Imorse höll jag på att bli strypt. Mitt i folkvimlet, bland hundratals människor. Ingen ville se, alla hade bråttom.
Hur gick nu detta till undrar nog vän av ordning. Speciellt ni som vet att jag alltid brukar hävda att om man inte beblandar sig med konfliktbenägna, aggressiva människor så behöver man inte vara rädd.
På vägen mellan sjukhuset och Flemingsbergs station, precis när man kommit ner från rulltrapporna finns en gångbro. Mängder av människor väller alltid fram där som en lavaström som helt saknar förmånga att stanna till, reflektera och väja undan.
Mitt i denna ström springer en ensam hund fram och tillbaka, det är uppenbart att den saknar sin människa. Jag stannar till, trots att jag har lika bråttom som alla andra, för att se om någon dyker upp. Hunden springer fram och tillbaka och så länge den är på bron är det väl ingen uppenbar fara, men bara några meter därifrån går den livligt trafikerade Huddingevägen och under oss, lätt att ta sig ner till, går järnvägen, också den väl frekventerad av många tåg. Jag känner oro för hundens välbefinnande och säkerhet.
Försöker locka den till mig, men måste erkänna att jag trots allt är lite rädd för främmande hundar.
Plötsligt stannar en kvinna, kanske en läkare på väg till en viktig operation, kanske en lärare på den närliggande högskolan. Vad vet jag. Men en medmänniska som också tar sig tid att bry sig och visa omsorg.
Hon frågar mig om det är min hund som springer där. Jag förklarar situationen för henne och vi är överens om att hunden inte kan överges utan behöver få möjlighet att återförenas med sin människa. Att den verkligen har en människa kan dels förstås av att vi i Sverige inte har en mängd så kallade lösa gatuhundar, dels av att den har ett slitet och lappat hundtäcke och också en scarves på sig.
Vi bestämmer oss för att hjälpas åt att försöka koppla hunden i sin scarves för att jag ska kunna gå med den till polisstationen. Där måste de ju kunna hjälpa till att finna dess husse eller matte.
Plötsligt, som från ingenstans, lösgör sig en man ur vimlet. Han var absolut inte där innan för jag hade verkligen letat efter någon med anknytning till hunden. Hade han ens varit i närheten hade jag sett honom för han såg inte ut som vem som helst. Han avvek kraftigt från den mänskliga lavaströmmens likformiga utseende.
Han rusade fram till mig och tog tag om min hals, grävde sig in under min jacka och tröja och tog tag. Jag skrek åt honom och stampade i backen. Jag lyckades slå bort hans händer och hunden verkade lycklig när de nu kunde återförenas. En ensam, utslagen människa eller en som valt en udda livsstil. Spelar ingen roll i sammanhanget.
Var det den aggressiva mannen som var brottslingen i den här berättelsen? Han ville ju bara försvara sin hund, trodde säkert att jag ville göra illa den. Hur skulle han kunna veta att det var precis tvärt om. Jag ville hjälpa hunden att hitta sin människa.
Jag vill påstå att alla dessa människor som låtsades inte se att jag blev attackerad, som valde att inte riskera att bli 5 minuter sen till jobbet, är de som gjorde fel. Rent mänskligt sett. För hur kan man tycka att några minuter i ens eget liv är viktigare en en annan människas väl och ve.
Att bara se till sitt eget, att inte bry sig om vad som händer runt omkring, är inte att vara streetsmart, att klara sig i storstan. Människan är en social varelse och det är genom att bonda, att knyta an, som man blir en människa på riktigt. Vi måste hjälpas åt att värna människor och djur. Vi måste hjälpas åt att ta hand om varann och det som finns omkring oss. Annars är vi, för att låna ord från tant Astrid Lindgren, bara en liten lort.
Det var väldigt fint det du gjorde. Att du inte blev strypt är jag också väldigt glad för. Allt det andra var mindre roligt. Kram