Hade tänkt gå upp riktigt tidigt idag. Men jag hade svårt att somna igår, hade sovit lite i mesta laget efter nattarbetet och blev lyssnandes på en bok till sent. Var med andra ord väldigt trött när alarmet väckte mig. Men två timmar senare kom jag upp och det gick bra det också.

Packade ihop det jag skulle ha med mig. Pojkarna fick gå ut en stund. Jag passade på att maila konsultchefen och fråga om hon visste om att jag skulle jobba ensam i helgen. Det gjorde hon inte. Alltså precis vad jag misstänkt hela tiden.

Gav mig av i god tid så jag inte skulle missa min tvättid. Men det  var ovanligt lite trafik på Essingeleden och jag hade gott om tid när jag kom hem. Hann ta ett bad och tvätta håret innan det var dags att gå till tvättstugan.

Hade 6 maskiner att tvätta. Hann börja städa i köket medan maskinerna gick. Funderade på att skura badrummet, men bestämde mig för att det var onödigt arbete. Det blir inte speciellt smutsigt när varken katterna eller jag är hemma. Bättre att städa det som behövs.

Jag hade ju lånat F:s P-plats. Naturligtvis hade han kort dag och jag blev tvungen att flytta på mig. Ställde mig på R:s plats eftersom jag antog att jag skulle hinna iväg innan han kom hem. Det gjorde jag inte. Han hade också haft en kort dag.

Jag skyndade mig och sedan åkte F och jag till IKEA för att äta. Trots att det var måndag var det sjukt mycket folk. Men vi hittade i alla fall en sittplats.

Idag åt jag spätta. Växlar mellan spätta och köttbullar. Det är ytterst sällan jag äter något annat.

Efteråt åkte vi till Systemet i Barkarby och hämtade vin jag beställt. Tre flaskor rosé och tre cava. Sedan åkte vi hem. Jag sprang in och hämtade min ryggsäck och kastade ner lite underkläder i den. Resten av tvätten fick vara kvar hemma. Regnet öste ner och jag hade ingen lust att hantera tvättförflyttningen varken hemma eller vid stugan. Det skulle bara resulterat i att jag haft en massa blöt tvätt att försöka få torr i stugan.

När jag kom till stugan och öppnade dörren tittade pojkarna ut. De brukar vilja gå ut en stund när jag varit borta länge. Men de såg att det regnade och var blött och nöjde sig med att titta ut lite bara. Mina katter gillar inte regn. Ägnade kvällen åt att lyssna klart på en bok, sedan lite playTV och till sist ljudbok att somna till. Veckan första dag var slut.

Posted in Livet, Mammason, Stugan, vår egen korkek | Leave a comment

En viktig bit av livet – Bloggutmaning i juli 15

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i juli med en fråga att besvara varje dag.

 

Att städa är något som…

Att städa är inte alltid så roligt. Men det är ändå en bit av livet. Att ta ansvar och hålla ordning. En del av att vara vuxen.

Vilken ambitionsnivå man har är individuellt. Vissa är pedanter och andra mer bohemiska. Själv har jag något slags mellanläge. Jag skulle vilja ha mer struktur, men väljer ofta bort det för att lägga tiden på annat. På gott och ont.

Posted in Bloggutmaning i juli 2019, Livet | 1 Comment

Kläder men inga kamrater

Fredagen blev en lugn dag i stugan. Jag var ute lite på förmiddagen, men sedan la jag mig att vila. Det visade sig vara ett bra drag. Tyvärr blev jag väckt av G, som är chef över cheferna på postop. Hon undrade om jag kunde jobba den kommande natten. Men tyvärr var jag ju redan inbokad på annat håll.

Katterna passade på att vila i skuggan medan jag var ute.

När jag kom till jobbet började jag med att kolla om jag fått behörighet till kläder. Det hade jag. Senare visade det sig att jag också fått behörighet till det läkemedelsutrymme där smärtlindring förvaras. Men att situationen ens uppstått är absurt.

