Till min syster
Vi växte aldrig upp tillsammans, men du var alltid en viktig och närvarande del av min barndom.
Jag minns alla jular vi firade tillsammans, minns hur jag väntade på dig och dina flickor. Ni kom alltid klockan två för att vi skulle hinna få något i oss innan det var Kalle Anka.
Jag minns hur jag och flickorna tjatade och längtade efter att det skulle bli dags för julklapparna.
Med tiden utvecklades en ny tradition, på juldagen kom vi hem till dig och åt av din julmat.
Jag minns en oändlig räcka av midsomrar då vi först dansade kring midsommarstången på Torekällberget för att sedan rusa hem i hällande regn. Minns hur ni vuxna satt där länge vid bordet med sill, potatis och nubbe medan jag och flickorna lekte.
Jag minns påskar, pingstar, födelsedagar och alldeles vanliga helger då vi åt, drack och var tillsammans. Ni var ju alltid där!
Jag minns hur du alltid kom ihåg min son när han var liten, hur du skickade presenter och julklappar till honom. Du var den som aldrig glömde att vi fanns.
Vi hade inte så mycket kontakt de senaste åren, livet ville annorlunda.
Men vi höll kontakten, speciellt vid födelsedagar och ibland annars också.
Jag såg dig nog aldrig som en syster, var ju mer jämngammal med dina döttrar.
Men du var alltid du, du var alltid där och i mitt minne har du för alltid en egen plats.
Sov gott och vila i frid kära storasyster!
Så sorgligt att ta farväl…
Kram
Så fantastiskt att fått ha en sån syster.
Vad fint du skriver Kraka, så vacker läsning. Kram
Tack vännen! Det är det tal jag höll till min syster på begravningen. Det var precis så där det var när jag växte upp. Hennes döttrar sa just det också att det var precis som det var då.
Kram!
Pingback: Krakas blogg » Blog Archive » Melankoli
Pingback: Krakas blogg » Blog Archive » 11. Your siblings - Mina syskon
Pingback: En strimma saknad | Kraka