Söndag i Alingsås

Var ledig på söndagen också, skulle inte börja jobba förrän på tisdagskvällen. Men jag valde att sätta alarmet på klockan 06 för att inte sova bort dagen. Dels för att jag behövde plugga, dels för att hinna lite annat också, som att promenera. Det gäller att passa på när jag är i Alingsås.

Det var mulet när jag gick upp, men regnade i alla fall inte. Man får vara glad för det lilla…

Gick ner i köket och gjorde kaffe och satte mig sedan i sängen. Allt var lugn och stilla, det hade varit perfekt om jag inte blivit indragen i en sak kvällen innan. Eller indragen är väl lite väl mycket sagt. Jag blev tillfrågad och sa nej. Men jag kan ändå inte låta bli att bli bekymrad. Rent allmänt. Internet är en farlig plats för den som inte helt ”gatusmart” (kanske finns det ett annat ord för samma sak, mer avsett för nätet?), längtar efter kärlek och är mer ensam än vad hen önskar. Det är trist att se på när någon blir lurad, på ganska en ganska stor summa, Jag kunde, och kan inte, mer än säga lite försiktigt att är du säker på att…, det är ett vanligt sätta att lura till sig pengar…, det låter inte så seriöst…
Jag blir beklämd. Ställer mig frågan: Varför låter man sig luras på det sättet? Män som kvinnor. Det är kvinnor från diverse länder som behöver pengar för att resa till hit. Männen skickar pengar, men ingen kommer. Det är amerikanska soldater som vill lämna kriget och behöver pengar för att resa därifrån och komma och hälsa på kvinnan de har nätkontakt med, det är män i diverse länder som behöver avsluta något projekt men inte har pengar till det och därför inte kan komma och hälsa på. Same old story. Det är bara så mycket lättare att sol-och-våra idag. Du behöver inte ens träffa den du vill plocka på pengar.
Hur blev nu jag inblandad i detta? För inte har väl jag kontakt med en man på nätet? Nej, det har jag inte. Jag blev tillfrågad av en bekant, en ytlig bekant som jag egentligen inte känner, om jag kunde låna hen en summa pengar, en stor summa faktiskt, för hens nätkärlek behövde pengarna.
Jag träffar massor av människor. På resor, på jobbet, i skolan, på kurser, på ställen där jag bor, på nätet och många fler sammanhang. Men man är inte mer än ytligt bekanta i de flesta fall. Att den här personen frågade mig tyder på en viss desperation, men också på en omedvetenhet om hur världen ”där ute” är. Dessutom kan jag inte bortse från den lilla taggen, den som får mig att undra om hen försöker lura mig. Det tror jag i och för sig inte, jag tror nog att hen längtar efter en käresta så mycket att hen verkligen tror på att det är en god idé att skicka en stor penningsumma till en person som hen aldrig träffat och känt på nätet i ett par månader.
Det här var vad som rörde sig i mitt huvud och störde mig när jag skulle plugga. Över huvud taget stör livet mig just nu. Alla dessa människor runt omkring som låter sina liv bli waste life, många gånger för att de inte har något annat val. De blir så mycket tydligare på små platser, men finns förstås lika mycket hemma i Stockholm. Det är som jag sa till min son i telefon igår, det finns tre ställen att söka kontakt på i små städer: frikyrkan, logen (IOGT) och puben. Passar du inte in där blir du helt ensam. Så det gäller att bilda familj tidigt, inte som i Stockholm där många lever singelliv, där det är en livsstil att vara singel. Det ordet finns inte i vokabulären på små platser, där har man antingen familj eller så är man ensamstående. Med betoning på ensam. Det är så nyttigt att komma ut och se det här ibland, att påminnas om hur bra jag har det. (Eftersom mycket av inspirationen till mina tankar hämtas ur min vardag kan jag inte gå in på detaljer, speciellt om det handlar om människor jag träffat i mitt yrke.)

Innan jag började plugga tittade jag klart på ett avsnitt Tyst vittne. Hade sett halva igår innan jag släckte lampan.

Mitt i det hörde en vän av sig och ställde en svår, medicinsk fråga. En sådan där som skulle kunna ha hundra svar, men som nog mest handlar om personens oro. Eller kontaktbehov. Vad vet jag…

Bestämde mig för ännu ett avsnitt Tyst vittne.

Det blev en fortsättning på dramat från igår, en del klargöranden dök upp. Som egentligen gjorde saken än mer bedrövlig, men som visade att det inte var något i det som var riktat mot mig.

Sen tittade jag på dokumentären om Josefin Nilsson. Efter den var jag helt matt…

Men det var inte slut med det, ännu en vän hörde av sig om ett tråkigt besked. Världen är en ond, farlig och obekväm plast. Känner mig både bortskämd och privilegierad som kan sitta en söndag och blanda film och plugg lite som jag vill.

 

 

This entry was posted in Alingsås, Livet, Mitt nya (arbets-)liv. Bookmark the permalink.

2 Responses to Söndag i Alingsås

  1. Mösstanten says:

    Ja det är hemskt hur många människor har det och om man har ett bra liv bör man komma ihåg att vara tacksam och inte tänka på det som är fel alltför mycket, för även om man har ett bra liv är det ju inte perfekt. Sånt finns ju inte. (Säger det till mig själv också)
    Lurendrejeriet på nätet är förskräckligt. Min man och jag träffades på nätet och jag tror inte att vare sig han eller jag skulle ha kunnat gå på såna där försök att lura av oss pengar. Men tillräckligt många gör det ju för att det ska löna sig att hålla på. Det är nog en billig verksamhet också. Oj, så många amerikanska militärer, bland dem höga generaler, och tjusiga läkare som har varit intresserade av mitt Instagramkonto.

  2. Ingrid says:

    Visst finns det många sätt att bli lurad på och otroligt många som går på lycksökarnas lockrop. Om inte folk vore så godtrogna skulle sånt här ta slut någon gång, men det gör det inte och nätet är verkligen ett farligt ställe.
    Tyst vittne brukar jag också se. Det programmet dyker ju upp lite här och där i kanalutbudet, men just nu ser jag det på SVTPlay.
    Ha en fin måndag, för vad jag förstår är du ledig i dag, eller arbetsledig i alla fall.
    Kram, Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − elva =