När jag kom till avdelningen där jag skulle tillbringa natten sa man att jag skulle vara ensam. Man hade stängt halva avdelningen så det bara skulle behövas en sjuksköterska. Det lät ju i och för sig rimligt. Men då man också berättade att man med ensam verkligen menade just ensam, alltså bara jag utan undersköterska, kände jag mig verkligt obekväm. Tyckte att jag borde informerats om det i förväg. Som det nu var skulle jag göra dels mitt eget arbete, dels undersköterskans. Men som så ofta var det bara att gilla läget.
Hur som helst ringde jag till Klaras jour och informerade, bara för att ha ryggen fri om något skulle hända.

Det blev en ganska jobbig natt. Flera nyopererade patienter, många kontroller var fjärde timme, antibiotika och annat. När morgonen kom kändes det som rena kaoset. Jag hade sprungit som en skållad råtta mellan klockan 04 och 07 för att göra morgonarbetet. Ändå var jag inte klar med allt och lämnade över en del till dagsjuksköterskan.  Som visserligen inte sa något, men hen visade att hen inte gillade det. Men jag var trött och orkade inte mer. Erbjöd mig visserligen att stanna och göra det jag inte hunnit, men det ville hen inte. Så jag åkte hem.
Under natten hade jag gått 11 378 steg. Vilket i och för sig bara berättar om att jag inte suttit still. För det är mycket av arbetet som inte kan mätas i antal steg.

På vägen hem, när jag bytte från tvärbanan till T-banan, passade jag på att köpa en korv med bröd i Pressbyrån vid Gullmarsplan. Jag var hungrig. Hade ju inte hunnit äta under natten.

Väl hemma orkade jag inte ens dricka en kopp kaffe. La mig och somnade inom ett par minuter.

Det var grillfest i vårt område. Hade tänkt gå en stund, eftersom det började redan klockan 16. Men det fanns inte på kartan. Jag var fortfarande utmattad då jag gick upp vid 17-tiden. Satt i det närmaste apatisk med mitt eftermiddagsmorgonkaffe.

När jag skulle ta på mig strumporna kände jag hur tårarna trängde fram. Jag skulle ha ännu en ensam natt. Men nu visste jag i alla fall om det.

Konst på avdelningen

Det blev en bättre natt. Visserligen fler som skulle ha antibiotika, men färre täta kontroller och fler som var inne på senare dygn postoperativt.
Men det fanns att göra.

Jag gjorde en lista med en exakt planering hur jag skulle lägga upp arbetet. Började morgonarbetet klockan 04 och stannade sedan en extra halvtimme för att dokumentera klart.

Jag överlevde mina två nätter. Patienterna överlevde också och nu har jag bara två ytterligare pass inbokade på den avdelningen, i början av augusti. Sedan får det vara nog!

Utsikt från avdelningen med solen som glittrar i fönstren

Jag var inte lika utmattad, trots att jag även denna natt gått mer än 11 000 steg, närmare bestämt 11 556.

Vid Årstadal klev jag av och gick för att shoppa lite på den ICA jag morgonen innan sett öppnar klockan 07. Ost, bröd, frukt och nötter. Sedan tog jag nästa tvärbana till Gullmarsplan, bytte till T-banan och åkte hem.

Orkade faktiskt dricka en kopp kaffe medan pojkarna luftade sig. Sedan sov jag, utan alarmet på, till strax före klockan 17.

Har inte orkat göra många knop idag. Men några saker i alla fall:

  • Bäddat rent
  • Packat ihop smutstvätt
  • Tagit in den torra disken från diskstället
  • Burit iväg till återvinningen

Hade tänkt dammsuga, men det får bli en annan dag i veckan. Nu är klockan mycket och vi ska sova.

Posted in Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stockholm: St Göran, Stugan, vår egen korkek | 2 Comments

Kontroll på köpet – Bloggutmaning i juli 14

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i juli med en fråga att besvara varje dag.

 

Ett köp jag ångrar…

Tror inte jag kan minnas någonting, av värde, som jag ångrat att jag köpt. Jag är en sådan där människa som funderar länge och mycket innan jag köper något.

