sömn.

Posted in Alingsås, Livet, Mitt nya (arbets-)liv | 2 Comments

Offentlig byk och mobbningstv tackar jag nej till – Bloggutmaning i mars 17

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

 

En tv-serie jag anser vara överreklamerad är…

Hemma-hos-program hos kändisar är verkligen inget som intresserar mig. Bara för att de vill tvätta sin byk offentligt betyder det inte att den är intressant.

Gillar inte heller den stora mängden ”såpor” där mobbning och intriger ingår. TV svämmar ju över av olika program av det slaget. Dessutom är det många av deltagarna som far illa på olika sätt. många lockas av pengar och kändisskap, men inser inte hur påfrestande det är att vara med i de här programmen.

Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 1 Comment

Fyra avslutande arbetspass

Onsdag

Jag skulle inte börja förrän 13:30. Ändå gick jag upp tidigt för att plugga. Regnet vräkte ner och jag funderade på om det skulle fungera att gå till kyrkan och den morgonmässa de har på onsdagsmorgnarna.

Jag drack kaffe och läste en stund, sedan tömde jag min väska på de kvitton som samlats där sedan fredagskvällen. En rejäl samling. Sjukt egentligen att jag gör så många inköp. Men det var uteslutande livsmedel, mat min son och jag ätit under helgen, bensin och en påse frön ( vallmo till min röda rabatt) och servetter (en förpackning åt mig och en att ge bort).

Jag betalade för rummet när städerskan kom. Det är hon som tar emot pengarna och skriver kvittot. Hon kommer ett par dagar i veckan, ganska tidigt på morgonen.

Precis när det var dags att gå till kyrkan hade det slutat regna en stund och jag kunde gå dit utan att bli blöt.
Nästan meddetsamma jag kom in hälsade några på mig, folk jag träffat på kvällsmässorna, och jag blev inbjuden till kaffe efteråt. Det var säkert så att alla var välkomna att fika, men det verkade bara vara personalen där. Övriga gudstjänstbesökare gick efter mässan. Utom jag då, som passade på att vara lite social med församlingspersonalen. Jag kände mig välkommen och inkluderad.

Efter kaffet gick jag hemåt. Stannade vid bokbordet och hittade en bok jag tror jag kan använda i våra helgmålsböner. Jag är bokad att hålla i tre stycken i maj och juni.

Boken var lite dyr, men jag tror den kommer att ge mig mycket glädje framöver. Att jag tyckte 270 kronor var mycket ska nog ses i ljuset av att jag under morgonen beställt tre kursböcker för bara några kronor under tusenlappen. Engelskspråkig, teologisk-filosofisk litteratur som inte fanns på biblioteket.

När jag kom hem läste jag en stund till och laggade sedan lunch. Åt och började inse att det började bli dags att förbereda mig för att gå till jobbet. Skönt att inte ha mer än kanske 5 minuters gångväg. Jag skulle visserligen byta om och behövde lite mer än så, men jag gick från vandrarhemmet bara 20 minuter innan jag skulle börja. Lyx!

En annan lyx är arbetsklimatet på IVA i Västervik. Jag trivs så bra! Förutom att jobba hann jag visa bilder på mina katter, även den som fortfarande bor hos uppfödaren och vårdas av sin ömma moder.

Precis när jag skulle gå till jobbet hade det blivit sol. Typisk va?! Men det blev regn igen och en stor, vacker regnbåge visade sig. Jag rusade fram till fönstret med mobilen i högsta hugg, ivrigt försäkrande att den var i flygplansläge. De fina Hill Room-sängarna flippar ut helt om man har en mobiltelefon i deras närhet. En felkonstruktion säger mina teknikkunniga vänner, men dock ett faktum. Eftersom jag använder min mobil som stegräknare (den funktionen fungerar även i flygplansläge) vill jag ha den i fickan även när jag jobbar.


Kvällen gick, klockan 21:00 kom nattpersonalen och jag rapporterade till dem. Sedan gick jag hem.

Hade nog tänkt läsa en stund, men jag orkade faktiskt inte. Behövde en break från plikter. Sömn är helt klart en bristvara i mitt liv.


Torsdag

När alarmet väckte mig insåg jag att jag behövde satsa på vila, eller VILA, eftersom jag kände mig så trött. Mars är tyvärr överbokad. Det finns en orsak till det, men inte desto mindre är en arbetsbokning på 122% i mesta laget. (Siffran är uträknad från jämförelsetal avseende heltid nattjänst i Stockholms läns landsting). Ovanpå det pluggar jag 50%. Så ja, jag har rätt att vara trött och ”skolka” från livet ibland.

Sov en stund till, gick upp gjorde kaffe och värmde risgröt. Drack mer kaffe och åt mazariner. Obs, i plural. Men bara två. 🙂 Fackböcker inom ett område som intresserar mig. Inte studielitteratur. Där rök en femhundring igen. Nästan. Suck! Dubbelsuck!

