Trött, men trots allt midsommar

Så var det midsommar igen, den helg som firas stort på koloniområdet. Årets största dag skulle man lätt kunna säga utan att överdriva.

Jag vaknade tidigt, trots att jag sovit urdåligt. Kände mig nedstämd och ledsen, både med och utan anledning. Jag är orolig för Kingston som inte verkar må alldeles jättebra. Han ville inte äta igår av torrfodret och kräktes.

Efter mycket om och men kom jag i alla fall iväg, till fots, för att handla lite. Mjukmat till katterna och ett paket fisk att koka senare åt dem. Handlade också lite till mig och Y för att ha ikväll/inatt. Däremot glömde jag alldeles bort att köpa något att äta så det får bli mackor och kaffe.

När jag kom tillbaka till stugan serverade jag pojkarna av mjukmaten och den slank ner utan problem. Får nog se till att Kingston får äta mjukmat ett tag nu.

Till sist bestämde jag mig för att sluta fåna mig och gå upp till midsommarfirandet trots allt. Jag är ju inte överdrivet förtjust i stojande och skrikiga ungar och mängder med folk. Men jag gick som sagt upp och köpte mig en kopp kaffe, en bulle och en skiva rulltårta.

Medan jag drack mitt kaffe reste man midsommarstången och dansen tog vid. Dansa i en ring, Morsgrisar är vi allihopa, Tre små gummor…

Sedan gick jag hem för att vila inför kommande arbetspass.


Ljusförhållandet var dåligt oavsett från vilket håll det var. Antingen var det för mörkt eller så försvann nästan stången in i grönskan i bakgrunden.
Då var de bättre hemma med jasminen och de gula blommorna.

Posted in Livet, Stugan, vår egen korkek | 1 Comment

Har tröttnat

Just nu är jag trött!

Trött på folk som kastar skräp omkring sig på våra gårdar. Har pågått i åratal, men just nu är det för jävligt.

Ännu mer trött på grannar som tycker det är normalt att göra så och att jag är omogen som inte förstår det.

Trött på den inte ovanliga, men nu åter uppblossande, debatten om att undersköterskor kan precis lika mycket, och samma saker, som sjuksköterskor.
Nu är det ju inte alla undersköterskor som vägrar inse att vi har olika kompetens och behöver jobba tillsammans. Det finns evidens (forskning som påvisar)* att patienter får mer vårdskador och sämre vård om det saknas sjuksköterskor eller att det är för få sjuksköterskor i bemanningsmixen.
Men jag har blivit anklagad för att vara oförskämd när jag tycker så. Däremot är det uppenbarligen helt okej att tycka att sjuksköterskor är inkompetenta och onödiga. Har fått en mängd påhopp om det (från folk som inte har en aning om vad jag kan och om min kompetensnivå). Även från folk som inte ens känner mig.

Jag funderar på fullaste allvar att strunta i att gå till jobbet. Vad ska jag där att göra när jag uppenbarligen anses onödig?

*Jag hade tänkt att länka till artiklar och forskningsresultat, men de är så många att jag inte kan välja. Googla gärna själv.

Posted in Livet | 1 Comment

Jag kände inte igen hans namn

I måndags var jag på författarfrukost igen. Jag får inbjudan lite då och då eftersom jag har ett abonnemang på Storytel.
När inbjudan kommer gäller det att vara snabb, platserna brukar vara slut inom en halvtimme, så trots att jag inte hade en aning om vem Mats Strandberg var så bokade jag snabbt. Det är trevliga stunder de där frukostarna.

Strax innan det var dags kom jag på att det nog var en god idé att googla för att få veta lite mer om honom. Vad han skrivit och sånt.
Det visade sig att han var en av de två som skrivit Engelsforstrilogin, den skrev han tillsammans med Sara Bergmark Elfgren.

Cirkeln, Eld och Nyckeln heter de tre delarna och är väl egentligen skrivna för en något yngre läsekrets, men gillar man fantasy så kommer man att älska de här böckerna. Jag i det närmaste strecklyssnade på dem alla tre för några år sedan.

