Kraka

Jag var ordentligt trött när alarmet väckte mig. Inte för att det blivit jättesent, jag låg i sängen före midnatt och jag hade bara köpt ett enda glas rött till maten. Men dagen hade tagit mycket energi och så även kvällen. För den som är introvert går det åt mycket energi att interagera med människor och interagera var just vad vi gjorde. Speciellt under gruppövningarna.

Gick upp, gjorde kaffe och åt en liten macka. Bestämde mig för att det inte var nödvändigt att hinna till kaffet, bara jag var i tid till dagens program. Vi skulle börja med att ses i grupperna och göra en gruppövning.

Det var lördag och spårvagnarna gick lite mer glest på morgonen. Men jag hann i tid för att både hinna med kaffe, macka och inköp av böcker skrivna av dagens föreläsare.

Gruppövningen var helt fantastisk. Vi fick varsin bok av barnversionen av Sara Stridsbergs Dyksommar. Hela boken är full av underbara illustrationer.
Vi började med att läsa boken två gånger, högläsning. Jag fick börja och läste första gången. Efter de två genomläsningarna diskuterade vi boken utifrån våra känslor och tankar. Den handlar om ett barn vars pappa lider av psykisk ohälsa.

Efter förmiddagens kaffe var det dags för Maciej Zaremba och Astrid Seeberger att samtala om Svensk sjukvård i ett vägskäl – ett samtal om vårdens mening.
Det var ett mycket bra samtal och det fick i slutet också komma in en eller annan fråga, eller replik, från oss i publiken.

Sedan blev det lunch, förmiddagen hade bara flugit iväg. Lunchen fanns av två slag, en med kyckling. Det gjorde mig glad. Inte för att jag har något emot att äta vegetariskt, men det är numera allt vanligare att det bara serveras vegetariskt. Ett sätt att marginalisera alla oss som inte är varken vegetarianer eller veganer.

Pastasallad med strimlad kyckling på toppen. Det fanns två slags dressing, jag valde den med curry.

Efter lunchen intervjuade Astrid S Maciej Z om hans bok Huset med de två tornen. Det är en självbiografisk bok och det ska bli spännande att läsa den. Intervjun handlade om hela Maciejs liv, uppväxt och hur han som 17-åring fick veta sin mors hemlighet. Hon var judinna och därmed var han halvjude. Han använde själv det ordet, för jag är inte så säker på att den som har en judisk mamma inte är jude rätt och slätt. Den tillhörigheten ärvs från modern. Om någon som läser min blogg är jude/judinna får du gärna kommentera och reda ut begreppen.

Efter ännu en kopp kaffe och en kaka var det dags för de sista gruppövningen. Vi fick läsa två dikter av Bodil Malmsten, högläsning denna gång också. Sedan skriva en berättelse utifrån dessa, som handlade om ensamhet. Tror jag att de gjorde. I alla fall den andra av dem. Den första handlade om utsatthet, speciellt i rollen patient vårdgivare.
Den som ville, fast det var frivilligt, fick läsa upp sin berättelse. Jag började och till sist hade alla läst upp, även de som inte tänkt dela med sig. Men vi hade kommit varann så nära i gruppen, vi var 7 stycken. Jag kommer att sakna dem nu när jag är hemma igen.

Efter gruppövningen var det en kort avslutning och utvärdering på papper. Sedan dags att åka. Några hade redan skyndat till sina tåg. Jag skulle stanna ännu en natt, och dag, eftersom det är så få tåg på lördagskvällar och ganska dyra biljetter.

Åkte spårvagnen in till Göteborg, klev av vid Valand och gick Avenyn ner. Letade efter något trevligt att äta. Hittade till sist ett ställe på en tvärgata, tror det heter Cappucino, där man hade räkmacka med ett glas vin för 149 kronor.

Det var en bra räkmacka, vinet var gott och jag lyssnade på ljudbok medan jag åt. Funderade på om jag skulle göra något mer eftersom det var lördagskväll men kom fram till att jag behövde vila. Men en semla ville jag ha med mig till kvällskaffet.

Gick ner till Brogyllen, ett av de två ställen i Göteborg som är kända för sina goda semlor. Men de hade inte en endaste kvar. Kände mig besviken, men bestämde mig för ett wienerbröd och en dammsugare istället.

Kvällen försvann fort, drack mitt kaffe och lyssnade på bok. Somnade och så var den dagen slut.