Visst händer det att jag får syn på något och köper direkt. Men då har jag oftast en fantasibild inom mig som gör att jag vet precis vad som är rätt när jag ser det. Men som sagt, det vanligaste är att jag går och tittar på det jag vill ha hur många gånger som helst innan jag bestämmer mig för att köpa.

Något som jag däremot ångrade att jag köpte skrev jag om här. Det var precis fel och inte det minsta gott. Borde köpt en korv med bröd istället.

Posted in Bloggutmaning i juli 2019, Livet | 2 Comments

En kopp svart för att matcha min själ – Bloggutmaning i juli 13

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i juli med en fråga att besvara varje dag.

En favoritdryck, drink på sommaren för mig är…

Kaffe är min favoritdryck, oavsett årstid. Men gärna ett glas rosé i skuggan en varm dag.
Till vardags, just nu, är favoriten Fanta raspberry.

Posted in Bloggutmaning i juli 2019, Livet | 4 Comments

En dag i stugan

Jag somnade rätt sent, såg någon TV-serie på playTV. Vaknade ändå tidigt, för tidigt, och somnade om.

Hade lite långfrukost inomhus. Ett par stora koppar kaffe innan jag kom igång. Under tiden låg pojkarna och vilade. De vill gärna komma ut en stund på morgonen, speciellt Kingston. Men de har stor förståelse för att jag är morgontrött.

När vi väl kom ut satte jag igång och diskade. Det är skönt att passa på när vädret är skönt.

Jag pysslade lite i trädgården. Drack lite kaffe emellanåt och fick syn på årets första hallon. Inte moget, men dock årets första.


Skickade en fråga till F och frågade om han ville ses och äta. Tänkte mig något nära Husby eller Kista. Men han föreslog Daisy´s i Skarpnäck och då frågade jag om han ville ha hemlagat istället. Det ville han.

Jag funderade en stund på vad jag skulle laga till och bestämde mig för fläskkotletter. Googlade efter ett bra recept och hittade Himmelska fläskkotletter i ugn. Receptet finns om du klickar på länken.

Åkte iväg till Hemköp i Skarpnäck. Eftersom jag ville köpa några stora flaskor läsk också tog jag bilen.

F dök upp innan maten var färdig, men efter att vi pratat en stund satte han igång med att planera morgondagens körlista. Han var lagom klar samtidigt med maten.

Maten var god, kanske lite i saltaste laget för min  smak. Nästa gång ska jag ta lite mindre soja.

Efter att vi druckit varsin kopp kaffe och F åkt hemåt diskade jag. Det var lättdiskat nu när det inte hade hunnit torka in.

Film är ju ett av de intressen vi delar, liksom intresset för rymden och kvantfysik. Vi hann avhandla alla tre ämnena medan vi åt.
Bland annat pratade vi om Quentin Tarantino, en i mina ögon mästerlig regissör. Hans The hateful eight är helt fantastisk, uppbyggd på samma sätt som till exempel Mordet på Orientexpressen. Man vet inte hur alla pusselbitarna hänger ihop förrän på slutet.
Min son frågade om jag sett Reservoir dogs. Det tror jag inte att jag har gjort, den heter De hänsynslösa på svenska och är Tarantinos första långfilm. Den tänker jag ägna resten av kvällen åt, den finns på Netflix. Ett glas vin tänker jag också ta mig.

Posted in Livet, Mammason, Stugan, vår egen korkek | 6 Comments

Rullar på

Livet rullar på i sakta mak med ett och annat ryck. Men totalt sett gör jag nog inte så många knop.

