Blev väckt av telefonen i morse strax innan jag tänkt gå upp. Det var den som har beredskapsjour för de olika boendena i den kommunen där jag jobbar som ringde. En av medicinerna till barnen var slut och man undrade nu hur man skulle lösa det.
Jag sa som det var att min chef också har en nyckel till skåpet där det finns mer av den här medicinen. Men fick då svaret att ”hon är ju ledig”. ”Jag är också ledig” sa ja, men insåg snabbt att det var väl inget att tjafsa om. Bara för att jag har en konflikt med min chef behöver jag ju inte vara taskig mot någon annan. Så jag sa att jag skulle klä mig snabbt och komma dit så fort jag kunde. Blev erbjuden att åka taxi, men tänkte att det nog skulle ta längre tid toalt att vänta på en taxi också.
När jag kommer ut så ser jag att vädret ändrat sig under natten och det är hur mycket snömodd som helst och snoralt på vägen. Men det är ju bara att bita ihop, borsta av bilen och åka iväg.
Allt avlöpte väl och nu är jag hemma igen. Jag åkte till jobbet eftersom jag inte har något otalt med den som ringde, inget otalt med dem som jobbar idag, ingen önskan att orsaka problem för pojken som behöver medicinen och vill heller inte ställa till besvär för hans föräldrar i onödan.
Jag åkte inte till jobbet för att jag drivs av en stark, inre oro som gör att jag inte kan hålla mig därifrån när jag är ledig! Den ”personlighesstörning” jag har är inte stark, obefogad oro, vilket min chef hävdar, utan den föga uppskattade defekten: jag är för snäll.
Ja, du är snäll. Men jag förstår ditt tankesätt. För i slutänden var det ju annars pojken som skulle ha drabbats. Skulle nog gjort samma sak om jag hade suttit i din situation.
Du lyckades visa stor integritet och vishet i en svår situation. Starkt gjort!