Nu är Mats Strandberg aktuell med en bok som heter Hemmet. Jag har ännu inte läst eller lyssnat på den, men den utspelar sig på ett vårdhem för demenssjuka. Det lär vara en massa skräck och spännande obehagligheter som tilldrar sig. Ser fram mot att lyssna på den, men just nu har jag en annan bokserie på gång.

Posted in Livet | 1 Comment

Det känns så bekant

Igår på helgsmålsbönen spelade min vän B Solveigs sang ur Peer Gynt. Vid ett tidigare tillfälle, då han också spelade den, hade jag gjort en egen översättning från den engelska texten till sången. I sitt original är den på norska.

Eftersom jag hade texten i Evernote kunde jag snabbt plocka fram den och läsa de två verserna.

När jag kom hem funderade jag en hel del på Peer Gynt och Solveig. Peer som ger sig av medan han är ung och söker något, kanske meningen med livet, vad vet jag.
Solveig, som älskar honom, väntar troget på att han ska komma tillbaka. Helt förvissad om attt de en dag ska bli de två.

När Peer då äntligen kommer tillbaka är han en mycket åldrig och bruten man som möts av sin Solveig.

Man brukar säga att det är en berättelse om hur man kan ge sig av från själva livet och söka något man redan har och därmed missa det helt. Däremot har jag aldrig hört att man tar upp den aspekten relaterad till Solveig. Det är ju inte bara sitt eget liv Peer ödelägger, även Solveig missar sina bästa år och själva livet.

Kanske kommer både vinter och vår att gå,
och nästa sommar också och hela året.
Men till sist kommer du, det vet jag helt säkert.
Och jag ska vänta som jag lovat.

Posted in Livet | 2 Comments

En riktig skräckfredag

Igår hade min son och jag en fredag i skräckens tecken. Vi var först på Konserthuset för att lyssna på The Horror.
Det var Orvar Säfström som ännu en gång stod för värdskapet för en utmärkt konsert, den här gången med musik från olika kända skräckfilmer. Även om jag kände igen namnen på filmerna så har jag bara sett två av dem; The shining och Rosemarys baby.

Stirra ned i avgrunden och låt fasorna skölja över dig. Skräcken är en av människans äldsta känslor, lika starkt kopplad till vår genetiskt programmerade instinkt att överleva som sexualdriften. I alla tider har vi fascinerats av det hemska, fasansfulla och groteska”. (Den  citerade, kursiverade, texten från presentationen av konserten).

Som alltid när Orvar S är inblandad finns det olika bonusarrangemang. Den här gången en skräckläsning av Anders Fager före konserten och en efterfest på Kraken i Johanneshov (nära Globen) där bandet Goblin spelade. Goblin är ett italienskt band som gjort musiken till en rad kända skräckfilmer.

Tyvärr hann vi inte gå på läsningen före, men efterfesten ville vi ju inte missa och jag hade skaffat biljetter till den.

Det visade sig vara en väl värd resa ut till Kraken. Bandet Goblin var bra, ja mer än så. En riktig supermusikupplevelse.

När Goblin spelat klart åkte vi hem, klockan var mycket och vi tog T-banan som gick 02:31 från Globen. Vi hade lite tur vid bytet vid T-centralen och hann med ett tidigare tåg än vi trott och jag var faktiskt i sängen redan strax före klockan 03:30.

Posted in Livet, Mammason, Teater, museum, kultur | Leave a comment

PostNord, uselt företag med usla avtal och samarbetspartners

Det är svårt att ens ta in att det kan fungera på det här viset. men så här är det:

Jag beställde en vara, och betalade i förskott, från ett svenskt företag. Redan vid beställningen fick jag veta vilken dag mitt paket skulle anlända. Det är en sak av stort format och skulle därför levereras vid mitt hem.