Igår, tisdag, tog jag det lite lugn eftersom jag planerade för en lång natt utomhus. Nu visade det sig bli en betydligt snabbare vända än jag ens kunnat drömma om. Men när jag var tillbaka i stugan kände jag hur hela situationen påverkat mig. Jag var trött, men kunde inte sova. Kände mig uppskakad av vad som kunde hänt, men som tack och lov inte hände. Allt slutade lyckligt. Jag har kollat med min son, både i morse och nu ikväll, hur Kirk mår. Han mår bra, sover i min sons säng. Så fort han kom hem la han sig tillrätta. Han känner sig trygg.
Jag tyckte ju att han såg rätt välnärd ut. Men min son säger att han gått ner rätt ordentligt i vikt. Men han äter med god aptit där hemma. Det är inte lätt att hitta mat för katter som är ute på drift. Nu vet jag ju att L satt fram en del mat, men annars finns det inte så mycket matnyttigt ute. Det är tveksamt hur duktig en 10-årig innekatt är på att fånga något ätbart. Visserligen är det en instinkt, men det krävs ändå snabbhet och list. Han var ju rejält hungrig när jag satte fram en skål Mjau mjukmat. Det var tack vare det som han lät sig fångas. Han tog en risk för att få mat. Han kunde inte veta att den som fångade honom ville honom väl. Han greps av panik och jag har inte svårt att föreställa mig den dödsångest han måste känt. Han slogs för sitt liv.

Igår gjorde jag rent min parkeringsplats. Det är tusen och en regler när man har koloni. En av dem är att det inte får finnas ogräs på parkeringsplatsen.

Trekvarts korg med ogräs fick jag ihop och då var det ändå inte så mycket ogräs i år som förra året.

Idag har jag kört bort en del kvistar och klippt taggbuskar. Att det ens kan finnas så mycket taggbuskar är märkligt. Men de växer kämpahöga, precis som i visan om Törnrosa.

Skottkärran blev full med kvistar. Jag körde flera gånger och mer finns det.

I morse när jag skulle kasta soppor var han som tömmer där. Det var lite spännande att se hur det går till.

En riktigt stor påse lyfts upp med kranbil. Inne i påsen finns en plastpåse som sedan släpps av på flaket.

Därefter sätts påsen tillbaka och en ny plastpåse sätts på plats. Locket på sopmoloken stängs och vi kan fylla på med nya sopor.

Jag hann lite annat än att rensa taggar. Åt lunch, stekt korv med gurka och vita bönor. Tog en runda på tomten efter maten och fick mig två stora smultron till efterrätt.


På kvällen åkte jag till min bror och svägerska. Hade lovat att hjälpa dem med en sak. Fick lite mat och sedan kaffe.

Åkte hem till stugan och kattpojkarna fick komma ut en stund. Satte mig ute med ett glas vin medan de tumlade runt lite i gräset. Men när jag frågade om de ville gå in rusade de mot dörren. ”Vill ni komma in?” är en fråga de känner igen.

Posted in Livet, Stugan, vår egen korkek | 6 Comments

Dramatisk kattresa eller En man och hans katt

I början av juni försvann min sons katt, Katten Kirk. Den han vistades hos råkade ut för ett trauma och hade sedan en minnesförlust och ingen visste vad som hänt. Det enda vi visste var att lägenhetsdörren stått öppen.

Ganska snabbt började vi leta. Först min son och sedan letade jag. Företrädesvis nattetid, men jag åkte dit ibland på dagen också.
På natten kröp jag i buskar, lyste med ficklampa och ropade. Men ingen katt. Jag sökte av ett stort område runt där katten försvunnit, men utan resultat. Vi satte upp lappar i området och hoppades att någon skulle höra av sig.

Det är en mycket älskad katt och vi var oroliga. Men livet måste också pågå parallellt. Med jobb och plikter. Den som ändå kunde avvara tid, främst på natten eftersom det är vad som rekommenderas av professionella kattletare, var jag. Jag letade så ofta jag kunde.

Efter ganska lång tid hörde en kvinna, L, av sig. Kirk brukade ligga i deras utemöbler. Vi hade kontakt och hon lovade att försöka locka in honom och vi skulle hämta honom. Men han var skygg, sprang iväg så fort hon närmade sig.

För några veckor sedan fick jag en bild på honom och information om att han verkade bo under en byggnad i området. Jag ringde min son, åkte direkt från stugan, hämtade upp min son på vägen och åkte och letade reda på den gula byggnaden.

När vi kom gående, det var ordentlig skymning, såg vi honom på långt håll på väg till det gula, lilla huset. F ropade på honom och han stannade upp, stod stilla en stund och gick sedan till huset och slank in under. Han kände igen sitt namn och rösten som kallade. Men vågade nog inte stanna.
Jag la ut mat vid huset och efter att ha skjutsat hem F åkte jag tillbaka och såg att han ätit upp maten. Men han syntes inte till. Låg säkert under huset. Det var svårt att se hela utrymmet.