Innan jag skulle gå tog jag mig an kvittohögen för att skriva in dem i ”kassaboken”. Hann ungefär halva högen innan det var dags att skynda iväg.

Jag hade en lugn och trevlig eftermiddag och kväll med min patient som blir allt bättre. Det känns bra.

Efter jobbet bestämde jag mig för att gå ner till Hemköp och köpa mig en semla, eller två eftersom de bara säljs i 2-pack. Men det fanns inga kvar när jag kom dit. Annars brukar det alltid ligga där i kyldisken.

Köpte bröd, pålägg och ett par bananer. Köpte lite salt & vinegar chips också. Äter sällan chips, men blev sågen på just blandningen av salt och vinäger.

Hemma lyssnade jag en stund på ljudbok och knapprade på några chips. Men jag somnade rätt snabbt.


Fredag

Vaknade och somnade om ett flertal gånger. Men vid 9-tiden gick jag upp och gjorde kaffe. Använde sedan tid till att läsa bloggar jag följer, skriva 5 en fredag, lägga in resten av kvittohögen i kassaboken, se halva första delen av dokumentärfilmen om Michael Jackson, Leaving Neverland. En skakande, fascinerande, verklighetsberättelse där de två pojkar, och deras familjer, som varit utsatta för övergrepp berättar. Att jag bara såg ett halvt avsnitt var dels för att jag behövde tid att plugga, avsnitten är långa, dels för att det är något jag behöver ”smälta” i lugnare takt.

Förmiddagen innehöll givetvis en del ”vardag”, som matlagning, disk, ätande och liknande. Försökte också få tag på mitt boende i Alingsås för att få veta hur jag skulle ta mig in. Jag vet sedan tidigare att det är i det närmaste omöjligt att nå dem på telefon. Därför ringde jag upprepade gånger, lämnade meddelande om att bli uppringd. Tänk vad mycket onödig energi sådant här strul tar!
Till sist fick jag svar när jag ringde. Bemötandet är inte direkt trevligt, snäsigt och fräsigt. Någon kod kunde jag inte få förrän jag stod utanför dörren så jag får vara så god och ringa när jag kommit på söndag eftermiddag. Suck!

Jag pluggade en stund, tittade klart på första avsnittet av dokumentären, ringde min son och pluggade igen. Ingen upphetsande tillvaro precis. Utanför var det mulet.

Lördag

Kom till jobbet, på fredagskvällen, med lite marginal så jag hann ta en kopp kaffe och sitta ner innan det var dags att ta rapport och börja jobba.

Natten gick ganska fort, en typisk intensivvårdsnatt när den är lugn. Pratade en del med mina arbetskamrater, om katter, böcker och hästar. Det är många som har egen, eller egna, hästar. Det märks överhuvudtaget att jag lämnat Stockholm. På ett positivt sätt.
Jag fick till och med en bok av en av undersköterskorna. Ska läsa den i sommar, när jag har mer tid för nöjesläsning.

På morgonen funderade jag på om jag skulle ta vägen förbi Hemköp och fortsätta min helgtradition med en semla till kaffet. Men de öppnar inte förrän 08:00 så det fick vara. Vid den tiden satt jag redan i min säng med en kopp kaffe och betydligt nyttigare tilltugg.

Sov till 14:30-tiden, men låg kvar till alarmet ljöd 15:00. Gjorde kaffe, smörgåsar och började titta på andra delen av Leaving Neverland.

Fixade lite mat, åt och såg klart på programmet. Gjorde några pauser för att ringa telefonsamtal, svara på sms och andra mess. En helt vanlig dag med andra ord.
Sedan var det dags att gå till jobbet. Det sista arbetspasset i Västervik för den här gången. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Det står ännu skrivet i stjärnorna.


Söndag

Natten rasslade iväg snabbt. Jag fick lägga in en patient där det blev mycket ”pyssel ”.

På morgonen så jag hej då. Det kändes trist att lämna Västervik.

Gick hem och sov, gick upp, packade, bar ut till bilen och städade.

Innan jag åkte köpte jag en hamburgare på Åhmans. Sedan började resan mot nästa mål.

Posted in Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Västervik | 2 Comments

Den polisen vill jag ta på pälsen – Bloggutmaning i mars 16

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En tv-serie jag älskar är…

Jag ser en del TV-serier, fast på play eller Netflix eftersom jag inte har någon TV. Valde bort det där med att ha TV för mer än två decennier sedan, ett beslut som många blir oväntat provocerade av.

Det finns många serier jag gillar, men nu var ju ordet älskar inblandat och då faller valet på Kommissarie Rex.

Det är rätt länge sedan den gick på TV. Men när jag jobbade på Sophiahemmet hade min kollega och jag ett avtal att under Kommissarie Rex fick jag sitta ifred vid TV:n. Hon fick sitta ifred under ett dansprogram, som möjligen kan ha hetat Let´s dance redan på den tiden. Vi var två sjuksköterskor som jobbade på avdelningen, ingen undersköterska. Bara vi två.