Igår fick jag ett mail om att paketet skulle levereras hemma hos mig mellan 8 och 16. Inget konstigt med det, jag hade alla möjligheter att vara hemma och vänta på det.

Vid 15-tiden, då jag fortfarande inte hört av PostNord letade jag rätt på mailet och gick in på länken spåra ditt paket. Då kunde jag se att de varit hos mig 14:08 och det fanns följande text att läsa:
Leverans kunde inte ske eftersom porten var låst och mottagaren ej gick att nå

Vaddå inte att nå? Man hade varken skickat sms eller ringt mig. Jag började leta efter ett telefonnummer att ringa för att fråga vad man höll på med. Något nummer fanns naturligtvis inte att finna och jag fick ta mig tid att googla fram ett till en kundtjänst hos PostNord.

Jag fick prata med en bjäbblisa vid namn Linnea, som på bästa småflicksvis, typ 11 eller 12 år, bjäbbade om att hon inte behövde berätta vad hon heter. Det behöver de på PostNord inte göra. (Det innebär att man i anonymitetens skydd kan behandla kunder precis hur illa man vill eftersom ingen vet vem man är, i alla fall inte om man har ett så vanligt namn som Linnea).

Hon plockade fram min beställning via det aviserade numret och berättade att eftersom det var skickat till PostNord via ett företag som heter DPD, vilket ofta paket från utlandet är, så har PostNord ett avtal med dem att de inte ska ringa upp kunden när de kommer. Är porten låst (vilket portarna där jag bor alltid är) ska de bara åka igen. Det är ett känt problem hos PostNord men det är inget de tänker göra något åt.

Nu hade paketet återgått till Veddesta och sedan skickats till mitt utlämningsställe dit det beräknas komma imorgon. Dit har det skickats eftersom det väger mindre än 20 kilo. Annars hade det skickats tillbaka till Tyskland direkt.

Om det varit kvar i Veddesta hade jag kunnat hämta det med bil där, säkert kunnat få hjälp att lyfta in det i bilen och med nedfällt säte tror jag det får plats. Jag har ju en rätt liten bil.

Som det nu är så kan jag inte hämta det med någon bil alls, man får inte köra in där med bil. Inte ens om jag fått ställa bilen utanför dörren skulle jag kunna få ut det till bilen. Personalen på ICA hjälper inte till med sådant och jag kan nog räkna med en utskällning, eller i bästa fall rejält sura miner, då de ska lyfta ett så stort paket över disken. För paketet är stort, även om det väger mindre än 20 kilo.

För att bära paketet behöver man se ut som en gorilla, eller i alla fall ha armar som en sådan. När den bjäbbiga Linnea lugnat ner sig och jag fått henne att titta på måtten på paketet så medgav också hon att jag självklart inte kan bära det de cirka 1½ kilometrarna som det är mellan min bostad och utlämningsstället.

Hon fortsatte i sin raljerande ton om att det kommer att ordna sig. Jag ilsknade till och sa att DET inte kommer att ordna sig, inte av sig själv om hon nu inte tror att paketet kommer att ta en promenad på egen hand hem till mig. JAG kommer att ordna det. Eftersom jag är en doer och problemlösare. Men det är PostNord som lagt det här problemet i knät på mig och gjort det till mitt problem. Vad gav dem rätten till det???

Storleken har betydelse, i alla fall när det gäller paket som ska fraktas. Dessutom har deras sätt att hantera frakter gjort att bor man där jag bor kan man inte beställa paket alls om det är saker som är större än att man kan bära dem ensam i handen.
För även om man beställer från ett svenskt företag, som i det här fallet, så kan det mycket väl vara så att de direktbeställer varan från en utländsk leverantör och då ska de ju inte ringa när de kommer utan titta på den låsta porten och sedan ge sig av igen. Om jag nu inte vill sitta på gården på en stol och vänta mellan 08 och 16 förstås, det är ju ett alternativ som även bjäbblisa förstod att jag inte tyckte var en bra lösning, det var kallt och lite regnigt, men som hon ändå medgav var den enda lösningen om jag vill ha mina framtida paket.