Sedan har jag varit vid huset många gånger. Kollat uteplatser också och är rätt säker på vilken uteplats som tillhör L. Men jag har inte sett Katten Kirk.

Hur som helst hade jag bestämt mig för att så fort det lovades uppehåll en hel natt i området skulle jag åka dit och stanna hela natten. Vänta ut honom och locka med mat.

På tisdagskvällen, eller snarare natten, lovades uppehåll och jag åkte iväg vid 22-tiden. Hade mat med mig till honom. La ut mat utanför ingången under huset och sedan i en skål en bit ifrån.

Han var hungrig och det tog bara ett par minuter innan jag såg honom äta av det som låg vid ingången. Visserligen ser han ut att vara välnärd, men han var absolut hungrig och vågade sig fram till skålen. Då högg jag honom!

Snabbt trädde jag på honom baksidan av ett koppel, det med öglan, som jag gjort som en snara av. Han blev mycket upprörd. Fräste. Klöste mig i  handflatan så blodet rann och var hur aggressiv som helst. Egentligen var han väl rädd. Han känner inte mig tillräckligt väl, vi ses rätt sällan.

Jag insåg snabbt att jag inte skulle gå iland med att få honom med mig. Ringde F och sa att han var tvungen att komma. Han lovade skynda sig, men det är en bit att köra mellan där han bor och där katten var. Under tiden hann en hel del dramatik utspela sig.

Plötsligt ryckte Kirk till och gjorde ett ryck. Jag tappade taget, hade ju ingen ögla att hålla i. Han rusade iväg med kopplet som en snara runt halsen. Inte bra!
Jag hittade honom under en annan byggnad. Han hade lagt sig precis på mitten och gick inte att nå.

Med tiden flyttade han sig mot sidan och jag skulle kunna nå kopplet. Precis då jag skulle ta det flydde han ut på andra sidan och försvann. Han var borta!

Jag blev enormt stressad. Katten var borta och hade en snara runt halsen med ett koppel. Han skulle kunna fastna och bli strypt. Jag var helt enkelt tvungen att hitta honom. Hur nu det skulle gå till.

Jag kröp runt bland de olika byggnaderna. Lyste med ficklampan. Ingen katt. Jag började krypa i buskarna och se, där glimmade något till. Vad var det?
Det var reflexen på kopplet och vid närmare kontroll såg jag Kirk. Jag såg också att om jag ålade mig sakta in i busken skulle jag nog kunna ta tag i kopplet. Det kunde jag.

När jag virat kopplet runt handen mer eller mindre studsade jag upp på benen. Innan han skulle gå till anfall mot mitt ansikte. Han var riktigt arg. Men jag fick ut honom ur busken och då såg jag att han krånglat sig ur kopplet så det satt runt bakdelen av kroppen, framför bakbenen. Då kunde han inte bli strypt.

Han fräste och anföll, men jag lyfte honom i bakkroppen med kopplet. Inte mer än att han hade markkontakt med framtassarna. Säkert obekvämt, men ofarligt. Han lugnade ner sig och låg och tittade på mig med onda ögat. Det syntes att han funderade på hur han skulle anfalla mig och bli fri.

Men då kom F. Han föll på knä bredvid sin katt. Pratade lugnande med honom och strök honom över huvudet. Det syntes att både min son och Katten Kirk var lika glada för återförenandet.

Helt utan problem lät Kirk sig lyftas upp. Han lutade sig mot F och vi gick bort mot våra bilar. Vi bestämde att jag skulle köra honom i bur för säkerhets skull. Han lät sig stoppas in i buren och var helt lugn under resan. Trots att det bara var jag och han. F åkte med en annan bil.

Nu är Katten Kirk hemma igen. Äventyret är över och vi kan andas ut. Kirk är 10 år, innekatt och har en kronisk, inte smittsam, infektion och behöver en del omvårdnad. Men han verkar ha klarat sin ensamma utevistelse bra efter omständigheterna. Det känns mycket skönt att han är hemma igen.