Kommissarie Rex är en polishund med speciella talanger. Han löser många fall mer eller mindre på egen hand och räddar sin polishusse ett otal gånger.

Serien är österrikisk, spelades in 1994-2004. Försök att återuppta serien har gjorts senare, men inte varit helt lyckade.

Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 3 Comments

På villovägar – Bloggutmaning i mars 15

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

När jag kände mig helt lost…

Jodå, jag blir lite lost emellanåt. Kanske för att jag inte alltid tar reda på informationen jag behöver.

Det här hände för något år sedan, då jag jobbade på Post-op. Vi hade studiedag med föreläsningar och efteråt brukar många av arbetskamraterna gå ut och äta på kvällen.
Jag hade skrivit upp mig ordentligt på listan att jag skulle med. Men eftersom man alltid går till samma ställe varje gång så fanns ingen info om var vi skulle äta.

Någon dag innan hade någon, i ett annat sammanhang, pratat om Kolgrillen i Huddinge. Jag utgick från att man pratade om fredagskvällen och la det på minnet.

På torsdagen gick jag in på deras hemsida och bestämde vad jag skulle äta och vilket vin jag skulle dricka till maten. Jag gör ofta så, väljer i förväg hemma.

Efter studiedagen var det ett tidsmellanrum och jag hade några ärenden. Vi skulle ju ses på restaurangen.

När jag kom dit, kanske en halvtimme eller tjugo minuter innan var där alldeles tomt, förutom ett par som satt och åt. Det kom lite folk och hämtade beställd mat. Men ingen jag kände.

Bestämde mig för att beställa ett glas av vinet medan jag väntade. Men ingen kom och jag kände mig mer och mer ”lost”. Eller förvånad. Eller vad det nu var jag kände.

Började inse att jag nog var på fel ställe. Hade inga telefonnummer till arbetskamraterna. Men så kom jag på att M som jag varit på Leverveckan med faktiskt skickat mig ett sms en morgon. Ringde upp honom och fick veta vilken restaurang det var vi skulle ses på.

Händelsen finns att läsa om här.

Posted in Bloggutmaning i mars 2019, Livet | 10 Comments

Fem en fredag v.11: Nutid

Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda. Du kan läsa andras inlägg eller skriva ett eget.

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka till elisamatildas inlägg så fler kan ta del av Fem en fredag.

 

  1. Vad är något du ogillade som yngre men älskar idag?
  2. Vad tvivlade du senast på men visade sig bli helt ok?
  3. Vad känner du om året hittills såhär i mars?
  4. Vem i din närhet gjorde sist något bra för dig?
  5. På vilket sätt är den här veckan bättre än förra vecka

 

  1. Jag tyckte inte om att berätta att jag ”bara varit hemma” en helg. Läst, sett film och bara tagit det lugnt. Jag berättade också mycket ogärna om att jag varit i kyrkan.
    Naturligtvis berodde det på tidsandan. Folk som gick i kyrkan ansågs knäppa på riktigt och att tillbringa en helg ensam var både sjukt, suspekt och gav upphov till medlidsamma blickar. Detta i en tid då fortfarande introvert räknades som en psykiatrisk diagnos och begreppet singel inte var uppfunnet. Den som inte hade fast sällskap, helst var gift eller sambo, var det något allvarligt fel på. Ansåg man rätt allmänt då. Idag är jag trygg i min livsstil och berättar gärna om både hemmahelger och kyrkobesök.
  2. Det var en svår fråga. Det har varit så mycket vardagslunk den senaste tiden så några saker att tvivla på har inte direkt funnits. Möjligen då att jag efter första helgen på kirurgavdelningen aldrig trodde jag skulle stå ut. Men det blev helt okej, jag hittade en väg i avdelningens rutiner och ett kamratskap med flera av nattpersonalen jag jobbade ihop med. Har faktiskt bokat 2 pass per månad där under sommaren. Inte för att jag vill jobba, men det ger precis så mycket pengar att jag kan betala tak över huvudet och lite basala livsmedel. Min pension är löjligt låg.
  3. Att vi redan är i mitten av mars känns bra. Bra känns också att jag bara har tre intensiva veckor kvar, sedan jobbar jag rätt glest i april, inte alls i maj och två pass per månad juni, juli, augusti. Det känns bra att det snart är april.
  4. Min son. Förstås. Han gör en massa saker för mig. Vi supportar varann på ett bra och ömsesidigt sätt. I måndags skjutsade han mig till Upplands Bro och sedan hämtade han mig.
  5. Känner mig mer och mer som en del av IVA-personalen i Västervik. Stortrivs!
    Tyvärr är det här min sista, bokade, vecka.
Posted in Fem en fredag, Livet | 5 Comments