Jodå, vi kommer att hämta hem det där paketet, jag har inte råd att låta det gå tillbaka, har ju betalat nästan 1000 kronor för innehållet. Naturligtvis kan man bära nästan vadsomhelst om man är tillräckligt många som håller i ändarna på ett paket. Men hela situationen är sjuk. Hur har det kunnat bli så här? Nu när det finns tekniska lösningar och i stort sett ingen är längre bort än ett mobilsamtal. Hade de ringt hade jag öppnat dörren inom en halv minut. Tänk vad mycket arbetstid de sparat då med återfrakt till Veddesta, omlastning, transport till det så kallade utlämningsstället, bära in det dit och sedan hanteringen där. Suck! Dubbelsuck! Trippelsuck!


*Jag informerade Linnea om att jag tänkte namnge henne i sociala medier och det fick jag så gärna göra sa hon. (Hade hon låtit bli att bjäbba om att hon inte behöver tala om vad hon heter så hade jag inte haft något intresse av att offentliggöra hennes namn. Som person är hon fullkomligt ointressant, bara ännu en av dessa personer som tycker att anonymitet är en rättighet och att det ger rätten att bete sig hur som helst eftersom man aldrig behöver stå för vad man säger och gör).

Posted in Livet | 4 Comments

181 Klassiker – Bild 10 av 365

Med en klassiker på frukostbrickan, smörrebröd med rödbeta och chèvre.

I fotoutmaningen 365 foton ska man under året blogga och lägga upp bilder ur en på förhand bestämd temalista. Helst ska man hinna blogga alla teman under året. Man har också rätt att byta ut 52 av listans teman mot egna och det ska då tydligt framgå att så är fallet.

En länk till Temalista 2017 kan du hitta om du klickar på länken

logga2017

Posted in 365 foton 2017 | Leave a comment

Risig business

I veckan, då jag hade fullt upp med att jobba, sova mellan arbetspassen och diverse annat som var tvungen att hinnas med, trots att det stal tid från min sovtid, var min son och en av hans vänner förbi stugan och fraktade bort det taggiga riset jag hade i två jättehögar. Taggar förresten, det var riktiga hullingar som stacks och revs överallt. Så det var inte bara en risig business, det var också en relativt risky business.

Nu kan jag fortsätta med trädgårdsarbetet, klippa gräset och sedan buskarna runt tomten. Också det en taggig historia. Men inte lika taggig…


*Bild från pixabay

Posted in Livet, Stugan, vår egen korkek | Leave a comment

Frukost med Sofie

Storytel, den där alldeles utmärkta tjänsten för oss som gillar att lyssna på böcker, ordnar lite då och då författarfrukostar.
Som medlem, eller kanske prenumerant är ett mer riktigt ord, blir man inbjuden och bjuden på frukost och ett författarmöte.

De här mötena är väldigt populära och det gäller att boka snabbt, det brukar vara fullbokat inom mellan 15 och 30 minuter.

Idag var det Sofie Sarenbrant som berättade om sitt författarskap i allmänhet och om sin nya bok Bakom din rygg i synnerhet.

Posted in Livet | Leave a comment

Flyganfall

Igår, när jag var på väg från Ersta ner mot Slussen, promenerade jag i godan ro Katarinavägen ner. Tittade på den fantastiska utsikten mot vattnet och lite längre bort Djurgården och Gröna Lund.

Plötsligt, helt utan förvarning, fick jag en hård smäll i huvudet. Blev riktigt paff och undrade först vad som var på gång.

Det var en av dessa närgångna, skränande, sjöfåglar som gjort ett utfall mot mig.

Så här i efterskott kan det ju låta lite lustigt… Men jag kan försäkra er om att det var så lagom kul när det hände. De är ju rätt stora de där pippifåglarna och att få en sådan som slänger sig ner i ens huvud gör riktigt ont.

*bild från pixabay

Posted in Livet | Leave a comment