Kraka

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

Titeln till boken om mitt liv skulle heta…

Alla dessa nätter och dagarna däremellan.

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En låttext som berör mig är…

Min pappa var arbetarson. Hans pappa var stenläggare, ett mycket tungt arbete på 1920-talet. Går inte att jämföra med dagens gatuläggare.
Mamma var statardotter. Statare, ett svenskt slavsystem som fanns kvar till 1946 och levde vidare ett tag efter det att det officiellt togs bort.

Jag träffade inte mina mor- och farföräldrar. Men mammas bröder besökte vi lite då och då. Trots att de redan var pensionärer när jag var barn arbetade de kvar. Så var villkoren för att få behålla sin bostad på gården. Den lilla folkpensionen räckte inte till både mat och bostad. Arbetsuppgifterna var dock lite mindre omfattande för åldringarna.

Kring förra sekelskiftet,1900, förändrades samhället på många sätt. Socialdemokraterna drev fram reformer för att människor skulle få bättre levnadsvillkor. Vill man läsa om det ska man läsa Per Anders Fågelströms Stockholmsserie, Mina drömmars stad heter första boken. Finns också som ljudböcker om man föredrar det.

Jag är uppvuxen under 1960-talet, en tid då det fanns massor av framtidstro. En tid då allt fler fick det bättre och Sverige var världens jämlikaste samhälle. (Obs, blanda inte ihop jämlik och jämställd, et är två olika saker.)

Man kan undra vad som hände. Kanske fick folk det för bra och ville leva som herrefolk. Plötsligt ville man inte längre ha ett samhälle där alla skulle ha det bra. Egoismen ökade och numera är Sverige det OECD-land där klyftorna ökar snabbast. Inte ens Socialdemokraterna för länge en politik för arbetarklassen.

Jag blir så ledsen när jag ser hur många har det. Arbetslöshet, betydligt lägre medellivslängd för människor med kort utbildning, tunga jobb och boende i utsatta områden. Vuxna människor som inte har möjlighet att få en egen bostad, trots arbete. Kanske för att inkomsten är för låg, kanske för att många hyresvärdar kräver ”fast arbete” (det heter tillsvidareanställning egentligen). Men framför allt för att det blir allt fler hyreslägenheter som ombildas till bostadsrätter. Att köpa sin bostad är bra, det var därför HSB och Egnahemsrörelsen, båda med folkrörelseursprung kom till. Men för den som inte har några pengar blir det omöjligt. Det finns något ovärdigt i att vuxna, ibland också pensionärer, flyttar runt hos kompisar för att ha tak över huvudet. Att människor inte har råd att laga sina tänder, köpa nya glasögon eller ta ut sin medicin eftersom fribeloppet är dem övermäktigt.

Vi pratade aldrig politik i mitt hem. En enda gång, på en direkt fråga från mig då det var valdag, svarade mamma mig när jag frågade vad de skulle rösta på: ”I Sverige har vi valhemlighet, så det säger jag inte. Men du ska ha klart för dig att om vi haft en annan regering hade det inte funnits mat på bordet.”

Jag har mat på bordet, även om det inte alltid varit så i mitt liv, trots att vi har en regering som inte ser till allas bästa. För det gör inte heller S länge, tyvärr. Men jag är priveligierad, välutbildad med arbete och kan köpa den mat jag vill ha och lite till. Men jag känner många som absolut inte skulle kunna unna sig en semla varje helg, inte gå ut på caféer och äta ute titt som tätt. Jag känner människor som äter resterna från andras tallrikar, det som lämnats kvar på bordet eller i brickstället. Inga konstiga människor, vanliga svenskar som du och jag. Läs Helena von Zweigberks bok Fattigfällan. Om en del av vårt samhälle som de flesta väljer att blunda för. Om hur lätt det är att hamna utanför trygghetssystemen.

Hur var det då med låttexten som berör mig?

Det räcker med att blåsorkestern tar de första tonerna i introt för att jag ska börja gråta. Av tacksamhet för det jag har, av sorg för det samhälle som inte längre är för alla och av rädsla för hur det ska bli för oss som inte kan langa upp ett antal miljoner för att få en bostad, inte kan köpa oss en canceroperation utan måste dö i väntekön…

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En oanad talang jag har…

Jag vet inte om jag har någon, eller några, oanade talanger rent generellt. Däremot vet inte alla jag umgås med, eller träffar mer sporadiskt, allt om mig och blir ibland förvånade när de får veta saker om mig som de inte förväntat sig.

