I början av juni försvann min sons katt, Katten Kirk. Den han vistades hos råkade ut för ett trauma och hade sedan en minnesförlust och ingen visste vad som hänt. Det enda vi visste var att lägenhetsdörren stått öppen.
Ganska snabbt började vi leta. Först min son och sedan letade jag. Företrädesvis nattetid, men jag åkte dit ibland på dagen också.
På natten kröp jag i buskar, lyste med ficklampa och ropade. Men ingen katt. Jag sökte av ett stort område runt där katten försvunnit, men utan resultat. Vi satte upp lappar i området och hoppades att någon skulle höra av sig.
Det är en mycket älskad katt och vi var oroliga. Men livet måste också pågå parallellt. Med jobb och plikter. Den som ändå kunde avvara tid, främst på natten eftersom det är vad som rekommenderas av professionella kattletare, var jag. Jag letade så ofta jag kunde.
Efter ganska lång tid hörde en kvinna, L, av sig. Kirk brukade ligga i deras utemöbler. Vi hade kontakt och hon lovade att försöka locka in honom och vi skulle hämta honom. Men han var skygg, sprang iväg så fort hon närmade sig.
För några veckor sedan fick jag en bild på honom och information om att han verkade bo under en byggnad i området. Jag ringde min son, åkte direkt från stugan, hämtade upp min son på vägen och åkte och letade reda på den gula byggnaden.
När vi kom gående, det var ordentlig skymning, såg vi honom på långt håll på väg till det gula, lilla huset. F ropade på honom och han stannade upp, stod stilla en stund och gick sedan till huset och slank in under. Han kände igen sitt namn och rösten som kallade. Men vågade nog inte stanna.
Jag la ut mat vid huset och efter att ha skjutsat hem F åkte jag tillbaka och såg att han ätit upp maten. Men han syntes inte till. Låg säkert under huset. Det var svårt att se hela utrymmet.
Sedan har jag varit vid huset många gånger. Kollat uteplatser också och är rätt säker på vilken uteplats som tillhör L. Men jag har inte sett Katten Kirk.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att så fort det lovades uppehåll en hel natt i området skulle jag åka dit och stanna hela natten. Vänta ut honom och locka med mat.
På tisdagskvällen, eller snarare natten, lovades uppehåll och jag åkte iväg vid 22-tiden. Hade mat med mig till honom. La ut mat utanför ingången under huset och sedan i en skål en bit ifrån.
Han var hungrig och det tog bara ett par minuter innan jag såg honom äta av det som låg vid ingången. Visserligen ser han ut att vara välnärd, men han var absolut hungrig och vågade sig fram till skålen. Då högg jag honom!
Snabbt trädde jag på honom baksidan av ett koppel, det med öglan, som jag gjort som en snara av. Han blev mycket upprörd. Fräste. Klöste mig i handflatan så blodet rann och var hur aggressiv som helst. Egentligen var han väl rädd. Han känner inte mig tillräckligt väl, vi ses rätt sällan.
Jag insåg snabbt att jag inte skulle gå iland med att få honom med mig. Ringde F och sa att han var tvungen att komma. Han lovade skynda sig, men det är en bit att köra mellan där han bor och där katten var. Under tiden hann en hel del dramatik utspela sig.
Plötsligt ryckte Kirk till och gjorde ett ryck. Jag tappade taget, hade ju ingen ögla att hålla i. Han rusade iväg med kopplet som en snara runt halsen. Inte bra!
Jag hittade honom under en annan byggnad. Han hade lagt sig precis på mitten och gick inte att nå.
Med tiden flyttade han sig mot sidan och jag skulle kunna nå kopplet. Precis då jag skulle ta det flydde han ut på andra sidan och försvann. Han var borta!
Jag blev enormt stressad. Katten var borta och hade en snara runt halsen med ett koppel. Han skulle kunna fastna och bli strypt. Jag var helt enkelt tvungen att hitta honom. Hur nu det skulle gå till.
Jag kröp runt bland de olika byggnaderna. Lyste med ficklampan. Ingen katt. Jag började krypa i buskarna och se, där glimmade något till. Vad var det?
Det var reflexen på kopplet och vid närmare kontroll såg jag Kirk. Jag såg också att om jag ålade mig sakta in i busken skulle jag nog kunna ta tag i kopplet. Det kunde jag.
När jag virat kopplet runt handen mer eller mindre studsade jag upp på benen. Innan han skulle gå till anfall mot mitt ansikte. Han var riktigt arg. Men jag fick ut honom ur busken och då såg jag att han krånglat sig ur kopplet så det satt runt bakdelen av kroppen, framför bakbenen. Då kunde han inte bli strypt.
Han fräste och anföll, men jag lyfte honom i bakkroppen med kopplet. Inte mer än att han hade markkontakt med framtassarna. Säkert obekvämt, men ofarligt. Han lugnade ner sig och låg och tittade på mig med onda ögat. Det syntes att han funderade på hur han skulle anfalla mig och bli fri.
Men då kom F. Han föll på knä bredvid sin katt. Pratade lugnande med honom och strök honom över huvudet. Det syntes att både min son och Katten Kirk var lika glada för återförenandet.
Helt utan problem lät Kirk sig lyftas upp. Han lutade sig mot F och vi gick bort mot våra bilar. Vi bestämde att jag skulle köra honom i bur för säkerhets skull. Han lät sig stoppas in i buren och var helt lugn under resan. Trots att det bara var jag och han. F åkte med en annan bil.
Nu är Katten Kirk hemma igen. Äventyret är över och vi kan andas ut. Kirk är 10 år, innekatt och har en kronisk, inte smittsam, infektion och behöver en del omvårdnad. Men han verkar ha klarat sin ensamma utevistelse bra efter omständigheterna. Det känns mycket skönt att han är hemma igen.
*Katten Kirk har fått sitt namn efter Kapten Kirk i Star Trek
**Bilden är tagen av L. Jag brukar vara noga med att namnge fotografer när det inte är mina bilder. Men eftersom jag inte frågat om jag får publicera hennes namn så nöjer jag mig med L.
Idag åt jag spätta. Växlar mellan spätta och köttbullar. Det är ytterst sällan jag äter något annat.
