Jag kan vara väldigt virrig och glömsk emellanåt och att komma ihåg namn är inte min grej helt enkelt. Men jag tror på det där med att allt lagras någonstans i hjärnan och finns där för att dels påverka allt annat vi möter i livet, dels för att kunna poppa upp i medvetandet när vi minst anar det. För att vi ska kunna fungera i vardagen sorterar vi ständigt alla stimuli vi möter och vissa läggs i hjärnans arbetsminne och är lätt åtkomliga medan andra bäddas ner för att helt försjunka i det vi tror är glömska.
Efter nattens arbete gick jag och la mig för att sova. Vid kvart i elva-tiden på förmiddagen ringde telefonen och mannen som ringde presenterade sig och berättade att han är brevbärare ute i Alby i Norsborg. Han hade hittat ett fodral med glasögon som han trodde kunde vara mina.
Eftersom jag alltid har mina glasögon på mig och dessutom bara äger ett par kunde det absolut inte vara mina. Men han berättade då att de låg i ett fodal ihop med mitt visitkort, ett visitkort som var som en magnet.
Nu insåg jag snabbt att det visserligen inte var mina glasögon han hittat, men att de måste tillhöra någon jag känner. Visitkort i papper delar jag ut en hel del, även om det inte är något direkt snöfall av dem heller, men de som är i form av en kylskåpsmagnet har jag bara givit till folk jag känner mer eller mindre väl. Alltså bestämde vi att jag skulle hämta glasögonen, lite senare i veckan, där posten har sin expedition.
Jag började med att ringa min bror eftersom brevbäraren sagt att han trodde att de kunde tillhöra en man. Men brorsan saknade inte sina läsglasögon och jag skickade iväg ett sms till en person som bor ganska nära där glasögonen var upphittade. Men inte heller han saknade några glasögon.
Jag bestämde mig för att sova igen, men sömnen blev orolig och jag vaknade gång på gång och kunde inte släppa tanken på glasögonen. Strax efter halv ett började en tanke formas i mitt huvud. Jag kunde höra en röst säga ”Jag lägger ditt kort här med glasögonen så jag inte tappar det”. Men jag kunde fortfarande inte komma på vem det var. Ytterligare tio minuter senare kunde jag se hela sammanhanget: vem som sa det, kunde se hur hon stoppade ner kortet i sitt glasögonfodral och visste alltså vem det var. Jag skickade ett sms och frågade om hon tappat sina glasögon med mörka bågar och bara någon minut senare ringde hon upp mig och berättade att hon tappat dem för ungefär fjorton dagar sedan och att hon skämdes mest för att hon tappat bort mitt kort. Hon ska nu själv åka och hämta sina glasögon, det är inte så långt från där hon bor, och händelsen med de upphittade glasögonen fick ett lyckligt slut och jag fick ett bevis på att saker verkligen finns lagrade någonstans långt inne i hjärnans minnesdjup.
Jag tycker det är jobbigt att leta i undanlagda tankar. Jag hade en liknande let-upplevelse när jag var hos min livscoach sist. Han sade en sak och en tanke blev glasklar i mitt huvud. Det kändes som jag löst mitt universums bekymmer och…lika fort som det kom in i mitt huvud lika fort försvann det! Sedan dess har jag letat efter mina glasklara tankar..
Han sade att tankarna kommer att komma tillbaka, att de finns i mitt undermedvetna. Ännu har jag inte hittat dem.
Nej, ibland hittar man ju inte dessa underliggande tankar som istället ställer till med saker utan att man förstår vad det är som gör att man tänker/känner/gör på ett speciellt sätt.