Det var med lite pirrande som jag gav mig av på morgonen. Hur skulle dagen bli? Gick ner till spårvagnshållplatsen och såg precis spårvagnen komma. Men jag hade en gata att korsa och det var trafik. Spårvagnen hann åka. Men det var bara 10 minuter till nästa och relativt okej väder. Grått, men inte kallt.

Det tar ungefär en halvtimme till Mölndals sjukhus, men eftersom jag inte visste exakt kändes resan lång. Var ju tvungen att vara lite på bettet. Vad nu det skulle vara bra för. Hade jag missat min hållplats hade jag väl kunnat åka tillbaka, tror det är bara en hållplats till innan vagnen vänder.

När jag kom fram, det var bara tvärs över gatan vid hållplatsen, började jag med att fråga efter vägen i receptionen. Det var uppför rulltrappan, till höger, bara följa korridoren till slutet och sedan till vänster. Men det var så långt att gå att jag blev osäker och frågade en gång till när jag mötte en sjukhusklädd person ungefär halvvägs. Men jodå, jag var på rätt väg.

Det var trevlig stämning redan utanför aulan. Folk handhälsade och pratade. Frågade varifrån man kom och jag kände mig direkt inkluderad. Vi var några som pratade om just det på kvällen sedan, om hur öppen atmosfär det är i föreningen.

Efter kaffe och smörgås var det dags för första föreläsningen. Föreningens ordförande, Valdemar Erling, som är överläkare i hematologi på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Mölndal, började med ämnet Vad är narrativ medicin.
Det var en spännande föreläsning med ett brett innehåll och vi i publiken fick också möjlighet att kommentera.

Bilden, som tyvärr är lite suddig eftersom jag fotat den från powerpointen, föreställer konstnären Edvard Munch vid sin systers sjukbädd. Hon dog i tuberkulos. Edvard bearbetade sedan sin sorg genom att måla om bilden ett flertal gånger under sitt liv. Alltså inte förbättra själva målningen utan måla händelsen flera gånger. Tror det var sex gånger.

Efter den inledande föreläsningen var det dags för den första gruppövningen och vi fick gå till grupprummen. Åtta stycken i varje grupp, men i vår grupp var vi bara sju eftersom en person inte kommit.

Det var en spännande gruppövning. Vi fick i uppgift att skriva en berättelse om vårt namn. Tiden vi fick var 5 minuter. Sedan skulle vi läsa upp berättelsen.
Det var en brokig skara berättelser och betydelsen av att tänka sig för när man väljer namn till sitt barn blev än tydligare.

Efter att alla läst och vi andra fått komma med en eller annan fråga eller kommentar fick vi presentera oss. Vad vi hette, jobbar med och varifrån vi kom.

Efter gruppövningen var det kaffe och sedan blev det dags för professor Jonna Bornemark att prata över ämnet Det omätbaras renässans.

Jonna är alltid bra, har inte hört henne live tidigare men på radio. Men bortsett från att hennes föreläsning var lite vårdvinklad så kom hon inte med så mycket nytt.

Lunchen serverades i lådor, helt vegetarisk men en massa plastförpackning. Var väl sådär, men helt okej. Hade hittat en bok på ett bord också. Passade på att ta en innan de var slut och swishade de 200 kronorna den kostade innan jag åt. Så behändigt sätt att hantera betalningar!

Efter lunch pratade Nina Cavalli Björkman, överläkare och specialist vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, om ämnet Att skriva om läkaryrket. Men det var fullt tillämpbart på vilket vårdyrke som helst. Ja, kanske på vilket yrke som helst egentligen för vi har alla en berättelse att berätta. Berättelsen om våra liv och om dem vi möter under vår arbetsdag.

Sedan var det kaffe igen innan dagens sista gruppövning tog vid. Samma grupp men en annan gruppledare. Nu fick vi välja en av tre bilder att på 10 minuter skriva en berättelse om. Som vi sedan läste upp och diskuterade.

När dagen var slut tog jag spårvagnen tillbaka och gick hem och vilade lite innan det var dags att byta om och ta sig till Musikens Hus för kvällens middag och underhållning.
Efter lite mediterande över googles karta bestämde jag mig för att gå. Dels hade det varit en stillasittande dag, dels var det inte så väldigt långt.

