Trasseltrut

Jag har haft en massa problem med mina tänder så länge jag kan minnas. Jag har lagt ner mer pengar på olika tandvårdsåtgärder under åren än vad en jordenruntresa skulle kostat. Men det är ju trots allt viktigt att kunna äta.

Idag var det dags att ta itu med den tand som varit ett stort bekymmer ända sedan 1987. Då började det med att jag hade ont och gick till tandläkaren. Hon hittade inget fel och sa helt fräckt att ”det sitter mellan örenon på dig och du ska använda tandtråd mer”.

Efter ett par månader var jag alldeles täppt i höger näsborre med en rinnande, varig snuva. En av läkarna där jag jobbade lyssnade tålmodigt till min berättelse och skrev sedan ut både antibiotika och en remiss till oralkirurgen.

Oralkirurgen gjorde en noggrann röntgenundersökning, långt mer omfattande än en vanlig tandröntgen. Det visade sig att hela rotsystemet och min högra bihåla var full med var. Därefter vidtog en många veckor lång rensning av rotsystemet innan det slutligen kunde rotfyllas.

En rotfyllning håller dock inte för evigt och för några år sedan fick jag en rotfraktur. Eftersom den här tanden sitter på ett ställe där jag behöver den för att kunna äta bekvämt har vi kämpat för att jag skulle kunna ha den kvar så länge som möjligt. Vi har lagat, lagat och lagat igen på olika sätt och med olika förstärkningar. Men en rotfraktur är och förblir instabil och nu var det dags att ge upp. Så idag har jag dragit ut den efter att ha laddat med en ordentlig profylaktisk antibiotikakur en timme innan. För säkerhets skull ska jag fortsätta med antibiotika ett tag till eftersom det var infekterat och jag är väldigt känslig för bakterier i närheten av mina bihålor.

Nu får jag inte äta vad som helst och hur som helst på ett tag. Men när den absoluta fristen för ”inget alls” gick ut kastade jag mig över en kopp kaffe och lite gräddtårta som fanns till övers i Spånga församlingshus.