*Katten Kirk har fått sitt namn efter Kapten Kirk i Star Trek

**Bilden är tagen av L. Jag brukar vara noga med att namnge fotografer när det inte är mina bilder. Men eftersom jag inte frågat om jag får publicera hennes namn så nöjer jag mig med L.

Posted in Livet, Mammason | 11 Comments

När kväll blir morgon och morgon blir kväll – Bloggutmaning i juli 9

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i juli med en fråga att besvara varje dag.

 

Sommarmorgon eller sommarkväll, vad föredrar du?

Det är inte en fråga om vilket jag föredrar, för det är helt beroende på var jag är och hur livet ser ut just då.

Som de flesta vet lever jag ett spegelvänt liv, mina dagar är nätter och mina nätter är dagar. I alla fall de perioder då jag jobbar.
Jag har jobbat de flesta somrar sedan jag började jobba i vården 1974. Inte alltid natt, men alltid något slags skift.

Just den här sommaren är jag mestadels ledig, jobbar endast några få pass under sommaren. I augusti blir det nästan full tid igen. Men inte riktigt.

Jag är ingen morgonmänniska, det vill säga att jag har svårt att komma upp på morgonen och sover gärna länge. Då missar man sommarmorgnarna.

Men jag har hur många fantastiska sommarmorgnar som helst bland mina minnen. Som morgonfikat vi halv fyra, fyra-tiden på Långbro innan man satte igång morgonarbetet. Vi brukade fika ute på den stora balkongen och se solen gå upp. Eller i vart fall se den, för ibland gick den upp tidigare än så.

Jag minns också sommarmorgnar då jag, visserligen inomhus, såg solen över taket på Huddingesjukhus då jag satt med kaffekoppen i personalrummet på transplantationsavdelningen i början av det här seklet. Såg hur solljuset spelade i ventilationstrummorna. Jobbade där åren 2000 till 2002, eller 2003.

Mina morgnar när jag åkte hem till Marstrand efter nätterna på intensiven på Kungälvs sjukhus. Precis då jag såg Carlstens fästning i fjärran upplyst av solen. När jag kom hem gjorde jag kaffe och satte mig ute en stund innan det vara dags att sova.

Eller morgnarna vid min stuga, efter jobbet. Kom hem, tog ut katterna och slog mig ner med en kopp kaffe. Trött, men ändå en stund av ren lycka innan sovdags.

Det finns kvällar också. Lediga kvällar i kvällssol, ofta med ett glas vin. Självsam eller med någon vän. En god bok, något gott att äta. Invänta solnedgången. Bara det inte är för kallt. För det är sällan, alltför sällan, som vi har långa, sköna, varma sommarkvällar.

Kanske väger mina goda minnen av sommarmorgnar tyngre vid en jämförelse. Men jag vill inte jämföra. Jag älskar båda. Men på olika sätt.

Posted in Bloggutmaning i juli 2019, Livet | 3 Comments

Blodvite

Veckan börjar börjar bra sa han som skulle hängas på måndan. Ett av min sons favorituttryck när han var i tonåren. Just idag kan det vara en sammanfattning av min måndag.

Jag vaknade skapligt tidigt, utan alarm. Gjorde kaffe och så fort som de öppnat på parkeringsbolaget som har hand om föreningens  parkeringshus hemma ringde jag. Dels för att höra varför man bytt min parkeringsplats (den jag ännu inte fått tillgång till) och när man räknade med att det skulle vara klart. Min reservplats släppte jag ju före månadsskiftet eftersom jag skulle få min egen plats den 1 juli.

Nu visade det sig, i samband med slutbesiktningen, att man felmonterat och fick riva och börja om inne i garaget eftersom säkerheten inte blev godkänd. Någon gång i september kanske man är klar.
Det är inte första gången man schabblat. När vi skulle få flytta in i december förra året visade det sig att man glömt sprinklers och sedan tog det tid att beställa och få dem innan man kunde börja montera.