Det började med mingel och lite bubbel. Jag hamnade direkt vid ett ståbord tillsammans med en av de få som inte är läkare. Hon är beteendevetare och jobbar bland annat med sagomuseet i Ljungby. Att berätta är också ett sätt att läka och behandla. Jag ska ta och besöka det där museet när jag kommer neråt. Det är inte mer än så där 5 mil från Växjö till Ljungby.

Så småningom blev det dags att gå en trappa upp till buffén. En härlig uppdukning. Färg och doft. Helt vegetarisk.

Efter att vi hälsats välkomna och fått en genomgång av vad som fanns på bordet fick vi ta för oss. Dryck fick man köpa i baren.

Som vanligt hamnade aningen för mycket på min tallrik. Så som det ofta blir med buffé. Men jag fick ner en liten chokladkaka till kaffet också.

Daniel Lemma sjöng och spelade för oss. Han är född i Etiopien men uppvuxen i Skåne. En trevlig underhållare.

Efter att Daniel spelat klart bestämde jag mig för att gå hem. Inte för att det var tråkigt, men det hade varit en lång dag och en lika lång dag skulle ta vid på lördagen.

Det regnade när jag kom ut. Men det finns inget bra sätt att ta sig mellan Musikens Hus och vandrarhemmet på Vegagatan om man vill åka. Hur man än gör så måste man byta spårvagn och det blir mer bökigt än till hjälp. Jag promenerade tillbaka, något som faktiskt fick mig att nästan nå mina 10 000 steg. Tror det fattades 450 och dem hade jag säkert redan gått inne på vandrarhemmet medan mobilen låg på laddning inne i rummet.

Jag läste lite bloggar och bloggkommentarer, lyssnade en stund på ljudbok och somnade sedan sött. En spännande och mycket bra dag var till ända.

Efter förra årets alla tråkigheter, speciellt i slutet av året, hade jag ju hoppats på att det här skulle bli ett bra år utan alltför mycket sorger och bekymmer. Men så blev det inte. Året har börjar riktigt dåligt. Mer om det kommer framöver, för nu har jag åkt till Göteborg för en tvådagars vårdkonferens som hålls av Föreningen för narrativ medicin. Det är den fjärde workshopen, som man kallar sina konferenser, som man håller. För mig är det första gången jag är med eftersom det kostar mycket pengar att delta.

Jag hade sovit dåligt på natten och sov stora delar av tågresan ner. B mötte mig på stationen för vi skulle äta lunch.

Efter att jag fyllt på min reskassa på Västtrafikkortet gick vi till Fröken Olssons Kafé. Det är ett trevligt ställe där vi varit förut.

Vi åt kycklinggryta med ris och jag tog ett glas rött, jag skulle ju inte varken köra bil eller göra något inplanerat under eftermiddagen.

Kaffe och kaka efter maten, jag valde hallonmazarinen. Den var ljuvligt god, men glacyren hade man misslyckats med och det var sked som gällde vid ätandet av den kakan.

Klockan var mycket innan vi var klara, närmare 16 faktiskt. Jag kom till Göteborg 12:05. B följde mig till busshållplatsen och jag tog buss 60 till Vegagatan. Mitt vanliga ställe, Stigbergsliden, håller stängt just nu på grund av renovering. Så jag skulle bo på på ett annat vandrarhem. Det visade sig vara bra det också, men jag kommer nog att välja mitt vanliga ställe när de öppnat igen.

Jag var fruktansvärt trött redan från tidigare i veckan och gick och la mig för att vila lite. Vaknade inte förrän 19:35. Efter en del funderande bestämde jag mig för att gå ut och jaga mat.

Hittade en affär, en Hemköp, inte alltför långt bort och shoppade bananer, bröd, mjukost på tub med kräftsmak, en Dafgårds färdigrätt och en Cola zero. Tog sedan en promenad för att kolla exakt var spårvagn 2 stannar, den till Mölndals sjukhus. Sedan gick jag hem och värmde maten som jag nu ätit.

F, min son, tar hand om Kingston och Orvar. Jag är orolig för dem och längtar, trots att F försäkrat att de mår bra. Men efter allt som hänt har jag svårt att känna mig trygg.

Jag ser fram mot morgondagen, då bland andra Jonna Bornemark ska föreläsa. För den som inte känner till henne kan jag rekommendera hennes sommarprogram. Hon är ofta med i Filosofiska rummet, sök på Sveriges radios sida så hittar du en hel del med henne. Hon har också skrivit en rad böcker, men jag har inte läst någon av dem.