Några av de saker folk blir förvånade över:

• har hoppat bungy jump
• har hoppat fallskärm, inte ett sådant där tandemhopp med en instruktör med i luften, utan ett eget nybörjarhopp. Tanken var att jag skulle fortsätta hoppa och ta certifikat, men det hände andra saker i livet då och nu känns det inte aktuellt.
• sydde de flesta av mina kläder under tonåren och skulle, om jag hade tid, lust och ork, kunna sy kläder nu också.
• haft schäfer, tre stycken faktiskt. Jag som är en så inbiten kattmänniska.
• klappat en igelkott
• sovit ute, på en parkeringsplats i Basel. Kom dit sent och vandrarhemmet var stängt. Den enda lämpliga platsen jag hittade att lägga min sovsäck på var en gräsplätt bredvid en parkering. Men det var en annan tid då, världen var i alla fall lite tryggare.
• bott i husvagn tillsammans med svenska romer, resanden.
• vandrat Inkaleden till Machu picchu.
• varit kyrkorådsordförande
• suttit som förtroendevald kommunrevisor i 2 mandatperioder
• varit på rejv
• aldrig provat droger, inte ens rökt på
• kan föra mig vid middagsbordet på ”finare” fester, vet vilket glas jag ska använda och vilka bestick.
• har varit skribent i flera tidskrifter
• cyklat Tjejvättern 9 gånger
• simmat Vansbro tjejsim
• gått flera långmarscher, t ex Kristianstadsmarschen och Polcirkelmarschen. Även Roslagsmarschen, 3 eller 4 gånger, men den går huvudsakligen i terräng. Den här typen av marscher har ofta dagsetapper runt 3-4 mil.
• läst Svenska kyrkans grundkurs. En utbildning som är ett måste för präster, diakoner och ofta kyrkomusiker, men som ”vem som helst” naturligtvis också kan gå. Omfattar 1 termin heltid eller 2 terminer halvfart.

Stoppar där, det finns säkert fler saker folk förvånas över. Jag är, om inte gammal, så i alla fall erfaren och har rört mig i olika miljöer under åren. Lite av ett lapptäcke skulle man nog kunna säga om mitt liv.

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En tv-serie jag anser vara överreklamerad är…

Hemma-hos-program hos kändisar är verkligen inget som intresserar mig. Bara för att de vill tvätta sin byk offentligt betyder det inte att den är intressant.

Gillar inte heller den stora mängden ”såpor” där mobbning och intriger ingår. TV svämmar ju över av olika program av det slaget. Dessutom är det många av deltagarna som far illa på olika sätt. många lockas av pengar och kändisskap, men inser inte hur påfrestande det är att vara med i de här programmen.

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

En tv-serie jag älskar är…

Jag ser en del TV-serier, fast på play eller Netflix eftersom jag inte har någon TV. Valde bort det där med att ha TV för mer än två decennier sedan, ett beslut som många blir oväntat provocerade av.

Det finns många serier jag gillar, men nu var ju ordet älskar inblandat och då faller valet på Kommissarie Rex.

Det är rätt länge sedan den gick på TV. Men när jag jobbade på Sophiahemmet hade min kollega och jag ett avtal att under Kommissarie Rex fick jag sitta ifred vid TV:n. Hon fick sitta ifred under ett dansprogram, som möjligen kan ha hetat Let´s dance redan på den tiden. Vi var två sjuksköterskor som jobbade på avdelningen, ingen undersköterska. Bara vi två.

Kommissarie Rex är en polishund med speciella talanger. Han löser många fall mer eller mindre på egen hand och räddar sin polishusse ett otal gånger.

Serien är österrikisk, spelades in 1994-2004. Försök att återuppta serien har gjorts senare, men inte varit helt lyckade.

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i mars med en fråga att besvara varje dag.

När jag kände mig helt lost…

Jodå, jag blir lite lost emellanåt. Kanske för att jag inte alltid tar reda på informationen jag behöver.

Det här hände för något år sedan, då jag jobbade på Post-op. Vi hade studiedag med föreläsningar och efteråt brukar många av arbetskamraterna gå ut och äta på kvällen.
Jag hade skrivit upp mig ordentligt på listan att jag skulle med. Men eftersom man alltid går till samma ställe varje gång så fanns ingen info om var vi skulle äta.

Någon dag innan hade någon, i ett annat sammanhang, pratat om Kolgrillen i Huddinge. Jag utgick från att man pratade om fredagskvällen och la det på minnet.

På torsdagen gick jag in på deras hemsida och bestämde vad jag skulle äta och vilket vin jag skulle dricka till maten. Jag gör ofta så, väljer i förväg hemma.

Efter studiedagen var det ett tidsmellanrum och jag hade några ärenden. Vi skulle ju ses på restaurangen.

När jag kom dit, kanske en halvtimme eller tjugo minuter innan var där alldeles tomt, förutom ett par som satt och åt. Det kom lite folk och hämtade beställd mat. Men ingen jag kände.

Bestämde mig för att beställa ett glas av vinet medan jag väntade. Men ingen kom och jag kände mig mer och mer ”lost”. Eller förvånad. Eller vad det nu var jag kände.

Började inse att jag nog var på fel ställe. Hade inga telefonnummer till arbetskamraterna. Men så kom jag på att M som jag varit på Leverveckan med faktiskt skickat mig ett sms en morgon. Ringde upp honom och fick veta vilken restaurang det var vi skulle ses på.

Händelsen finns att läsa om här.