Streets of London

London visade sin allra bästa sida och bjöd på vårväder de dagar vi var där. När vi kom i onsdags regnade det och var alldeles grått, ett typisk Londonväder med andra ord. Men på torsdagen sken solen från en klarblå himmel och så fortsatte det resten av tiden. Det blev visserligen lite blåsigt och kallt på lördagen innan vi reste hem, men på det hela taget var det vår i London.

Vi var fyra tjejer från jobbet som åkte och eftersom vi har lite olika intressen tillbringade vi dagarna med det vi ville och träffades på kvällarna för att äta tillsammans.

Jag tillbringade dagarna med att promenera runt och titta i skyltfönster och insupa London-atmosfären. Jag drack kaffe på Starbucks ett flertal gånger. Starbucks, som tyvärr inte finns i Sverige, har världens bästa kaffe. Goda mackor har de också…

På torsdagen var jag på besök i Svenska kyrkan. Jag hade inte planerat när jag skulle komma dit, bara sagt att jag skulle höra av mig när jag var i London. Men jag kom precis strax innan man skulle ha en gudstjänst.

Efter gudstänsten tillbringade jag några timmar med Göran, som varit präst hos oss i Kista. Vi drack kaffe tillsammans och satt och pratade. Sedan var jag med till en bokhandel för kyrklig litteratur. Det fanns många spännande titlar men jag insåg ju att böcker i packningen när man inte ens har något incheckat baggage inte är någon god idé. Men efter att vi skiljts åt utanför tittade jag i fönstret och fick syn på en bok jag blev nyfiken på, Why go to church. Efter att varit inne och läst på pärmens baksida bestämde jag att den skulle få plats i väskan trots allt.

På eftermiddagen promenerade jag ytterligare lite men kände att mina ben var trötta och klev på en buss och bara åkte med och tittade ut genom fönstret utan mål. Tog sedan T-banan hemåt. Men när jag gått av på närmaste station fastnade jag på ett ställe med internet. Kollade mail, skrev föregående korta blogginlägg och läste lite svenska nyheter. När jag kom tillbaka till hotellet hade de andra gått ut för att äta redan och jag begav mig dit. Vad gjorde man innan man hade mobil och kunde hålla kontakt med sms?

På fredagen avstod jag från den tråkiga frukosten, vitt bröd och söt marmelad, och gick till närmaste Starbucks istället. Satt där ett tag och gick sedan genom Hyde Park. Besökte Florence Nigthingale-museet på eftermiddagen och drack sedan kaffe i cafeterian på St Thomas hospital.

På vägen hem fick jag ett sms från två av kamraterna som satt på en trevlig pub och ville att jag skulle komma dit. Men det var nog något fel på vägbeskrivningen för jag hittade aldrig det stället. När jag frågade efter vägen fick jag till svar från en kvinna som såg ut att bo i området: (fritt översatt) ”Vad ska du dit att göra? Är du hungrig finns det affärer där borta (pekar) där du kan köpa mat”. Jag kände direkt att den sortens tjafs har jag nog av här hemma och skickade ett sms att jag inte skulle komma.

Hade tänkt gå till ”vår” pub även den här kvällen, har inget emot att äta ensam. Men hon jag delade rum med dök plötsligt upp och var inte heller med de andra. Hon och jag bestämde att vi skulle gå ut och leta rätt på något ställe att äta på. Vi hittade en trevlig italiensk restaurang på Queens way och åt en alldeles fantastiskt god pizza där.

Lördagen försvann snabbt. Jag lämnade mitt baggage på hotellet ett tag och satt på Starbucks och tittade på folk genom fönstret. Sedan gick jag genom parken ner mot Victoria station för att träffa de andra och ta bussen ut till flygplatsen.

Var hemma igen strax före klockan ett i natt och längtar redan tillbaka. London är speciellt, på gott och ont.

Streets of London har spelats in av många, bland annat Roger Whittaker. Den som har Spotify kan klicka på länken och lyssna. Speciellt texten är helt underbar tycker jag.