Jag frågade om det fanns någon reservplats att hyra, men det finns inga lediga längre. Alla är upptagna. Så nu har jag ingen P-plats igen. Undrar om jag någonsin får en…

När jag var klar med telefonsamtalet skrev jag ett långt mail till konsultchefen här i Stockholm. Hon blev rätt upprörd av hur man håller på. I vart fall skulle hon försöka ordna så jag får arbetskläder till mina fyra sista pass.

Jag fick en kallelse, via sms, till blodcentralen och bestämde mig för att åka in. Kände att jag behövde några gratis leverpastejmackor.

Inte heller där gick det bra. Jag har gett blod hur många gånger som helst, men jag fick en oerfaren undersköterska som skulle sticka mig. Det är ju många läkarstuderande som sommarjobbar. Som undersköterska får man jobba när man pluggat 5 terminer på läkarutbildningen, alltså 2½ år. Men hen ställde så många märkliga frågor om mitt jobb så jag undrar om hen verkligen varit på ett sjukhus överhuvudtaget. Hur som helst så misslyckades hen med att sticka mig. Jag är extremt lättstucken. Har ådror som trädgårdsslangar.
Jättesynd eftersom just min blodgrupp är en av de tre grupper som det, just nu, råder extrem brist på i Stockholm. Nu ska jag få en kallelse om cirka 14 dagar igen. Så får vi se om jag har tid att åka in till stan då.

Jag fikade rejält i alla fall. Åt till och med två äppelmunkar som plåster på såren. Lite synd om mig är det allt.

Medan jag fikade läste jag bland annat en intervju med Bodil Jönsson. Ni vet hon som skrivit om tid. Hon hävdar, i intervjun, att det bara är ett hjärnspöke, alltså inbillning, att tiden inte räcker och att vi har bråttom. Vi kan lika gärna bestämma oss för att vi har gott om tid och då har vi det.

Nu skulle jag vilja påstå att det inte är så enkelt. Det går väl an för henne, 76 år och professor emerita med säkert en väl tilltagen pension och därför inte i behov av att arbeta mer än med sina böcker och eventuella föreläsningar för nöjes skull.
För oss som arbetar så är det tider att passa, saker att göra och krav både från samhället och i vår närmiljö. Det går inte bara att bestämma sig för att tidsbrist och bråttom inte finns. För oss vanliga är det en realitet.

Efteråt gick jag till Akademibokhandeln och köpte en bok om partikelfysik. Hur jag nu kom på den idén. För jag tror knappast att jag var inspirerad av den pensionerade fysikern. Henne var jag ju irriterad på.

Jag strosade sedan sakta ner mot Sveavägen. Tittade upp mot Observatorielunden och Kentauren, en staty av Sigrid Fridman från 1936. Längst till höger i bilden, klicka så blir den större och du ser bättre. Min mamma brukade promenera upp mig för att se den på nära håll. Det är ytterst ovanligt att jag tar mig upp för backen.


Stadsbiblioteket från 1928, ritat av arkitekt Gunnar Asplund, är sevärt både exteriört och interiört. Väl värt ett besök, även om man inte tänker låna böcker.


Jag fortsatte sedan Sveavägen fram mot Hötorget. Precis när jag passerade Kungshallen började det regna. Då fick jag nog och bestämde mig för att gå in på Pyttirian. Jag var proppmätt efter min stora smörgås- och äppelmunklunch. Men ett glas cava går alltid ner.


När jag druckit ur var klockan rätt mycket och jag bestämde mig för att åka tillbaka till stugan. På T-banan började jag lyssna på Hamid Zafars sommarprogram. Ett program som skulle visa sig mycket bra, både gällande det han berättade och hans musikval.

Eftersom det inte tar 1½ timme hem så fortsatte jag att lyssna hemma. Tog ut pojkarna och satte mig med kaffe i trädgården. När programmet var slut bar jag in disken, som torkat, från igår. Katterna fick gå in igen och nu har vi spritt ut oss på olika ställen i vardagsrummet. Jag i en stol, Kingston i den andra stolen, Lucas ovanpå ett skåp och Orvar i F:s säng. Veckans första dag har övergått till kväll.

Posted in Livet, Stugan, vår egen korkek | 6 Comments